Sommarkattsyndikatet

  Karin tittade upp på honom. 
  ”Men vad har det med mig att göra? Varför just jag?” 
  Gråten var inte långt borta. Stressen var fortfarande påtaglig även om Sune hade en lugnande effekt. Han skulle precis börja tala igen när de hörde ett krafsande på dörren. Det var ett system i krafsandet. Som om det var ett meddelande. Han ursäktade sig kort och gick bort till dörren. När han låste upp och öppnade ryckte Karin till och var beredd på det värsta. In kom en slank röd katt. Sune stängde och låste dörren efter katten och satte sig tillrätta på skrivbordet igen. Katten lade sig på golvet och verkade somna. Sune svarade henne. 
  ”Det har med dig att göra på grund av vad du har blivit. Jag är ledsen att säga det men du börjar glömmas bort. Det har med dig att göra för du kan hjälpa oss och det vill de inte. Och varför just du? Jag är ledsen att säga det men de är efter alla som är nyanlända här och de tar dem om inte vi hittar dem först. Det finns inga bra svar att ge. Det finns inga vettiga förklaringar. Det finns bara lite tröst. Jag skulle kunna säga att du inte är ensam i det här men du har varit ensam rätt så länge annars skulle du inte vara i den här situationen.” 
  ”Jag är inte ensam!” utbrast Karin. ”Jag är inte ensam. Det är bara det att jag trivs med mig själv och…”
  Hon insåg sanningen. Hon kunde inte minnas hur länge sen det var hon talat med en annan människa. Två veckor sedan? Hon hade handlat i affären men där talar man ju aldrig med kassören egentligen. Hon hade haft besök i antikvariatet men de hade till stor del ignorerat henne. Gått och kollat i hyllorna med henne som en osalig ande efter dem, övervakande. Och sen hade de gått utan att köpa något. Två veckor. Kanske tre. Sune såg på henne med värme i blicken. 
  ”Här inne är du säker. Hemma är du också relativt säker. Ute på gator är du relativt säker när det är ljust. Det är i dimma och dåligt väder som man gör bäst att stanna inne.” 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

  Han befann sig plötsligt i ett rum som var konformat. Det var betydligt större än vad stapeln verkade vara utifrån. Det fanns fler kylskåpsdörrar som förmodligen ledde in i andra rum. Det fanns fönster som såg ut som insidan av ugnsluckor och tvättmaskiner här och där som släppte in en hel del ljus. I mitten av rummet. Ner från konen hängde vad som såg ut som en vindruvsklase av glödlampor som inte var tända för tillfället. Under lamporna stod ett litet bord. Bordsskivan var locket till en gammal frysbox. Benen däremot var ett utsökt smidesarbete.       

 Det stod några pallar och till sist en gungstol. Den var hopsmidd av gamla cyklar och annan skrot men hade ändå ett otroligt estetiskt värde. Efraim misstänkte att det var samma person som gjort stolen och benen till bordet som gjort valvet in till byn. Ut ur en kylskåpsdörr kom en gammal man. Nej, gammal var fel ord. Uråldrig var nog bättre. Han hade ett långt vitt skägg med invävda koppartrådar och var klädd i en grön overall. Ovanpå den hade han en frack med några medaljer hängande. På sitt kala huvud hade han en cylinderhatt. Som ett band runt den höga hatten hade han satt bokryggar. Efraim tyckte just det var otroligt tjusigt. Gubben log och stäckte fram en hand. 

  ”Efraim Lavendel hör jag. Jag förstår du har frågor och är desperat på jakt efter sierskan. Sätt dig ner så talas vi vid. Te?”

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

  ”Fort! Vi måste binda honom!” sa Karin. 

  ”Det får du göra. Det är du som har tummar.” Liselott iakttog honom noggrant. 

  ”Ja. Jag letar snöre och tejp. Vakta honom!” 

  Karin var nervös. Hon darrade av en blandning av rädsla och spänning. Adrenalinet pumpade. Hon letade igenom sitt kök och sin garderob. 

  ”Vaktar du honom?” ropade hon från djupet av sitt klädskåp. ”Sover han fortfarande?” 

  ”Vad ska jag annars göra? Äta honom?” 

  Karin kom tillbaka. 

  ”Här!” utbrast hon. Liselott tittade upp. 

  ”Det där är julklappssnöre och hushållstejp.” 

  ”Det är allt jag har. Och dessutom ser han inte så värst tuff ut. Tar vi bara tillräckligt mycket så funkar det säkert. Vi sätter honom på köksstolen.” 

  ”Nu börjar du med det där ’vi’ igen. Hur, exakt, hade du tänkt att jag skulle assistera med lyftandet av en vuxen man?” 

  Karin suckade. ”Det är bara som man säger Liselott. Vi är båda här och vi är båda drabbade av inbrott…” 

  ”Inbrott hade det varit om du låst dörren till terrassen.” avbröt katten. 

  Karin tittade bara mörkt på henne och hämtade sen en köksstol som hon med lite möda satte den svartklädda mannen på. Hon tog av honom en liten axelväska och började sen binda honom med de röda presentsnörena och hushållstejpen. När hon använt all tejp och snöre var hon ändå lite osäker på att det skulle hålla så hon band lite till med ett skärp från en morgonrock och sladden till hennes hårfön. Sedan var det bara att vänta. 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

  ”Vi är snart framme Efraim. Var inte orolig.” 

  Det hade motsatt effekt. Efraim blev orolig. Vad hade han gett sig in på? Varför hade han inte bara varit nöjd med att läsa dikter för folk i färggranna kläder och veta det han visste då? Varför hade han gett sig in på det här? Och varför trodde han att han kunde klara det själv. Nu leddes han mot sin eventuella död. Och det helt frivilligt. Och varför? För att få svar. Han visste inte ens vad det var för fråga han sökte svar på och hur svarar man på en odefinierad och outtalad fråga? Hans tankar bröts av en kraftig skillnad i underlaget. Det var högt tjockt gräs. Nej. Det luktade blommor. Han stannade.