Ett spel där det är okej med läktarvåld

För ett bra tag sedan nu så köpte jag mig ett Blood Bowl-spel. Jag har spelat det förr och även om jag förlorade nästan varje match så gillade jag det. År har gått sedan dess och jag kände att jag var sugen på mer. Först var jag dock tvungen att måla gubbarna.

Jag har aldrig målat förr. Okej... En gång när jag var tolv kladdade jag lite lila på en spacemarine men det räknas inte. Eftersom jag varken hade färg eller kunskap så erbjöd sig Jens att hjälpa mig. Och resultatet av detta målande och pillande har gjort mig helt biten. Målandet och pillandet kommer i första hand. Spela match? Okej då, låt mig bara pensla klart det här först. Jag kanske har hittat mig den ultimata hobbyn...

Först målade vi människolaget som följer med spelet. Deras färger blev blått och vitt. Eftersom lag allt som oftast har namn har jag beslutat mig för att döpa mitt människolag till: "Marine Marauders"! Ståtligt värre.

Orkerna tog längre tid och är inte helt och hållet klara. Det är lite småpill och siffror på uniformen som fattas. Orkernas färger blev lila och brunt. Orker gillar också namn på sina lag så de fick heta: "Roofless Rippaz" (roofless som i ruthless då alltså).

Jag ser fram emot matchen.

Följ min blogg med bloglovin

packning, pröjsning och planering

Flytten närmar sig med stormsteg och allting börjar kännas mer eller mindre avklarat. Vi har varit på tippen ett antal gånger och slängt sådant som vi inte vill ha kvar och inte kunnat sälja. I stort sett alla våra grejer som kan packas ner är nerpackade. Det är kläder och kök kvar som ska packas ner.

Denna månaden hade också alla som ville ha pengar av oss gaddat ihop sig. Dubbla hyror, CSN, fordonsskatt, el med mera som alla ville ha sin bit av den kaka vi kallar lön. Som tur var hade jag fått bonus på jobbet så det fanns resurser. Eftersom jag länge varit förberedd på vad räkningarna skulle gå på hade jag inte dåligt humör i morse när jag betalt allt. Jag brukar annars vara lite stingslig direkt efter jag betalt räkningarna.

Det känns sjukt att det bara är elva dagar till det stora flyttlasset. Sju tills vi får nycklarna.

Idag ska vi en liten inspirationsrunda på väla och ikea innan jobbet, för att se om man kan planera hur det ska se ut i det nya. Givetvis med handduken i högsta hugg. Är det international Towel Day så är det.


Följ min blogg med bloglovin

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Jag fick låna en bok av min vän Ida. En bok som jag på flera håll har blivit tipsad om och som jag sneglat lite på i bokhandeln. Så det var med kanske lite för stora förväntningar jag började läsa denna bok av Jonas Jonasson.

Jag blev lite besviken. Inte mycket. Visst var den relativt underhållande på ett sätt men det känns ändå som om storyn och sättet den är skriven på gör det hela till en blandning av Forrest Gump och hederlig buskis á la Stefan och Krister.

Allan Karlsson, hundraåringen i fråga är något av den hjärtlige idioten som tar allt med en klackspark utan att egentligen ha ett samvete över saker han gör. Genom nittonhundratalet lyckas denne man träffa och påverka de flesta av den kända världens ledare och bli både rik och fattig och rik igen på köpet. Han har en massa yrken av olika dignitet genom livet men han är egentligen bara bra på att få saker att säga boom.

Samtidigt som vi följer Allan genom livet följer vi också hans flykt från ålderdomshemmet, folk han möter på sin väg och både polisens och en kriminell ligas jakt efter honom och den resväska han kommit över.

Är boken läsvärd? Ja har du inget bättre för dig så kör på. Det är inte så att man ångrar sig, men det är inte heller så att den gör ett varande intryck.

Följ min blogg med bloglovin

Det är lätt att bli bitter i affären.

Folk är ju som folk är flest. Man kan vara lite grann i sin egen värld ibland men aldrig är detta så uppenbart och så irriterande som just i kassan i affären. Det är som om de flesta människor när de kommer fram till kassan i vilken affär det än må vara, degenereras till något som bara kan beskrivas som idiotiskt ignorant. Hejdå Homo Sapien. Välkommen Homo Idiotus.

Det är som om man i det skedet, när man fått sina varor blippade av kassörskan och håller på att betala som trögtänket kommer igång på allvar. Den magiska sekunden. Man glömmer att det är folk framför en som nyss betalt och folk bakom en i kön som väntar på att få komma därifrån.

Först ska man fråga om man får köpa bilagor till tidningar utan tidning trots att det är skyltat med stora bokstäver att så ä inte fallet. Sen ska man bestämma sig för om man ska ha pengar tillbaka. Om det ska dras extra på kortet. Och ska man i så fall dra en hundring över eller sexhundra jämnt så man får nittiotre spänn i näven. Ett svårt beslut för Homo Idiotus.

När man sedan fyllt sin sida av avlastningsplatsen ignorerar man den gamla tant som veckohandlat innan en och man ignorerar också den bakom en i kön som också har en hel del i korgen. Därför är det enligt Homo Idiotus korrekt beteende att i rusningstider inte packa ner sina mängder av varor direkt. Nej nej. Man ska inspektera det meterlånga kvittot man har fått för att se så ingenting är missat eller dubbelblippat. Korvstoppning. Stackars kassörskan får inte släppa sitt leende när korvstoppningen bygger upp och kön blir längre och längre.

Att släppa förbi någon som håller i en snickers och en läsk är också otänkbart i de flesta köer. Har man två stycken rullvagnar fulla med varor har man förtjänat sin plats i kön och kan inte släppa förbi nån.

Man kan tycka att detta är överdrivet men det är faktisk vanligt förekommande scenarion. Dagligen drabbas hederligt folk som råkar ställa sig i "fel" kassakö av Homo Idiotus ignorans. Det borde finnas skyltar i kassan som personalen kan tända när de ser att en kund förvandlats till en HI. Skyltar där det står "Andas" med vänliga bokstäver. Kanske lite avslappningsmusik. För vi lär aldrig bli kvitt idioter.

Följ min blogg med bloglovin

Strumpor får bekänna färg.

För några veckor sen köpte jag nya strumpor att ha på jobbet. Färgglada fina strumpor var det. Jag var trött på de slitna svarta strumpor jag hade i mitt klädskåp i fabriken. De som nästan alla har hål vid tårna och vars resår efter åren blivit frasiga och trasiga. Jag köpte dessa färgglada strumpor för att piffa upp det hela lite grann. Som i den där reklamen där det påstås att vi svenskar vill sticka ut lagom mycket.

Men det är skillnad på strumpor. Trots sin helhet och färg duger de inte. Något mina svarta gamla håsor gör bra är att hålla järnpulvret ute. Det gör inte dessa. I duschen får jag med stor möda nu skrubba bort den rost som täcker mina fötter.

Det blir att använda mig av de svarta igen. Svarta strumpor är förmodligen tätare än andra fotfodral.
Jag får sticka ut lagom mycket på hemmaplan istället.


Följ min blogg med bloglovin

Identitet

Jag tänkte lite grann på identitet tidigare idag. Vad i oss är det vi definierar oss efter. Våra åsikter? Vår smak, klädstil eller våra hobbys? Våra relationer eller våra arbeten? Våra handlingar? Vad är det som gör oss och kanske ännu viktigare, vad är det som påverkar hur vi uppfattar oss själva. Och också viktigt, hur vi väljer att presentera oss i andras ögon.

Jag återkopplar till något jag skrev i ett tidigare inlägg: Var börjar du och var slutar du?

Jag är en massa saker. Fästman, son, husse, kompis, bror, rollspelare, författare, vän, tv-tittare, bloggare, fabriksarbetare, musiker, musikuppskattare med mera. Och det är bara saker som jag vill kännas vid eller känner mig bekväm med att dela med mig av. Hur väljer jag att se på mig själv? För jag ser mig inte som alla dessa saker hela tiden. Det är ändå samtidigt en konstant. Beroende på vilken relation till mig man har så är det här stora pajdiagramet annorlunda.

Jag hade länge problem med att identifiera mig som just fabriksarbetare. Det var ju bara ett jobb som jag fick efter studenten. Det var inte meningen att jag skulle stanna så länge. Det är ju liksom inte jag. Eller? Det blir ju jag när jag väl utför fabriksarbete. När jag är i fabriken och gör saker och är närvarande så är jag av definition en fabriksarbetare hur jag än vrider och vänder på det. Så varför förneka det?

Det kan höra ihop med saker jag sa förr. Att jag arbetar på fabrik för att överleva och skriver och målar för att leva.

Hur som helst så tror jag inte vi mår bra av att förneka sidor av oss själva. Att arbeta på de mindra bra sidorna kan vara en bra idé. Men att hitta en definition av sig själv är ett omöjligt arbete. Vi förändras ständigt. Jag kan bara med säkerhet säga att jag är Kent. Det säger mig en hel del. Det säger absolut ingenting till någon annan.

Där får man rabbla alla epiteten.

Eller hänvisa till ens facebooksida eller nåt...


Följ min blogg med bloglovin

Vägen till helvetet är kantad av molekyler.

Jag och Leona har precis sett dokumentären Underkastelsen på SVTplay. Herregud vad skrämmande den är. Tankeväckande och alarmerande och ger oss insikt om exakt hur oskyddade vi är.

Allting vi äter, allting vi rör vid och interagerar med är proppat fullt av, täckt med eller injicerat med av människor framställda kemikalier. Detta har pågått i nästan hundra år. Och först verkade allt så bra... Tanken var ju att vi skulle leva längre, bli sundare och vara skyddade mot skadliga ting. Och de senaste generationerna har varit sundare och haft en längre livslängd än sina föräldrar. Men vi har fått ett slag i nacken.

Dessa kemikalier har i det långa loppet visat sig vara skadliga. Till och med för ofödda foster som nu har högre halter av kemikalier i sin genuppsättning än vuxna. Kemikalier som beter sig som hormoner och i vissa fall ersätter naturliga hormoner i våra kroppar. Det angriper vår fortplantningsförmåga. 8% av barnen i Danmark det senaste året kom till med provrörsbefruktning.

Det sägs att vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner. Dessa forskare som började skapa kemikalier för att underlätta för oss alla har någonstans glömt att kolla upp vad kemikalierna gör i det långa loppet. Vem har egentligen tid att vänta så länge på att lansera något när profiten står och knackar på dörren? Testa ordentligt? Nej varför det? Ofta är det också så att flera små kemikalier som i sig inte är så farliga i kombination får våra fortplantningsorgan att växa fel och skjuta blanka skott. Får fiskar i våra vatten att bli tvåkönade. Framkallar allergier, ADHD, inlärningssvårigheter med mera.

Det jobbiga är att vi nått en punkt där det är omöjligt att skydda sig. Allt är påverkat. Plastburkar, konserver, mat, leksaker, möbler, kläder... You name it. Att bosätta sig i en stuga i skogen och bara leva på det man odlar själv klädd i enbart ett fikonlöv är inget alternativ. Allt som växer upp har spår i sig från bekämpningsmedel någon sprutade över en åker i Oklahoma på sjuttiotalet.

Vi visste det. Vi har alla sett apornas planet, Mad Max, Waterworld och andra postapokalypsfilmer för att veta vad det var som gick snett. Människan dömde sig själv... Det är deprimerande. Det man kan göra är att blunda riktigt hårt och tänka riktigt hårt: "Allt är bara bra... Allt är bara bra..." och försöka tro på det.

Oj vad deprimerande det här blev... Se dokumentären ändå. Det är en ögonöppnare.

Följ min blogg med bloglovin

Att arbeta på förhållandet med tärningar.

Jag har de senaste åren haft otrolig otur med mina tärningar i rollspel. Det har blivit så överdrivet att alla i gruppen i stort sett förutsätter att så fort jag ska göra något som kräver ett tärningsslag så kommer det gå åt helvete eller värre. Jag vet inte vad det beror på. Jag har inte vetat vad jag kan göra åt detta problemet.

Så slog det mig. De andra i gruppen har sina tärningar i något finare burkar eller påsar än jag. Jimmy har ett fint träskrin, Dennis en svart och mjuk tygpåse. Möller har sina tärningar i ett whiskeyrör. Jag har haft mina tärningar intryckta i ett gammalt och slitet glasögonfodral. Tydligen inte bra.

Och jag har haft detta glasögonfodral ligga i min väska mellan speltillfällen. I mörker. Någon påpekade att det inte var så konstigt att de rullade dåligt då. Så nu har jag tagit itu med situationen. Dels så köpte jag nya tärningar. Dels så diskade jag en fin gammal syltburk och har ställt den i köksfönstret så mina tärningar får både luft och morgonsol. Förhoppningsvis kommer detta att hjälpa.

Leona tycker att jag är fjantig. Men hon fnittrar lite förtjust ändå när jag pratar om bandet mellan en rollspelare och hans tärningar. Det är inte bara att slänga och skaffa nya. Det är lite skrockfullt och komplicerat. Det är ett förhållande. Bara tiden och tärningsslagen i framtida spel kan utgöra om morgonsol och frisk luft kan reparera vad som nu varit skevt i vår symbios, tärningarnas och min.

Följ min blogg med bloglovin

Player One och frågor om tid.

Vad är "du" i dig? Var börjar du och var slutar du? Det här tinget "du", är det ett osynligt silke vävt av dina minnen? Är det en ande? Är det elektriskt?

Det där är förbannat intressanta frågor som tål att tänkas på. Fler av samma sort får man då och då när man läser Douglas Coupland. jag har nu läst klart boken 'Player One' av denne enastående författare.

När tiden är använd, hamnar den då någonstans som är en slags soptipp? Eller ner för en flod som vattnen under niagarafallen? Dunstar tid och blir till regn och börjar om från början igen?

Boken handlar om fem personer som sitter i lobbyn på en flygplatsbar när katastrofen inträffar. Den första indikationen är att bensinpriset eskalerar och därefter rör sig allting snabbt. Det är Karen, singelmamman som ska träffa en internetdejt. Rick, bartendern med ett struligt förflutet men har storslagna drömmar. Luke, en pasteor som tappade sin tro, stal församlingens pengar och hoppade på första bästa flyg därfrån. Rachel, en cool blond tjej oförmögen till mänsklig kontakt, och till sist en mystisk röst känd som Player One.

När helvetet härjar utanför lär de alla känna varandra lite bättre. Fler tillkommer och går.

Tiden skulle kunna starta och stanna hela tiden utan att vi skulle fatta nånting. För att vi är till det yttersta fångar i tiden. Under tiden det tog att tänka de här orden skulle tiden kunna ha stått stilla i en miljon år. Hur skulle vi nånsin veta om den gjort det eller inte?

Det enda jag var lite besviken på i boken var just Player One. med baksidestext och boktitel hade jag lite större förhoppningar på vad denna Player One skulle kunna vara eller göra. Coupland har liksom aldrig låtit sig begränsas av det konventionella förut. Som första meningen i 'Girlfriend in a coma': "Hi, I´m Jared and I´m a ghost." Redan där sätter han tonen. Player One som mystisk röst var lite av en besvikelse. Player One som bok var det definitivt inte.



Följ min blogg med bloglovin