Smått och inte nåt gott

Idag gick jag en sväng på stan och hade egentligen inte planerat nåt speciellt men fick ändå köpt på mig ett par saker här och där som behövts. Ny antennsladd så man slipper det åbäket man har som glappar så fort man går i närheten. (Eller när katterna kutar bakom tvn...) Jag fick också köpt skydd till min ipad, som egentligen inte behövdes men det kändes bra att ha och det var inte så fasligt dyrt.

Det köptes också en nyckelknippa som jag letat efter ett tag och små mässingshängen till min sättekasse som inte kommit upp på väggen än. Små saker som behövts men som är lätta att glömma bort. Och så fick jag mig en bra promenad i ett kallt men soligt Helsingborg.

På vägen hem blev jag sugen på nåt gott och en kopp te. Jag kunde dock inte bestämma mig för vad nåt gott var och var jag i så fall skulle köpa det i så fall. När jag gick där och funderade på vad det kunde vara insåg jag att det var teet jag var mest sugen på ändå. Så det dricker jag nu. Utan nåt gott.

Följ min blogg med bloglovin

Två par! Vem anade?

Jag har idag införskaffat ett par träningsdojjor. Detta innebär att jag för första gången i mitt liv äger två par skor ägnade för träning samtidigt.





Jag har kommit till den insikten att klagande, kvidande och konstant konsumtion av värktabletter inte är en hållbar metod för mitt ryggont. Därför kommer jag gå till träningsakademin på måndag för att sätta igång med övningar och träning för att bättra på min fysik.

Bättre sent än aldrig.


Följ min blogg med bloglovin

Golvläggarn

Vi har idag lagt nytt golv i köket. Igår visade jag före-bilden på det grå och trista plastgolvet. Efter att ha varit flitig större delen av dagen så ser det nu ut såhär: Tadaa!




Ett snyggt mörkt trägolv är en enorm förbättring. Tack vare min fars hjälp har arbetet gått både smidigt och snabbt och varit riktigt kul. Men nu är det faktiskt soffläge som gäller. Och ikväll tittar vi på P3 Guld. Och dricker lite vin. Och äter lite glass. Vi firar lite helt enkelt.

Gamla golvets sista dag

Jag har tömt köksgolvet. Den grådassiga plastmattan som täcker golvet nu ska imorgon bli övertäckt av finfint trägolv. Mor och far som ska hjälpa oss kommer redan på morgonen. Det kommer bli finfint.

Följ min blogg med bloglovin

Ååh typiskt...

Jag hade en tanke idag att hinna med att bygga en transportlåda för mina warhammergubbar. Det är inte så bra med en stor box där alla ligger och skramlar runt osorterat och skaver mot varann. Dels så slits färgen. Dels så är det svårt och tidskrävande att börja spel om man måste sortera och sätta upp varenda gång.

Så jag satte igång när jag hade lite tid över. Men så är det det att om man inte tänker efter riktigt så blir det lätt fel. Jag hade frigolit, lim och en skokartong och tänkte att det skulle funka.

Jag har inte så många gubbar än men det visade sig rätt så snabbt en en skokartong med frigolit i är rätt så otillräcklig. Även om man har två våningar. Så det blir att tänka om, tänka rätt och göra det ordentligt nästa gång. Det får vara bra för tillfället. Jag tänker ändå spara lådan. Den funkar ju för mindre enheter, såsom mina mordheimgubbar eller nåt. Men visst är det typiskt när man tror man löst ett problem för att upptäcka att man inte riktigt kom hela vägen fram...


Följ min blogg med bloglovin

kvällsaktivitet efter aktiv dag.

Idag har det varit en bra dag. Tvätten blev fixad relativt snabbt. Ida var på besök och det var jättemysigt. Lunchen blev riktigt god. Vaktmästarna var här och fixade både vår ringklocka och luftsystemet så vi inte har det där high-pitch-suset i öronen konstant. Tvätten blev uppburen från torkrummet nyss. Jag ska steka lite bacon så är middagen klar.

Sen är det bara öppet resten av kvällen. Det blir inte bortslösat framför tvn. Kanske framför skärmen. Det var länge sen jag spelade Eve Online. Jag kan tänka mig att min karaktär längtar efter att få ut sitt rymdskepp. Jag ska kolla...

Jovisst... Där står han och väntar. Men å andra sidan har jag en jävla massa av detta att göra också...

Jag får tänka på det över middagen. Vad göra vad göra.... I vilket fall som helst så blir det kul.

Följ min blogg med bloglovin

En promenad på stan.

Idag hade jag ett litet ärende nere på söder och tänkte att det kunde vara sunt att inte bara går raka vägen dit och hem igen. Det blev en liten promenad med Lana del Rey i lurarna. Jag tog också lite bilder på vägen.





Precis runt knuten.





Nu har jag kommit ut på andra sidan. Jag har ingen aning om den där kiosken eller macken eller vad det tillhör är öppen överhuvudtaget. Bussen stannar där. Det är ju ett bra läge.



Utsikt till utlandet. Även om Danmark inte riktigt räknas som utlandet. Där bakom skorsten och dis kan man skymta en liten suddig bit av Helsingör.





Precis kommit ut från optikern där jag fått mina glasögon rengjorda. (Mitt ärende.) Det stod en tant och rökte framför den här butiken och jag tyckte det hade blivit en bra bild. Tyvärr rökte hon klart och gick innan jag fick fixat klart allt jag skulle och fått fram mobilkameran. Så lastbilen fick bli en ersättningstant.




Gustav Adolfs torg och dess torghandel och dess duvor. Och cyklar. Och folk.





Ida dök upp som ett färgglatt yrväder. Det framgår inte riktigt av bilden att hon var färggrann men det var hon. Vi bestämde att hon skulle besöka mig imorgon på en fika. Det kommer bli trevligt.




Jag fortsatte längs Södergatan och förbi Söderpunkten. Jag kom till Mäster Palms plats men fortsatte att gå förbi den.




Istället svängde jag höger strax innan kyrkogården och gick backen upp där. Hemåt.



Man går då förbi Serbisk ortodoxa kyrkan. Jag är inte så religiös men jag kan uppskatta en fin kyrka när jag ser en.




Det här var bara lite småkul. Jag gick igenom kvarteret där jag hängde mycket för en herrans massa år sedan när en gammal kompis till mig bodde där.




Precis runt om hörnet där framme bor jag. I stort sett. Det var en lite uppfriskande promenad. Nu ska jag äta nånting. Vi har lite linssoppa kvar. Det får det bli.

Back on the floor.

Min rygg har börjat ge med sig igen. Jävla skit. Det har varit sånt där svåvärkande ett tag och så har man tänkt att; äh det går över. Det gör det inte. Inte av sig självt. Det sitter i svanken så nu tar jag en stund på golvet med en liten kudde på det stället där det är aj. Jag måste nog börja träna min rygg.



Följ min blogg med bloglovin

Dagens outfit.

Idag har jag klätt mig i en av mina favoritcombos. Tshirt och jeans. Större delen av dagen har jag kasat runt i linne och mysbyxor med färgfläckar på knäna. Det är rätt så gött men nån gång måste man ju ändå klä sig.

Jeansen är rätt gamla och sitter nu skönt. De har blivit sådär lagom mjuka som de blir innan de börjar bli sådär slitna som jeans kan bli. Jag minns inte vilket märke de är och jag har inget intresse i skrivande stund att kolla efter.

Tröjan köpte jag på en konsert i Malmö på KB 2005. Horrorpops är ett riktigt bra band som alla med öron bör kolla upp. Trycket börjar bli lite slitet efter för många tvättar där jag glömt vända tröjan ut och in. Än så länge finner jag det slitet på ett snyggt sätt. Den håller nog ett eller två år till.





I köksdörren hänger ett förkläde. Det kanske jag visar en annan gång.

Följ min blogg med bloglovin

Skrivpuff: Om något osynligt.

Han mindes inte hur han hade lagt märke till den första gången. Den. Han visste inte om det var en den eller en det eller någonting helt annat. Han kallade den den en den. Han hade ingen närmre definition. Det gick liksom inte. Han hade råkat på den. Den osynliga saken. Och bara det var rätt så löjligt när man tänkte på det för den befann sig på en grusplätt mellan en cykelväg och ett parkeringshus. Mitt i stan. Och vem går där på den lilla grusplätten annat än kanske en hund då och då?

Vad hade han haft där att göra då nån gång för några veckor sen? Han kunde faktiskt inte minnas. Han visste bara att han varit där och känt den. det var inte ens så att han nästan råkat snubbla över den så som man kan tänka är det naturliga sättet att råka på en osynlig sak. Han hade stannat upp, böjt sig ner en aning och sträckt ut handen och där hade den varit. Ett objekt som bara ett av hans sinnen kunde uppfatta. Det var frustrerande och fantastiskt. Det stod något osynligt bara två minuter från hans port. På en liten grusplätt vid sidan om cykelvägen. Så vitt han visste så var det bara han som kände till den.

Han funderade då och då på att berätta för någon. Men han drog sig för det. antingen så skulle det visa sig att han var galen. Eller så skulle ryktet spridas och han skulle inte längre ha den lilla osynliga hemligheten för sig själv. Eller så skulle nån myndighet få reda på det och spärra av området tills de vissta vad det var. Kanske lite väl konpiratoriskt men man visste aldrig. Det var bättre att han höll det för sig själv.

Han kunde bli lite orolig när han gick förbi. Tänk om den inte var kvar. Han visste ju inte förrän han kände på den. Att man litade så mycket på synen. Att så mycket trygghet låg i saker och tings synlighet. Det är väl för att man får reda på tidigare om ens farhågor är sanna. Tänk att inte veta om ens bil är stulen förrän man står precis vid sidan om där den ska stå parkerad. Om man ser parkeringsplatsen från ett fönster så är det helt plötsligt en annan sak. Att se från köket att bilen är stulen. Märkligt. Men den osynliga saken var alltid där. Han hade en natt gått ner med anteckningsbok och penna och mätt den. Ungefärligt och uppskattningsvis i alla fall.

Han ville inte sitta där med måttband om någon skulle komma förbi. Då var det bättre om det såg ut som om han kramade luften vid en grusplätt vid ett parkeringshus. Han skrattade lite grann över den tanken. Den osynliga saken var cirka en meter hög. Den var kägelformad och lite skrovlig till ytan på ena sidan. Den var väldigt len på andra sidan. Den sidan ut mot cykelvägen. Som en persika om en persika var hård.

Ingen hade kommit förbi då. Ingen verkade komma förbi de gånger han kände han var tvungen att gå ner för att se om den stod kvar. För att se... Det var ett konstigt sätt att tänka på det. För att känna om den stod kvar... Han gick oftare ner. Han hade försökt lyfta upp den hem till sig men den var allt för tung. Den gick inte att rucka på. Den osynliga käglan. Han hängde sin jacka på den en gång. Men det kändes bara fel. Den skulle vara osynlig. Den ville vara osynlig. Och det var första gången han hade tänkt på den som om den hade en vilja. Var den medveten? Han började prata med den och klappa den. Ständigt orolig för att någon skulle komma förbi och tro han var galen. Men ingen kom. Inga hundägare. Inga cyklister. Ingen alls. Märkligt.

Från andra sidan gatan kunde han när han väntade på bussen se att den cykelvägen var relativt vältrafikerad. Han struntade i bussen. Föräldrar med barnvagn. Skolungdomar. Hundägare. Pensionärer. Det var nästan alltid folk på den där vägen. Såklart. Det var ju mitt i stan. Han struntade i nästa buss också. Det verkade som en aldrig sinande ström av olika typer av människor använde den där cykelvägen. Han rusade över gatan och letade med utsträckta händer efter den osynliga. Men den var borta. Som om den aldrig varit. Folk stirrade på honom där han med tårar ner för kinderna trevadei luften en meter över marken. Hur han hulkade ordet nej flera gånger hela tiden. Han brydde sig inte.

Inte nu längre.


Följ min blogg med bloglovin

Skrivandet har åter kommit igång.

Jag har nu gjort ett försök till att få rutin på mitt skrivande. Något jag har tänkt göra länge. Men varför prokrastinera idag när man kan göra det imorgon. Igår fick jag i alla fall gjort ett schema för mig att följa. Det är en kompromiss mellan mina arbetstider och tid som jag vill ha "ledig" så att säga. Dels så att jag kan njuta lite av fritid och dels så jag inte helt försummar saker som behöver göras hemma. Disk, tömma kattlådor och sånt vardagligt.  Det blir mellan en och två timmar om dagen. Inga söndagar. Jag har lagt upp det i en femveckorscykel. Det här kommer nog att funka.

Nu har jag i och för sig gjort ett litet avbrott för att blogga, men hey, det är skrivande det också. Än så länge har det i alla fall sedan klockan tio blivit strax över tre sidor av en story som jag gått och tänkt på ett bra tag. Såhär ser det ut där jag sitter:

Det är et svart och anspråkslöst skrivbord från Ikea. Jag minns inte vad det heter. Skit samma egentligen. Jag skriver på min imac när jag inte använder papper och penna. Det finns i och för sig också stunder då jag ligger i soffan och skriver på ipaden. Det funkar också bra. Mitt pennställ där till vänster i bild är en del av ett badrumsset och är nog tänkt att användas till tandborstar. Men fiffiga jag har pennor och brevsprätt i den istället. Dessutom matchar den skrivbordet. Lampan har ingen egentlig funktion annat än mysfaktor. Jag har också en kortlek liggande för de stunder då jag får en obeskrivlig lust att avbryta allt vad jag gör för att lägga en snabb patient.

Jag har varken musik eller radio igång när jag skriver. Jag vill vara ensam med mina tankar. Då brkar det gå som bäst. jag blir dock lätt rastlös och har svårt från att hålla mig från resten av internet. Ibland är det bra med att ha inspiration ett klick borta. Nu måste jag till exempel komma på ett företagsnamn. Företagets slogan är: "Det är vi som får jorden att gå runt." Vad kan ett sånt företag heta? Just nu heter det Revolvum. Fast jag har skrivit det i rött. Saker jag skriver i rött är sådant som måste ändras. Sånt jag har skrivit för att jag måste skriva något för att kunna komma vidare.

Såhär ser jag ut när jag sitter och skriver. Om min text hade kunnat stirra tillbaka så är detta vad den hade sett. Okammade jag. Med glasögonen på sniskan. Förr hade jag alltid morfars gamla kofta på mig när jag skrev. Det har jag inte längre. Jag vet inte varför jag slutade med det.


Följ min blogg med bloglovin

En vanlig frukost.

Frukosten sägs vara det viktigaste målet mat på dagen. Jag börjar oftast min dag med något som detta:





Fem mackor och ett par koppar kaffe. Ibland har jag bara fyra mackor. Ibland har jag lite sylt på en av ostmackorna med. Men inte idag. Just den här sammansättningen har jag ätit i större delen av mitt liv. Visst, förr så hade jag mer honung och chokladpålägg på mackorna men det har jag nästan aldrig numera.

Ett gäng mackor och kaffe känns som riktig frukost. Äkta frukost. Det enda som känns mer rekorderligt egentligen är väl gröt och det äter jag då och då. Och med äkta så måste det finnas falsk frukost också. Och då talar jag inte om pannkakor och yoghurt och fruktbuffé och nybakt. Nej, det räknas som lycfrukost och bör vara något utöver det vanliga. Falsk frukost är typ en clementin och en halv kopp te.

Tallriken för er som undrar är köpt på Ikea och muggen vet jag inte var den kommer ifrån. Jag fick den i julklapp från jobbet ett år. Mackorna är lingonbröd. Det är svensk salami och goudaost. Sylten är av jordgubb.

Våga visa verkligheten.

Våga visa verkligheten.

Jag läser Sonja Leisters blogg 'Sverige i rymden' och idag publicerade hon att hon lider av bloggchock. Efter att ha surfat runt bland bloggar fyllda till bredden av små söta bakverk upplagt tjusigt på vintageporslin och prickiga klänningar kände hon sig till slut som en trasdocka. Till skillnad från de som kanske skulle kunna vara små söta porslinsdockor från nån söt affär. Men så fort nån nämner trasdocka då tänker jag på det här:

Just det. Trasdockor har mer charm. Det är just det att alla trendiga livsstil och modebloggar givetvis lägger ut en viss bild av verkligheten som de vill att vi ska falla för.

Och det finns gott om porslinsdockor och barbies. Men bland dem finns det givetvis inspiratörer och förebilder. Det är inte det det handlar om. Det handlar om att jag (och kanske Sonja Leister då också) vägrar tro på att modebloggarna myser i sin trendiga onepiece varje kväll. Ni har också mormors strumpor och den där T-shirten ni köpte på en marknad och som ni inte har hjärta att göra er av med.

Och ni som lägger upp färgglada bilder på er senaste paj upplagd i fönstret i ert underbara och övermysiga torp. Ni har det där rummet som ni inte vet vad ni ska göra med. Med en soffa som följde med huset. Och för varje paj som blir upplagd på nätet så finns det tre skinkmackor som käkas fort som attan för att man har annat att göra.

Sonja lägger upp lite bilder på sig själv och sin vardag. Så som vardagen ser ut. Det vill jag också göra. Som en motpol till allt det fixade och polkadotprickiga. Och mot alla höglackade möbler som nån slängt kättingar över för att få den där antika touchen på. Det är kanske inte så kul att läsa om verkligheten. Det är kanske glamour man vill ha. Men för att minska risken för fler bloggchocker så kommer jag våga visa verkligheten. Och våga visa att bara för att man inte har all tid i världen att baka sju sorters kakor i ett retroförkläde eller så så kan man ha det rätt så gött ändå.

Men nu ska jag lägga mig.



Följ min blogg med bloglovin

Skrivpuff: om ansvar

När man tänker på ansvar så känns det lite tungt, och det känns ju inte så vuxet precis. För när det kommer till frihet så är ju just den ansvarsfrihet friheten den som är bäst. Det är också den som gradvis försvinner ju mer vi växer upp och det är det vi ofta upptäcker när det är försent. Frihet under ansvar. Ansvar för dina egna handlingar... Det är när man har vant sig vid tanken på ansvar ändå rätt så okej. Jag får stå till svars för det jag gör. Det är något som alla över arton med olika mått ändå klarar av. (Eller borde klara av i alla fall.)

Men det är när man har ansvar för andras handlingar, eller ännu värre, andras liv som ansvar går från att vara en liten börda på axeln till att vara något stort tungt och skrämmande. Jag kan erkänna att jag inte känner mig allt för bekväm i tanken på att jag skulle ha ett stort ansvar. Det är lite bävande.

Men jag tror det är här vuxenheten kommer in i bilden. (Herregud, jag är trettiotvå och snackar om vuxenhet.) Jag kan se mig själv utvecklas, växa och resa mig stolt under tyngden av ansvar. Jag kan se mig själv i en position av ansvar på ett arbete. Jag har ingen utbildning för det men det hindrar mig inte från att visualisera. Jag ser mig själv som förälder en dag och där har man ju ett enormt ansvar och det är något jag ser fram emot jättemycket.

Även om jag är nervös för det. Ansvar är läskigt. Det är något som antingen knäcker en eller får en att växa. I alla fall känns det så.

Ännu mer musik

Ett band som jag verkligen kan lyssna hur mycket som helst på är First Aid Kit. De är otroligt underbara. Stämsången, texterna, melodierna... Känslan... Ja, känslan är... Det går inte att beskriva. Lions roar och I met up with the king har spelats rätt så mycket på radion men allvarligt, kolla upp allt med dem på youtube. Här är två exempel:

Äh, jag slänger in ett tredje bara för att det är så bra. Här gör de en cover på Patti Smith på polarprisgalan.

Gåshud!


Följ min blogg med bloglovin

Musik i natten.

Ibland när jag hör nånting riktigt bra på radion tar jag en liten anteckning om vilken artist och låt det är. Och säger de inget på radion om vem det var som sjöng så gör jag en anteckning om tid och kanal och kollar upp playlisten på nätet sen. Idag skrev jag en anteckning och hajade till lite grann. Jag kände igen namnet. Det visade sig att jag antecknat namnet innan, en gång i mobilen och en gång på papperslapp och sen glömt bort det. Det spåddes om den här artisten på P3. Att Michael Kiwanuka kommer bli riktigt stor 2012. Jag förstår varför. Jag gillar det starkt. Här är ett par exempel.

Mer sån här musik tack. Har ni tips, tipsa gärna.


Följ min blogg med bloglovin

Skrivpuff: Om saktmod

Jag måste erkänna att jag inte på rak arm kunde säga någonting om saktmod. Jag hade ett hum. En aning om att jag visste vad ordet betydde men ville inte skriva något jag inte kunde stå för och plockade snabbt upp synonymordlistan jag alltid har med mig (i telefonen). Saktmod är synonymt med ödmjukhet. Och även om jag inte riktigt kunde gissa mig till det innan så ser jag nu hur dessa två synonymer kan stå för samma sak fast på olika sätt. Två sätt att se på samma inställning.

Det är ju två sammansatta ord på nåt vis. Saktmod. Om jag bara leker med orden och innebörderna och kör associationer så tänker jag på förmågan att vara modig på ett långsamt sätt. Att ta sig sin tid att stå för vad som är rätt och riktigt. Att inte rusa in i någon form av rättfärdighet utan istället kanske vara den vännen som ställer upp när det är svårt.

Ödmjukhet. Tankesnurrorna leder mig till mjukhet inför ödet. Eller att resa med eller finna sig i sitt öde utan att streta emot. Att simma längs strömmen och styra så gott man kan ner för livets flod och på så sätt med ett leende kunna se på omgivningen. Detta gör att man blir en saktmodig människa. Så som Saktmodiga människor är ödmjuka. Inte som Yin och Yang, inte som Helan och Halvan, utan kanske mer som två älskande eller två pusselbitar från ett miljonbitarspussel som bara visar himmel. Jag vet inte. Jag sitter bara här och spånar utan att egentligen komma fram till något. Men ibland är det ju trots allt resan som är det viktiga.


Följ min blogg med bloglovin

Skrivpuff: Om att hämnas

Hämnden. Denna vedergällningens besatthet. Orättvisornas romantiska utjämning. Det är så den ofta skildras... Verktyget för en slags helig balans om att rätt ska vara rätt och att varje öga och varje tand är värt ett likadant. I vredesmod är den ofta lättförståelig för oss. Det handlar om upprättelse. Om sårad stolthet och en villfarelse att om jag gör mot den som gjort mig illa som den gjort mot mig så är världen åter i balans.

Någon sade att hämnden är bäst serverad kall. Detta att man gått igenom raseriet till ett svalt och uträknande förakt. Att man planerar en hämnd, inte för balansens skull. För vedergällningens skull. Då man anser att det som hänt en bör betalas tillbaka tusenfalt. En liten oförrätt betalas med en annan människas fall om allt går vägen. Vi har i denna hämnd gått bort från det rosenrasande vansinnet och hamnat i en psykopatisk vass och vriden galenskap.

Det är svårt för oss att låta udda vara jämnt. Det hör man ju hur det låter. Det krävs att man lägger till eller drar bort något för att den meningen ska bli vettig. Det är svårt för oss att vända andra kinden till. Den omedelbara impulsen vid en utsatthet orsakad av en annan är att man vill ge igen. Att behandla andra så som man vill bli behandlad är svårt när någon annan behandlar en som skit. Det finns ingen lösning annat än tålamod och tid. Självbehärskelse och kanske till och med kärlek.

Vi kommer alltid att hämnas. I stor eller liten skala. Vi kommer alltid att känna oss kränkta av någon och ha en vilja att visa dem var skåpet ska stå en vacker dag eller ha en önskan om att den ska lida så som vi har lidit på grund av dennes ondska eller oförståelse.

Men vi kommer också alltid, ett flertal av oss i alla fall, resa oss över de känslorna och inse att den vägen inte leder någonstans där man mår bra. Det är väl inte sunt att glömma eller trycka ner känslor av vrede och minnen av oförrätter. Men vi kan arbeta med att få bukt på hämndbegäret. Hitta ett sätt att låta udda vara jämnt. Hitta den sista ingrediensen till ett stilla sinne.



Följ min blogg med bloglovin

En korrekt stavning av orden

Det är vissa ord som man ofta har en liten tvekan om precis innan man ska stava till dem. För vissa är frågan om det ska vara ett eller två ord. Nittionio procent av de gångerna är det ett ord. Vad det än rör sig om. Tvekar du om det ska vara sammanskrivet eller inte så ska det nog vara det. Vissa kan bli lite brydda med ord med tje-ljud. Det finns hur många sätt som helst att skriva det ljudet i svenska språket. Eller ett flertal i alla fall. Chef, stjärna, journal, skön och så vidare.

 Ett ord vi använder ofta är ett ord som det finns många stavningar på. Eller egentligen inte men det är liksom inte så många som har koll. När jag var liten fick jag lära mig att det stavades 'juste' eftersom det var ett franskt låneord. Men det är inte många som skriver det så. De flesta skriver 'schysst' men det är inte riktigt rätt det heller. Att skriva tje-ljud med 'sch' är typiskt för tyska låneord. Och som tidigare nämnt är ordet ifråga taget från franskans ord för vad som är rätt, korrekt och bra. Regelmässigt så ska franska låneord med tje-ljud börja med 'sj'.

 Och eftersom ordet fonetiskt ligger nära ordet 'tyst' så stavar man det med endast ett s. Sjyst. Problemet för mig är bara att trots alla regler så ser denna stavningen inte sjyst ut. Den stavning jag gillar bäst är den jag oftast använt mig av. Schysst. Men om alla hade stavat efter vad de tyckte var snyggast så hade vi nog inte gillat det heller. Det är nog en vanesak. Hädanefter rättar jag mig i ledet av språklig korrekthet och rättskaffningens rättstavning. Sjyst. Sjyst. Sjyst. Det är bara att vänja sig.


Följ min blogg med bloglovin