Vi gifte oss i lördags!

I lördags morse, lagom till hotellfrukosten öste det ner över Helsingborg. Men redan vid tiotiden klarnade det upp och vi fick solsken nästan hela vår bröllopsdag.

Ja, vi blev gifta. Nere på stranden i Rydebäck väntade vänner och familj på oss tillsammans med vigselförrättare Henrik Thott. När vi gick ner på stranden spelades koppången. Jag minns att jag i nån sekund tyckte det var svårt att gå snyggt i sand men struntade rätt så snart i det. Vår vän Filip spelade "life is beautiful" av Keb' Mo under vigseln och snabbare än vad man kunde ana så hade jag och Leona båda sagt ja och så stod vi där och kysstes i solsken och kamerablixtar.

Strandpromenad.   Foto: Jens Wadenius

Första kyssen som gifta.   Foto: Nathalie Lundin-Ek

Festen hölls på restaurangen Fortuna by the sea. Det åts god mat, dracks gott vin och njöts av trevlig stämning. Det var en väldigt kul fest och fina tal. I sann dansk tradition fick jag också toppen av mina strumpor avklippta i samband med bröllopsvalsen. Vi dansade till låten "Mother Superior" av Katzenjammer. En kul vals som började som ett skämt men som blev mer och mer allvar ju mer vi skämtade om det.

Inget traditionellt här inte... Eller jo. Mycket traditioner blev det. Tårtdelningen och knackande i glaset när brudparet inte kyssts på ett tag. Och stampande i golvet när brudparet inte kyssts under bordet på ett tag. Och presentöppning och pussande på den av brudparet som sitter kvar vid bordet när den andra är borta... Men det kändes ändå som om vi gjorde det på vårt vis och det kändes bra.

Det sades fler gånger till mig att det var först på morgonen efter som jag till fullo skulle inse att jag var gift. Det var då den stora insikten skulle landa på en med ett dån. Men jag har nog undvikit just den vikten. Jag är fortfarande uppe i det blå och kallar Leona för hustru eller frau eller nåt annat längs det ledet så ofta jag kan.

Ja... Jag är gift.
Innan jag lämnade hotellrummet hade jag svårt att greppa situationen. Hur långt jag kommit. (Om nu giftermål är ett mål att sträva mot. Det gör man ju som man vill.) För bara tre och ett halvt år sedan var jag relativt bitter och ensam. Det är en underbar omställning.

Jag vill avsluta detta inlägg med att ärligt och uppriktigt tacka alla som på något sätt gjorde vår bröllopsdag till den underbara dag det var. Och jag vill tacka för alla gratulationer som kommit från flera olika håll efteråt. Tack så mycket.



Följ min blogg med bloglovin

Vilka vet vilket väder vinden verkställer?

När man i stort sett har allt klart inför bröllopet och känner att man har koll på läget så finns det bara en sak som kan jävlas med en. Vädret... Därför har man lagt till sig vanan att kolla väderprognoser flera gånger om dagen. En sak kan man med klarhet utreda från att ha kollat yr, dmi och smhi en hel vecka... De har fan ingen aning om vad de snackar om. På förmiddagen förutspår de ösregn och på eftermiddagen strålande sol. Och det kan vara så att när den ena säger åska så säger den andra molnigt bara. Egentligen vet man att det är lönlöst att hålla koll. För vad ska man göra åt ett regnmoln om det dyker upp?

Just nu ser det ut såhär:

-enligt Danmarks meteorologer.

-enligt Sveriges väderkännare.

-och såhär enligt norrmännens klimattolkare...

Men vem vet. Om bara ett fåtal timmar så kan det se helt annorlunda ut igen. Det är lite nervpåfrestande.




Följ min blogg med bloglovin

Dan före dan före dan

Idag är det dan före dan före dan. Bröllopet står på lördag och stressen är frånvarande. Man var ändå förberedd på att det skulle dra ihop sig mot slutet och det skulle fixas och donas och kommas på saker i sista ögonblicket. Men så är det inte. Visst är det saker som ska fixas dagen innan eller samma dag, såsom hår och sånt men på det stora hela känns det som om vi har koll på läget och allt känns lugnt och avslappnat.

Det vi kan fixa innan är fixat. (Förutom en grej. Vi kom på till frukosten att vi saknas en blankett till vigselförrättaren angående byte av efternamn så den blanketten måste jag skriva ut idag men det är ju ingen big deal.) Det som ska fixas sen kommer bli fixat för vi har vänner och familj som hjälper oss och som vi litar på. Saker som ligger utanför vår makt är inte lönt att oroa sig över. (Men vi hoppas som fan på fint väder.)

På fredag kväll när vi checkar in på hotellet så är det avkoppling som gäller. Det ska bli så kul.



Följ min blogg med bloglovin

I en färggrann prakt

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar på lite ärenden inför bröllopet. Jag stannade några timmar hos dem och fick lite kaffe och mat och nån öl och så givetvis hygge. Deras trädgård är långt ifrån den trädgård jag växte upp i. De bor kvar i samma hus men allt runt omkring på tomten har genomgått stora förändringar. Och deras trädgård är så fin. I lavendelbuskarna surrar humlor och fjärilar. Det växer sallad, tomater och frukter där. Fiskarna har ynglat av sig under näckrosorna. Det är färger överallt som glädjer en. Skåda.






















- Posted using BlogPress from my iPad

Enkelt och gott

En god italiensk sallad med soltorkade tomater, hemmaodlade cocktailtomater och finhackad paprika samt toppad med lite köksfönsteroregano. Serverad med grillad halloumi och grillade paprikaklyftor. Till det aioli och lite creme fraiche och såklart ett gott vin. Torsdagkvällen är räddad.








- Posted using BlogPress from my iPad

Kvinnlig magi

Inatt drömde jag att Leona var ärkemagiker i tre olika skolor. Jag kommer inte ihåg allt. Det var ju ändå en dröm, men det jag kommer ihåg är dels att hon hade en enorm bok. Röd och vitspräcklig som svamparna i de där seriealbumen med Spirou. Och jag var tvungen att bära den åt henne. En av magiskolorna var nekromanti. Hon försökte övertala mig att jag var tvungen att dö så hon kunde väcka mig åter till liv på bröllopet.

Det verkar som mitt undermedvetna och mina drömmar börjar bli lite nervösa inför bröllopet. Själv tycker jag det är relativt lugnt och ser fram emot det. Visst är man lite pirrig men herregud... Ingen ska väl behöva dö?

Bild hämtad härifrån.


Följ min blogg med bloglovin

Nämen! Det såg jag inte komma!

Det finns en dryck som tydligen har varit oväntad sedan 1783. Oj vad oväntad den är. Om man köper den och visar för andra vad man köpt så kommer de utbrista i ett förvånat: "Vad är det? Har du köpt schweppes? Det trodde jag aldrig om dig!" Då kan man som Uma se lite förnurlig ut och fnittra lite sådär sovrumsaktigt och fråga vad de förväntade sig egentligen.





De förväntade sig allt utom just schweppes såklart. Coca cola, pepsi, kranvatten, fernet, hästurin, melonsaft, tåsvett, whiskey, cognac, rödvin, granatäppeljuice, tårar från en häxa, ja i stort sett allt förutom denna dryck. Den har ju trots allt varit oväntad i snart 230 år. Det är jättelänge. Det är så oväntat att om jag hade köpt hem en 1,5-litersflaska varje dag i ett år så hade Leona fortfarande blivit överraskad den 18 juli nästa år.

"Vad är det du köpt hem? Schweppes idag? Nämen, det hade jag aldrig trott!"




- Posted using BlogPress from my iPad

Jag fick lida i lördags

I lördags trodde jag att jag skulle åka till Bakken med några arbetskompisar men det visade sig att jag hade oerhört fel. Mitt i en öl innan båten gick kände jag en fast hand på min axel. Ett gott gäng hade dykt upp för att bortföra mig mot min svensexa.

Jag blev tidigt upplyst om att jag skulle dricka en bloody mary i timmen. Jag hatar bloody mary. Hur kan någon tycka om detta elände? Jag blev hemkörd och fick i en tärningslek där alla regler var lika lösa och påhittade som de var mot mig en ny outfit som var mer passande ett svensexeoffer.

Jag fick bland annat rensa ogräs på en åker. Under tiden satt de andra vid bilen och sköt mot mig med airsoftgevär. Jag skriver mot mig. De var lite fulla. De av dem som hade vana av airsoftvapen spelar i ett lag som inte är så bra på att träffa ändå. Jag kände en träff totalt.

Jag fick även ragga flickor på stan. Jag fick gipsade armar och blev iklädd byxor utan fickor och skulle lura folk att i närheten av en bankomat hjälpa mig upp med kortet. Ingen gick på det tricket dock. Men jag fick fyra flickor med mig till bilen. Så antingen sitter de gamla takterna i eller så var det av medlidande. Jo... Det var nog av medlidande...

När jag kördes runt fick jag sitta i bagaget. Här är en bild när jag inte njuter av en bloody mary. Det gick inte lättare när man inte såg den.

Till sist gick färden till Helsingör där jag efter en tid fick på mig mina egna kläder. På båten fick jag tillåtelse att ta av mig gipset. Nätat gips som stöttas av bambupinnar sitter rätt så bra så jag lite sår här och där över armarna. Det gick snabbt till detta stadiet:

Jag vet att vi åt någonstans och jag minns att vi besökte en strippklubb. Men allt efter landstigning i Helsingör är suddiga brottstycken av minnen. Dock så hade ju mina vänner med sig kameror så jag antar att jag kommer få större klarhet i mina äventyr någon dag. Jag var tydligen hemma vid halv fyra på morgonen. På söndagen vaknade jag vid ett, mådde otroligt dåligt och hade en totalförstörd rygg.
Men jag hade kul så länge jag minns.

Igår var jag fortfarande lite efter. Idag börjar jag må bra. Tack mina vänner. Jag kan tyvärr inte säga tack för en oförglömlig kväll. Eftersom det mesta är suddigt. Men tack för en riktig svensexa.


Följ min blogg med bloglovin

Grönt och rött med vita knutar

I söndags besökte vi min syster och min svåger. De bor en bit utanför Kågeröd, ute på landet i närheten av skog och vatten. Att komma dit när solen står på och sitta och samtala i trädgården medan hundarna vilar i skuggan, flämtande av värmen och sporadiskt gnagande på ett ben, och för oss stadsbor oidentifierade fåglar låtande i träden, är så mysigt.

Det är ett litet falurött hus med vita knutar. Små korsvirkesbodar och jordkällare. Det är en trädgård fylld av växtlighet. Det är familj och vänskap och kött på grillen och klappande av hundar och ett lugn man inte hittar med lätthet inne i stan.

Jag har alltid sett mig själv som stadsbo. Men visst lockar det med lugnet. Speciellt nu när jag och Leona har börjat drömma om ett eget hus nån dag, förhoppningsvis inte för långt in i framtiden. Jag vill också ha lugnet. Men jag, och Leona också, vill nog snarare hitta det där gyllene mellanläget. Lite utanför men inte allt för långt borta. Gärna grannar men inte för nära inpå.

Men min syster och hennes man har hittat sin lilla bit paradis, för dem. Och visst är det mysigt där.

Följ min blogg med bloglovin

Kalle och Hobbes falska slut

Sista strippen med Kallo och Hobbe publicerades den 31 december 1995. Sen gick Bill Watterson i pension. Det har jag vetat ett tag. Jag har läst en hel del Kalle och Hobbe i olika serietidningar och album och den börjades ritas i slutet av 1985 så det finns en hel del att plöja igenom.

Men häromdagen dök det upp en bild som sades vara den sista strippen av Kalle och Hobbe innan den lades ner. Och den gjorde mig ledsen.

Men är det något man har lärt sig så är det att ingenting är som det verkar vid första ögonkastet när det kommer till internet. Så innan jag skrev om det så gjorde jag lite faktakoll. Som sig bör. Och detta gjorde mig gladare för den sista strippen som Watterson gjorde innan han lade ner pojken och hans tygtiger var denna:

En betydligt mer upplyftande och inspirerande seriestripp. Nu lättade en liten sten från mitt hjärta.

Följ min blogg med bloglovin

Bortglömd i några minuter.

I morse när jag vaknade så låg det en tät vit dimma över Helsingborg. Man såg precis över till grannhuset men inte längre. Och till och med däremellan kunde man skymta små stråk av dis som drog fram.

När jag gick ut för att gå till affären så var det som om det var avsaknad av väder. Jag frös inte men det var heller inte varmt. Det blåste inte och det var inte heller kvavt. Vädret kändes bortglömt. Det var då jag drogs i fantasin till Sommarkattsyndikatets värld där allt bortglömt hamnar. Det var så tyst. Trots dimman hördes inte de konstanta båthornen från sundet och det var ingen trafik på södra stenbocksgatan. Tänk om jag under natten hamnat i det mellanrum där Efraim var en stor poet och Karin letade ledtrådar för att kunna finna Laban Lökhjärta? Fantasin släppte dock illa kvickt när jag kom runt hörnet och in på Coop och det var upplyst och en herre i röd keps stod och fyllde på bröddisken och de senaste hitsen spelades i högtalarna.

Men för ett par minuter var det kul att hälsa på i den fantasivärld som en gång var så stor för mig när jag skrev boken.

För övrigt kan man fortfarande hitta den här om man är sugen på att läsa den.



Följ min blogg med bloglovin

Semestern ligger ännu i sin vagga

Semestern har nu smygstartat. Jag inleder den nämligen med två kompdagar. Men strunt i det. Semester tänker jag kalla det för det är vad det känns som. Jag sitter nu och dricker en öl och upptäcker en massa ny musik. Jag läser intressanta artiklar och kollar på konst på internet.

Semestern kommer bestå av en massa småutflykter och hemmamys. Vänner och bekanta och förhoppningsvis gott väder. Jag tänker ta det lugnt och slappna av. Och allt detta leder upp till slutet av semestern då jag gifter mig. Det finns lite kvar att fixa inför bröllopet men det kan inte beskrivas som berg som måste gås över för att det ska bli klart. Snarare en kulle som man bara blir lite andfådd av. Jag vet inte om Leona har samma lugn inför det som måste göras innan men hur det än är, så kommer det säkert bli bra.

Semestern får en bra kickstart imorgon då jag först ska ha sovmorgon, sen en god frukost. Efter det ska jag fixa en sak inför bröllopet. Sedan är dagen öppen för äventyr till femtiden då jag och Leona ska på dansundervisning. (Också till bröllopet.) Sedan spelar Laleh, Tibuktu och Damn! i vår stad och vi ska dit med goda vänner. Det ser jag fram emot.



Följ min blogg med bloglovin

Det kinesiska porträttet

Härom veckan började jag göra en karaktär till ett rollspel som heter Nephilim. Man spelar ett uråldrigt väsen som besätter olika mänskliga kroppar genom århundradena i sitt sökande efter kunskap och upplysning tills det når det stadie då den äntligen kan nå slutet på sin resa. Låter det abstrakt och komplicerat? Jo. Lite. En del i skapandeprocessen är att man ska göra ett Kinesiskt porträtt. Ett abstrakt och intuitivt associationsporträtt för att lättare kunna förstå sin karaktär. Det är tio frågor som man ska svara snabbt på.

Vilket naturfenomen kan symbolisera dig?
Vilken metall?
Vilket djur?
Vilken färg?
Vilken mytologisk varelse?
Vilken berömd person?
Vilken aktivitet?
Vilket konstverk?
Vilket vapen?
Och slutligen. Vilket ting symboliserar dig?

Det är väldigt svårt. Jag försökte mig på att göra ett kinesiskt porträtt av mig själv.

Naturfenomen: Regn. Jag tror det var Bob Marley som sade en gång: "Vissa upplever regn. Andra blir bara blöta."

Metall: Silver. Mjukt, blankt. Används till mycket. Både bestick och smycken. En bruksädelmetall.

Djur: Hund. Trofast. Lugn. Glupsk. Lekfull.

Färg: Lila. Färgen är den gyllene mellanvägen mellan det hetsigaste och vildaste röda och det lugnaste blå.

Mytologisk varelse: Tomten. Skratta om ni vill men jag har utvecklat ett intresse för hem och växtlighet. Pyssel och knåp. Och så äter jag gröt rätt så ofta.

Berömd person: Alan Moore. Jag säger inte att jag är som herr Moore men han inspirerar mig både i det skrivande och i det andliga.

Aktivitet: Samtal. Ett gott samtal med en bra vän eller en motståndare i en sakfråga eller ett filosofiskt spörsmål är oerhört givande och något jag finner stort nöje i.

Konstverk: En tavla föreställande åkrar och himmel med en korsvirkesgård inklämd i landskapet. Inget märkvärdigt alltså men en tavla som kräver stor skicklighet att få bra trots sin enkelhet och som många kan tänka sig att titta på och uppskatta utan att den upprör.

Vapen: Pennan ty den är mäktigare än svärdet.

Ting: Glaset. Denna var svårast. Men ett glas är i sin enkelhet ett genialt ting. Halvfullt eller halvtomt. Klart och klingande.

Prova att göra ett kinesiskt porträtt. Det är utmanande och kul.


Följ min blogg med bloglovin

"Gör intressanta misstag."

Neil Gaiman är en av mina förebilder när det kommer till författande. Här talar han för en avgångsklass i år för avgångseleverna på University of Art. Oerhört inspirerande för alla som gör något eller vill göra något kreativt.

Följ min blogg med bloglovin

För evigt en del av havet

Jason de Caires Taylor är en konstnär som gör en otroligt häftig grej. Med miljövänliga material skapar han realistiska skulpturer av folk från hela världen. Dessa skulpturer sätter han sedan på havsbotten på ställen där folk dyker. Som till exempel utanför Grenada, Mexico och Västindien.

Inte nog med att det är otroligt vackert. Det främjar också livet i havet och tillväxten av nya korallrev.














Följ min blogg med bloglovin