Efter det förra inlägget så passar det här otroligt bra. Jag läste på Mandragoras blogg om en 30-dagars fotoutmaning. Challenge accepted! Jag hade något annat någon gång som jag skulle göra varje dag i veckan men det glömdes bort och det blev si och så med det... Men detta är ju en utmaning. Listan ser ut som följer:

Dag 1 - Självporträtt
Dag 2 - Favoritpryl
Dag 3 - En familjemedlem
Dag 4 - Min hobby
Dag 5 - En gammal bild
Dag 6 - Tema grön
Dag 7 - En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 - En favoritbild
Dag 9 - Dagens
Dag 10 - Detta gör mig glad
Dag 11 - Tokigt
Dag 12 - Min vardag
Dag 13 - Tema ljus
Dag 14 - En vinterbild
Dag 15 - Kärlek
Dag 16 - Självporträtt i svartvitt
Dag 17 - Ett ögonblick
Dag 18 - Känslor
Dag 19 - Här bor jag
Dag 20 - Tema olika
Dag 21 - När jag var liten
Dag 22 - Mitt beroende
Dag 23 - En sommarbild
Dag 24 - Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 - I all hast
Dag 26 - Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 - Tema två
Dag 28 - Väder
Dag 29 - Senaste bilden på mig själv
Dag 30 - Valfri bild



Imorgon börjar det. 

Följ min blogg med bloglovin

Värld i fokus

Igår kväll, eller natt egentligen, kom jag hem från Ängelholm och såg att jag missat sista bussen hem med ungefär tio minuter. Eftersom alternativ: "Stå och vänta på nattbuss bland dryga och högljudda tonåringar." inte var något för mig så beslutade jag mig för att promenera hemåt. Helsingborg nattetid mitt i veckan är väldigt lugnt och vägen hem är rätt så fin.

Jag tror att när man börjat ta lite foto så ser man saker på ett annat sätt. Som om färger och vinklar och ljus helt plötsligt blir mycket mer intressant. Man ser på saker man sett tusentals gånger och plötsligt framträder det på ett nytt sätt. Här är två bilder från min nattliga promenad hem.










Följ min blogg med bloglovin

Inget spring i bena trots sommaren kommit. Idag.

Jag hoppar faktiskt över min springrunda idag. Mitt knä är fortfarande inte bra. Jag var tvungen att springa ifrån en mås i morse och det kändes som om undre delen av mitt ben egentligen ville någon annan stans. Nu höll det ihop och jag fick inte så farligt ont men nog ont för att jag känner att jag ska vara försiktig. Så imorgon sticker jag och köper något som kan stadga upp knäet när jag är ute. Jag har ett gammalt knäskydd hemma. Ett exemplar av den där sorten som är tålig och olidligt varm. Efter man blivit lite varm så kliar det och man svettas och det kniper en i knävecket. Inte gjort för att springa i alltså.

Så jag har inte så värst dåligt samvete. Om jag inte är för trött efter jobbet imorgon kan jag ju istället ta en kortare kvällsrunda innan jag går till sängs. Det är nog behagligare temperatur då än vad det är nu. Nu ska jag sätta på mig mina kortbyxor och bege mig mot stan i första hand och Ängelholm i andra hand. Det är rollspelskväll.

Följ min blogg med bloglovin

Morgonljus

Klockan fem om morgonen är södra stenbocksgatan väldigt tyst. Det enda som hörs är de sysslolösa trafikljusens klickande i otakt. Jag har gått upp tidigare än jag brukar för att hinna till samåkningen som jag börjat åka med nu. Jag är glad att jag trots den tidiga timmen ändå mindes nycklar och matlåda.

Jag kommer spara en hel del pengar. Och så farligt var det inte med lite frisk luft i gryningsljuset när man stod och väntade. Jag låter bli att tänka på vad jag kommer känna och tänka vid samma tid mitt i januari.

Följ min blogg med bloglovin

Lutad mot ett träd i solen.

Ibland känns vardagen lite grå av olika anledningar. Då är det tur att man bor i en stad där man är i närheten av en underbar park. Jag talar om viskängen. Jag begav mig dit med en bok i min väska och med blicken kisande av solen. I skuggan av ett träd satte jag mig ner och öppnade upp Norwegian Wood.

Omvärlden, även om den gjorde sitt till eftermiddagen, försvann nästan. Som om den övre kanten av min bok var en horisont så hördes bortom den resten av ljuden från parken. Det var ljuden av fotbollar som sparkades på. Barn som lekte. Mödrar som bad sina barn vara försiktiga när de for omkring. Det var ljuden av folk som spelade kubb och skrattade och fåglar som skrattade med dem.

Från andra sidan av den verklighet på sidorna jag läste fanns dofter från den verkliga världen. Grillad korv. Äppeltobak från vattenpipor. Parfym i vinden. Helsingborg.

Jämnt utspritt över denna ändå rätt så stora oas bakom Högaborg och Eneborg satt ensamma sollapare, sidvändare, slappare, sömntutor, småbarnsfamiljer samt sociala samlingar, och där mitt i, under ett träd som då och då gjorde sig påmint av fallande ekollon, satt jag med Murakamis än så länge tragiska historia. Och precis lagom till att solen gick ner bakom träden tog jag mitt lilla pick och pack och begav mig hemåt. Det tar två minuter från gräs till dörr.

Följ min blogg med bloglovin

Lite nere.

Efter dagens snack med Swedbank och fortsatt strul med nätverket här hemma så orkar jag inte mer. Jag tänkte att lägga alla trista tankar åt sidan och bara göra något kreativt istället. Börja bygga något eller måla. Men jag orkar verkligen inte. jag vill inte bita i det sura äpplet och bara ge upp framför tv:ns menlöshet men jag har ingen aning om vad jag ska hitta på.

Jag funderade på att sticka ner på stan en sväng men så kollade jag på klockan. Kvart över sex. Jag har inte ätit middag än och allt är väl stängt när jag väl kommer ner... Jag är så trött. Jag måste gå i säng tidigt för det är förmiddagsskift imorgon också och eftersom jag numera samåker får jag vara så snäll och gå upp ännu lite tidigare än vad jag brukar. Jag har inga idéer som jag orkar ta itu med. Jag skulle kunna lägga mig och läsa en bok. Men jag har ingen lust.

Jag har hamnat i den sinnesstämningen där man är uttråkad men man har inte lust att göra något. Ingen lust... Nej, efter snorkiga tanter, ett modem och en router som turas om att inte göra som man vill och en fästmö som är långt långt bort är det inte så konstigt att man liksom bara säckar ihop lite grann. Jag vill inte heller bara sitta hemma och tycka synd om mig själv.

Nu äter jag så får vi se vad jag gör sen.

Följ min blogg med bloglovin

Jag försäkrar dig. Jag är något irriterad.

Jag har precis talat med min bank/försäkringsbolag om att avsluta mina försäkringar där eftersom vi tecknat nya hos ett annat försäkringsbolag vi föredrar.

Döm om min förvåning när en dryg tant som efter hennes tonfall anser sig veta mycket bättre än mig upplyser mig om att jag inte kan avsluta mina försäkringar. VA? Är inte jag i kontroll över mina försäkringar? Nej. Jag skulle ju ha tänkt på att den trettonde denna månaden så startade en ny cykel och därför är det omöjligt att avsluta försäkringar förrän i slutet av oktober.

Då frågade jag om detta telefonsamtal där jag uttryckligen önskar att få mina försäkringar avslutade kan göra så att jag slipper ringa tillbaka om några månader för att avsluta dem. Att hon med sitt pekfingers hjälp kan kryssa i en liten ruta som säger att de här försäkringarna ska inte förnyas. Icke sa Nicke... Jag ska tålmodigt vänta till den sjätte oktober för att tidigast kunna ringa in då och avsluta mina försäkringar. Så nu har jag dubbel försäkring på bilen. Onödigt. Dessutom så pröjsar jag för att skydda en lägenhet vi inte bor i längre. (Sorry Dennis och Nathalie. Den täcker inte er. Jag frågade.) Ännu onödigare.

Jag har fått för mig att om man hittar en annan försäkring så ringer man och avslutar den man har när den nya börjar gälla. Har man mer tid kvar på den gamla så får man pengar tillbaka kanske. Är det inte så det funkar? Nej. Så är det inte. Inte hos nån. Jag har alltså levt lite grann i en låtsasvärld...

Men jag tycker ändå att det är ruttet att man inte kan säga till en gång att: Nej. Jag vill inte mer. Tac så mycket för denna tiden. Svaret borde vara: "Okej. Tack. Då gör vi så att när din försäkringstid löper ut så avslutar vi försäkringen." Är det så jävla svårt? I stället får man: "Du får hålla koll på ditt autogiro och höra av dig tidigast tjugofem dagar innan försäkringen löper ut. Skulle du råka glömma det av någon anledning så sitter du fast i våra klor i ett år till FUCKER!!!" Okej. Jag gick lite överstyr där på slutet men jag är lite irriterad nu. Jag har satt ett alarm i min telefon med en påminnelse. Jag bara hatar att jag får kasta pengar i sjön för att jag var några dagar försent med att ringa till banken. Vem kan säga på rak arm när deras försäkringscykel börjar och slutar ändå?

Följ min blogg med bloglovin

Klossarna faller och jag hinner inte med.

Hur gör de människor som lyckas ha så himla många järn i elden? Jag får en känsla av att det finns folk därute som har familj, förhållande, hobbys, arbete, andra intressen samt friskvård och fritidsintresse ovanpå det och får allt att gå ihop på något sätt. Och jag vill med. Det finns så mycket jag vill göra men hittar inte riktigt metoden för pusslets lösning.

Jag måste erkänna att jag också har en viss brist på självdisciplin. Men problemet vill jag ändå lägga i pussellådan. Jag har ett jobb att sköta. det vet jag hur lång tid det tar och när det är. Men sen har jag löpning, figurspelande, skrivande, tecknande, målande, musicerande, bloggande, rollspel, hemmet, fika, umgänge, geocaching, arrangera evenemang, utflykter, med mera med mera... Saker jag gör och saker jag vill göra. Men hur hittar jag tiden?

Jag vet att jag förmodligen inte kommer förverkliga alla mina drömmar men jag tänker inte sluta drömma. Jag har någonting som jag har börjat tänka mer och mer på men än så länge ligger det på någon slags "Tänk-om-stadie". Det ligger i visualiseringslådan och jag har inte riktigt vågat sätta igång med att arbeta för drömmens uppfyllande än. Än...

Jag vill heller inte stressa genom dagarna för att hinna med alla fritidsaktiviteter. Däremot vill jag gärna se mitt skrivande mer som ett arbete. (Detta ligger väldigt nära det jag talar om i stycket ovanför.)

Hur gör dessa människor som sätter highscore i livstetris? Som får alla ojämna klossar av sysslor att passa snyggt ihop och samtidigt se fräscha ut när de gör det? Eller ser jag bara den putsade fasaden. Missar jag vad som döljs bakom den typiska förtrollande tetrismusiken? Förmodligen. Men jag vill inte välja bort något. Jag vill tro att jag kan få allt jag begär. bara jag blir lite bättre på att organisera min tid.


Följ min blogg med bloglovin

Det kommer från ovan.

Såhär i midsommartider är det passande att skriva om regn. Tack och lov blev vi besparade igår. Men som sagt... Regn hör ändå lite till på en svensk midsommar.

Jag har slutat springa i regn. Man blir lika blöt ändå. Och på något sätt så känns det lite malligare att inte låta regnet beröra en. Att bara för att det droppar från skyn så ska minsann inte jag huka mig i ett fattigt försök att ducka mellan dropparna och skyndsamt skutta mellan vattenpölarna. Sen är jag ju inte dum. Jag tar ju paraply med mig om jag ska ut i regn.

Även om regn kan lägga locket på vilken trädgårdsmiddag som helst så är regn ibland väldigt harmoniskt. Jag vet att det inte är ideala förhållanden men jag älskar att köra bil mitt i natten när det regnar. Det är mörkt, lite trafik och någon skön låt på radion. Allt som lyser är det gula ljuset från instrumentpanelen och bakom musiken hörs ljudet av vindrutetorkarna som arbetar ihållande.

Att sitta i soffan och veta att man inte har några fler ärenden och höra regnet smattra mot fönsterrutorna kan också vara lugnande. Som om regnet på något sätt sköljer bort en stressig dag. Då kan det vara trevligt att titta mot fönstret och, inte titta ut, men se på regndropparna som rinner ner för glasrutan på ett sätt som är nästan levande. De kringlar sig ner. Rinner ihop och blir en större droppe som rinner lite fortare. Tar aldrig den snabbaste vägen ner.

För det är just i de små sakerna som man kan uppskatta regn. (För oss som inte är bönder.) Det är smattret mot rutan. Det är det stilla porlandet från stuprännan på en sommarstuga. Det är gummistövlar på små barn som hoppar i pölar. Det är dropparna som ligger kvar på växter. Det är en lista på saker som kan fortsätta länge.

Men faktum kvarstår. Regn är för jävla tråkigt när det kommer vid olämpliga tider.

Följ min blogg med bloglovin

Dagar kan passera fort som en våg på öppet hav.

Jag har haft en väldigt trevlig eftermiddag och kväll i Ängelholm och när jag återvänder till Helsingborg så händer något som händer väldigt sällan. Jag börjar närma mig stan och ser välkända röda flaggor med gula bågar på och får en snabb tanke att man kanske skulle in om McDonalds och ta sig en hamburgare eller något.

Jag blir lite chockad av tanken och slår genast bort den. Jag har inte varit på Donken på evigheter och det finns ju uppenbara anledningar till detta. Så fort man tar första tuggan av sin måltid så blir man ofelbart besviken. Det är ju inte gott! Det är trött bröd, en sorglig sallad och formpressad menlöshet som ska föreställa kött man sätter tänderna i.

Så varför får man det där hastiga suget efter en big mac när man vet att det bara är blaj? Är det något de stoppar i burgarna som gör att man även efter flera års avhållsamhet kan få abstinens? Eller är det så att reklamen påverkar oss mer än vi tror och när man ser de där stora M-en så tror vi att livets goda stunder finns bakom de där glasdörrarna? Jag vet inte. Jag är bara glad att jag inte följde min lilla hastiga tanke.

Istället styrde jag bilen raka vägen hem. Bytte om till mysbyxor och linne och hällde upp ett glas vin. Bättre. Här, i soffan har jag en av livets goda stunder. Doo-wa-pa-dapa-do-de-do-dooden liksom...


Följ min blogg med bloglovin

Färdig med första bygget

Jag är klar med mitt första terrängbygge. Mitt orklag har nu en plats de kan stå och se allmänt tuffa ut. Jag är nöjd med resultatet. Visst ser man att det är en nybörjare som byggt det, men det gör inget. Jag klappar mig själv på axeln ändå. Såhär ser den ut:



Fin va? Vi tittar lite närmre:


Jag gjorde stenar av en cornflakespaket och mossan där är sand från sandlådan på gården.




Här slängde jag in lite guldfärg i berget. Man måste få pengar nånstans ifrån. I framtiden ska jag nog sätta en liten goblin med hacka där också. Dödmannen är en kul detalj.





Tegelmur med lagets märke klottrat på. Jag blev riktigt nöjd med utseendet på muren. Inte helt nöjd med färgen.




Allt förutom sanden och pappstenarna är frigolit. Detta gav en yta på underlaget som med lerbrun färg ger illusionen att det är en uttorkad flodbädd eller öken. Tycker jag i alla fall. Jag gjorde lite extra sprickor här och var och lade lite ljusare färg i dem.




Tadaa! Nu ser de mycket tuffare ut.

Följ min blogg med bloglovin

Run! Forest! Run!

Ska Kent helt enkelt bli en träningsblogg? Mest sannolikt inte men här följer ändå ett litet inlägg om träning.

Jag valde nog rätt tid att börja springa. Både i regn och sol har jag funnit det... Njutbart är inte ordet, men gött... Gött är ordet. Dock så har efter den senaste rundan spöken i ryggen och knän börjat göra sig påminda igen. Såklart. Jag är otränad som en, i brist på passande metafor... riktigt otränad person.

När detta sker, blir jag rädd och slutar. Icke! Inte den nya Kent som lagt ner en mindre förmögenhet på skor och fräcka kläder. Istället går jag in på det oändligt visa nätet och tittar på sidor där folk verkar veta vad de talar om. Problem: Ont i ländryggen: Orsak: Jag lutar mig för mycket framåt eftersom jag inte har tillräcklig styrka i bålen. Lösning: Situps, rygglyft och sträck på dig för fan karl. Problem: Ont i knäet. Orsak: Dum Kent slarvade med sjukgymnastiken efter en meniskoperation (Datorn vill att jag ska särskriva det ordet! What?) Lösning: Ta det lugnt och tänk på hur du tar steg och glöm inte stretcha.

Okej. Jag kan göra det där.

I ljuset av detta valde jag idag att inte springa. Jag gick istället. I rask takt men ändå bara gång. Där gick jag och fokuserade på att sträcka på ryggen och på hur jag satte ner mina fötter. Och jag valde en annan runda än den jag tagit innan för jag tänkte att en extra kilometer inte kunde skada. Döm om min förvåning när jag verkar lämna Helsingborg och hamnar i Lothlorien. Fem minuter hemifrån är ett underbart skogsområde med små stigar och spår. Idag var det första gången solen sken när jag var ute så det kan ha bidragit till min uppskattning men jag har bestämt mig för att mina fötter ska lära känna de stigarna riktigt bra i år.

Nu ska jag sträcka på mig lite grann.

Följ min blogg med bloglovin

Halleluja

Jag såg en länk till den här på fejjan. Det är enligt mig en underbar tolkning som jag lyssnat till ett gäng gånger redan. Kan varmt rekommenderas.

Följ min blogg med bloglovin

Ärlighet varar längst för att den används sparsamt.

Det finns de som går runt och säger saker som "Ärlighet varar längst." och "Svara ärligt nu. Jag vill veta vad du egentligen tycker!" och tror att detta är sanning. Min nuvarande uppfattning är att ärlighet är helt okej och att föredra så länge det är konstruktivt. Ärlighet som inte innebär något positivt kommer alltid att mottas med fientlighet, försvarsmekanismer eller tjurighet. Även om den var ombedd...

Det klassiska exemplet: "Ser min rumpa stor ut i de här byxorna?" ska jag inte använda mig av...

Har du en åsikt eller en synpunkt om något som inte är positivt och du inte är ombedd att orda denna åsikt, håll tyst. Har du blivit ombedd att säga vad du tycker och du vägrar ljuga, bli bra på att väva in kritik i mjuka fina rosa moln.

Vi vill ju bli klappade medhårs, eller hur? Vi vill inte veta om tavlan vi målade ser ut som något en femåring kunde gjort bättre. Vi vill inte veta om vår frisyr skulle få tjeckiska hockeyspelare att peka och skratta. Och vi vill absolut inte veta om vår rumpa ser stor ut i de där byxorna. (Okej jag kunde inte hålla mig!)

Nu kan man ju gå in på djupet i den här åsikten och säga att ärlighet när det kommer till brott och eländigheter är en sak och mina petitesser till problem är en annan. Visst. Vi kan kalla det vardagsärlighet. En sån där ärlighet som man kan tänja på för att få relationer och vardagen att glida på så mycket mer friktionsfritt. En sån där ärlighet som alla tyst kommit överens om att man egentligen inte är bunden att lyda. En sån där ärlighet vi ändå med en liten röst i bakhuvudet ångrar att vi bad om sekunden efter vi frågade.

För vi litar på de omkring oss i största allmänhet. De kanske inte är ärliga men de får oss att må bra med de vita små lögnerna. Om en tavla är mest kladd så får vi veta att beskådaren känner sig lite vilsen i abstrakt konst. Om vår frisyr är ful får vi diskreta tips på hattar och kepsar som är på modet. Om vår rumpa är gigantisk i de där byxorna så är de säkert i fel färg för våra ögon.

Ärlighet varar längst för att den används sparsamt.


Följ min blogg med bloglovin

Musik för pulsens skull

Har varit ute på min andra löprunda nu. Det är rätt så skönt att man har relativt nära till grönska i den här delen av stan. Det är väldigt skönt att i lagom takt, med lagom flås ta sig fram i duggregn omgiven av träd och buskar som alla luktar lite mer i regnet.

Men jag måste säga att pricken över i:et när jag är ute är musiken jag har valt som min träningsmusik. Postrock. Jag har ett relativt stort förråd av låtar och de flesta är ungefär en löprunda långa. Postrock är bra på det sättet att det börjar lugnt och bygger upp sakta. Från att bara vara skön musik blir det till sist pampigt, inspirerande och i vissa fall till och med bombastiskt. Perfekt till att börja med uppvärmning och öka lite grann hela tiden och sedan trappa ner lite mot slutet. Det är väldigt inspirerande.

Här är ett exempel på vad jag pratar om: God is an Astronaut...

Andra bra postrockband är 'Mogwai', 'Explosions in the sky', 'This will destroy you' och 'Godspeed You Black Emperor'. Bara för att nämna några.

Följ min blogg med bloglovin

Tid som ska passa med tid.

Den här sommaren innebär en hel del pusslande. Pusslande med tider. Jag jobbar min vanliga femveckorscykel med treskiftet och Leona jobbar i Kristianstad och har någon dag ledig hit och dit. Visst. De flesta helger är hon ledig. Jag i min tur är ledig två helger av fem.

Veckan som varit har vi inte setts alls. Vi som varit så bortskämda innan med att kunna umgås mycket har saknat varandra otroligt och vi såg båda fram emot helgen då hon äntligen kunde återvända till Helsingborg. Med kalas, nattskifte och hobbys har vi träffats ganska exakt sex timmar på hela helgen. Sex timmar! Det är inte klokt.

Därav pusslandet. Imorgon ska jag sätta mig med min älskades arbetsschema och korsreferera det med mitt. finns det en halvdag extra någonstans för en utflykt eller bara middag ihop? Finns det en helg utan något annat som måste fixas, göras eller att man måste närvara någonstans? Vem vet?

Fast veckan som kommer blir det bara fyra dagar ifrån varandra. Knappt det. På torsdag kväll kommer min älskling hem. Det kommer vara midsommar och hur fint som helst.



Följ min blogg med bloglovin

Gata upp och gata ner.

Idag, efter frukost och viss tvekan för regnet så begav jag mig ut på min första löparrunda i mina nya snabba snygga skor. Det känns bra. Jag hade bra musik i öronen och höll ett lugnt tempo på en runda som inte varade för länge. Jag hann med att både gå fort, springa, asfalt, grus, gräs, uppförsbackar och nerförsbackar.

Med mina nya skor och min nyförvärvade kunskap om ämnet löpning kom jag hem utan smärta i knäet vilket brukar vara resultatet av en för aktiv Kent.

Att skaffa rätt utrustning med detsamma istället för att börja halvhjärtat och sedan skaffa bra grejer om man gillar träningen kan jag tänka mig är att jämföra med att försöka lära sig spela på en trasig gitarr som aldrig går att stämma. Visst du kanske lär dig fingersättningen men det kommer aldrig bli bra eller njutbart förrän du hostar upp cashen och fixar rätt utrustning för jobbet.

Därför var jag nere på löplabbet och fick kollat både fötter och springstil innan jag fick fem par skor framför mig att välja på. Det var kunnig personal som kunde sitt ämne. Det jag dock behöver är nya byxor. Fort. Den enda fickan som går att stänga sitter på låret. Där skramlar både mobil och nycklar runt.

Idag gick och joggade jag en runda på två kilometer exakt. Det tog mig sjutton minuter. Jag har i detta stadiet ingen aning om det räknas som bra eller dåligt... Och jag bryr mig inte. Det känns bra.

Följ min blogg med bloglovin

När jag hör en viss typ av musik kan jag tänka: "Undrar vad Mozart hade tyckt om detta?"

Mozart, har jag fått för mig var en klassisk kompositör som tänkte lite grann utanför lådan och kanske också var sådär lite wild och crazy. Och häromnatten hörde jag en sång på P3 som jag tänkte att: Den här! Den här låten hade jag velat ta med mig till mitten av slutet av sjuttonhundratalet. Sätta Mozart på en bekväm soffa och plocka fram en sån där klassisk Boomblaster, ställa den på ett bord och nicka menande mot kompositören och säga: "Nu du Amadeus. Nu vill jag ha din ärliga åsikt. Gillar du detta?"

Speciellt efter 2 minuter och 27 sekunder. Så länge ska stackarn hålla ut...

Nu är det ju inte så att jag dagligen går runt och tänker på hur jag genom tidsresor ska terrorisera klassiska kompositörer, men det är en intressant tanke. Vi kan ju uppskatta musik från det förflutna av sedan länge döda musiker och kompositörer. Skulle de kunna njuta av musik från framtiden av väldigt avlägset ofödda musiker?

Följ min blogg med bloglovin

Det måste vara radion.

Året var 1998 tror jag. Året då jag och min kompis Björn först intog den lilla studion i Höganäs Närradio 104.9. Jag minns att studion luktade spånplattor, lite fukt och gardiner man köper på loppis. Men vi hade väldigt kul som bara ett par sjuttonåriga grabbar kan ha i radio. Vår introlåt där vi frenetiskt lekte med pitchen, för att det var kul. Vårt namn: Kulör, för er med färgradio, för att det var kul. Att vi kunde fylla ett helt program om att sända radio stående bara för att stolarna en dag var borta. För att det var kul. Vi spelade dragspel till varandras dikter. För att det i våra ögon var hysteriskt kul.

Vi spelade nästan bara punk och the doors. Jag hade också börjat bygga min skivsamling, så sakteligen expanderades utbudet av musik för de som orkade lyssna på oss då på söndagseftermiddagarna. Men vi hade inga lyssnare... Inte vad vi visste om. Vi hade gjort ett taffligt försök precis i början med att bli profeter i vår egen hemstad, men det slutade med en fest där dryga typer berättade för oss vad programmet borde handla om. Gör ett eget program då, tänkte vi och sket sen i om någon lyssnade. För vi hade kul.

De åren jag och Björn sände radio var skitkul. Vi hade tre program genom åren. Först Kulör, där vi också drog med min klasskompis Eva efter ett tag. Sen hade vi Alternativ tretton. (Vårt totalmisslyckande med att nå ut till den breda massan) Där spelade vi efter ett tag nästan bara Winnerbäck, Sundström och Demian. Och till sist sände vi OBS!scen. Vårt experiment där vi skulle bli avstängda från radion. Det rann ut i sanden. Vi tröttnade.

Det var en väldigt massa år sedan, men radion har sedan dess alltid haft en varm plats i mitt hjärta. Jag lyssnar väldigt mycket på radio och nu efter flera års tjat kan jag också lyssna på radio på jobbet. Det skulle bara dras över 80 meter kabel först. Och för ett par månader sen fick jag ett mail från P4 Kristianstad och idag ringde de mig.

Jag är så glad. Den 8:e juli ska jag vara bisittare eller sidekick i Hallå Skåne i P4. Jag ser väldigt mycket fram emot det.


Följ min blogg med bloglovin

Med stirrande ögon mot displayen.

Med alla möjligheter vi har till kommunikation och inblick i våra vänners och vänners vänners liv, så har man lätt för att bli lätt beroende av kommunikation. Vi vänjer oss vid att vi alla är cyborger med smartphonen eller datorn eller paden nära till hands. Hela tiden. Jag själv har mobiltelefonen i närheten i stort sett alltid.

Detta gör att man blir bortskämd. Eller bortskämd kanske är fel ord. Otålig! Det är ett bättre uttryck. Man vänjer sig att vid vilken tidpunkt som helst få ett snabbt svar från vem som helst. Man skickar iväg ett sms eller ett tweet och vips så får man svar. Det är därför jag kan tycka det är så jobbigt när någon bryter det mönstret. Jag vet. Felet ligger hos mig. Jag säger inget annat... Men när man skickar iväg en fråga via sms och man inte får svar på väldigt länge så blir jag oerhört otålig. Man kollar mobilen med tätare och tätare mellanrum och till sist inser man att man beter sig liknande en förälskad trettonåring som väntar på att tjejen ska svara. Det är fan otåligt.

De få gånger jag glömmer mobilen hemma så grips jag först av en liten panikkänsla. Tänk om någon behöver få tag i mig? Men den byts snabbt ut mot en känsla av ledighet. Som om man är på rymmen lite grann. Även om man bara ska ta en runda på stan. Man är ute helt själv. Det är jag i och för sig annars också men jag är utan facebook. Utan Twitter. Utan sms, samtal, hipstamatic, internet, musik och bli då på något sätt lite lite mer medveten om min omvärld. I alla fall inbillar jag mig det.

Jag sitter nu och väntar på svar från en vän. Det började med ett meddelande över facebook. Sedan slöog det mig att man kanske inte kollar facebook sådär frekvent. Så jag skickade ett sms istället. Ingenting. Inte än. Jag är otålig. Kommunikationjunkie.

Följ min blogg med bloglovin

Ett slut och en början

Om bara ett par timmar befinner jag mig i Ängelholm för att vara med på besiktningen av vår gamla lägenhet. Jag  har fått lägenheter besiktigade många gånger, (Jag har flyttat åtta gånger sen jag flyttade hemifrån) och det har varit något som jag sett som jobbigt. Att bli granskad i sömmarna. Att få dåligt samvete och be om ursäkt för att man glömt damma över en dörrkarm nånstans. Att hoppas hoppas hoppas att den där envisa fläcken i ugnen som man tappert kämpade mot i två timmar och sen gav upp på inte ska ses av mannen eller kvinnan med vita handskar som säger "mhmm" hela tiden...

Men det känns lite annorlunda idag. Visst finns den känslan kvar också. Men jag litar på att jag och Leona gjort ett bra jobb. Det känns också på något sätt som om denna besiktningen avslutar ett kapitel. Och jag vill inte riktigt känna så för jag är under inga omständigheter klar med Ängelholm än. De flesta av mina vänner bor där. Ändå så känns det som att när hyresvärden bockar av den sista rutan på sitt papper och säger okej, (vilket jag hoppas hon gör) så är det som om en bok slår igen på något sätt. Betyder det då att jag lever i min egen uppföljare? Hur som helst....

Idag är också första dagen som jag arbetar på mitt nya skiftlag. Det är också idag som sommarjobbarna kommer. Det brukar alltid vara kul. Det känns dock inte lika stort som flytten.


Följ min blogg med bloglovin

Att hamna i Mordheim och hitta hem därifrån.

Igår spelade jag min första match i Mordheim, ett spel som jag varit nyfiken på och nu är fullkomligt övertygad om att jag vill fortsätta med. Tack SF Excalibur för att ni arrangerade en Mordheimhelg precis när jag var som nyfiknast och för att ni gjorde det så bra.

De som har läst här eller de som känner mig vet att när det kommer till rollspel så har jag de senaste åren haft en otrolig oflyt med allt vad tärningar heter. Så är icke fallet i figurspel. Kanske försöker slumpgudarna ge mig ett tecken... I alla fall... Jag hade jättekul igår och lärde mig en hel del om spelet. Jag vann inte men jag kom inte heller sist. (Jag kom näst sist) Vi var fyra stycken som mötte varandra. Här är lite bilder från Mordheimlirandet igår:

Efter gårdagen är jag mer inspirerad. Inspirerad till spelande, målande, byggande och pysslande. Det enda jobbiga var att när jag skulle hem så kom jag lite fel. Efter en dag med mycket intryck, mycket socker och kul samt att man var aningen trött fick jag för mig att jag skulle ut på väg 23 när jag skulle tillbaka till Helsingborg. (Man ska ut på väg 21) Jag kom till Höör innan jag hamnade åt rätt håll. Flera gånger på små snirkliga vägar mellan olika småhålor i den skånska natten svor jag och frågade mig själv var fan jag var nånstans.

Jag kom hem en kvart efter estimerad ankomsttid så det var inte så farligt ändå. Och nu har jag sett Skåne by Night. Jag kan säga det... Skåne by night i vilsen bil går inte upp mot en helkväll med Mordheim och trevliga människor.


Följ min blogg med bloglovin

I vindens gömmor finns det förflutna, det onödiga och en möjlig framtid.

När man flyttar inser man relativt kvickt just hur mycket saker man samlat på sig. Det verkar vara mer och mer för varje flytt även om man tror sig sortera ut överflödet varje gång. När man ska byta bostad får man för sig att man ska sortera bort och slänga eller i bästa fall sälja så många saker som möjligt. Man slår näven i bordet och proklamerar att nu! Nu ska nostalgin hamna i andra rummet och effektiviteten råda.

Uppe på vinden har man saker som legat i lådor sedan man lämnade sitt barndomshem men som man sparat på av sentimentala skäl. Men ska man slänga dem? Allihop? Kan jag inte spara några? Och en annan sak man spör sig i flyttröran är: När slutar saker vara bra att ha bara?

Jag tyckte jag rensade duktigt i förrådet på vinden för någon månad sen men idag, när allt ska ner sex trappor och in i bilen för att sedan flyttas ner i ännu en källare så funderar jag på om man inte bara skulle hutta hela skiten. Men så står man där och tittar ner i en illa medfaren flyttkartong och plötsligt så sköljer minnen från det förflutna över en. Gamla dagböcker från man var tretton... Kommer jag någonsin att läsa dem igen? Sannolikt inte. Vill jag att mina framtida barn en dag ska hitta dem och läsa i dem? Absolut inte.
Glas som jag fått av mormor och morfar en gång för länge länge sen som jag aldrig kommer att använda... Kan de vara bra att ha? Troligtvis inte. Skolböcker, nallar, jackor som har fattats två knappar i sex år och som man aldrig blir färdig till att fixa. Bort med det!

Ändå är jag för nostalgi och sentimentalitet. När jag träffade Leona hade jag en massa pinaler i hela lägenheten som alla var små bitar av minnen. Små triggers som vid betraktelse sände bitar av mitt sinne tillbaka till då det begav sig. Resultatet blev dock vad min käresta beskrev som "plottrigt". Och jag får väl ge henne lite rätt i det... Men faktum kvarstår. jag gillar sentimentalitet. Att ha saker framme som inte nödvändigtvis har en funktion, men mer ett minne. Det kanske inte är bra att ha, och det kan vara just det som gör den bra att ha.

Bra att ha... Det är något jag har efter min far. Det är många saker som man samlar på sig för att man inbillar sig att en dag i framtiden så kommer just en sådan sak vara nödvändig till någonting. Och då är det bra att man har en sådan pryl liggande. Eller hur? Men när dessa ting blir mer och mer skrymmande och mer och mer oanvända och mer och mer bara en del av röran så blir det dags att bara släppa taget. Det är svårt. När man lyfter upp en av dessa bra-att-ha-saker så sätter hjärnan igång och ger den ett otal möjliga användningar för framtida bruk. Vissa människor är samlare. Men jag har aldrig hört talas om människor som är slängare. Att inte knyta an till något som inte har en tydlig funktion. Eller aldrig ta med sig souvenirer hem. eller aldrig ha kvar ett minne från barndomen eller foto på nära och kära för att det bara tar plats...

Förrådet ska tömmas på ett eller annat sätt. Vi får se vad som klarar sig och vad som hamnar i en container någonstans.



Följ min blogg med bloglovin

Helsingborg igen.

Dagen idag har ägnats åt flyttande. Goda vänner har hjälp till och nästan hela vårt bohag har flyttats till vår nya stad. Förrådet på vinden behöver tömmas men eftersom vi återvänder för städning så tar vi det i bagaget. Tur jag köpte mig en combi.

Syrran och svågern stannade längst och nu är soffa, bord, matta och tv samt lite till på plats. Det börjar kännas som ett riktigt hem redan. Katterna stryker omkring och utforskar sitt nya territorium.

Tyvärr har Leona blivit riktigt krasslig och ligger och hostar under en filt i soffan. Sliten efter dagens bedrifter går jag mest och småplockar. Det finns saker vi inte kan ta itu med riktigt än. Det finns ju en dag imorgon också. Och mor och far kommer med frukostbröd imorgon. Nu gäller det mest att varva ner och vila fötter och rygg.

Ännu en gång: Tack alla som hjälpt oss idag.


Följ min blogg med bloglovin

Drickor som är två drickor

Hur kommer det sig att drickor allt som oftast ska smaka som två saker? Det är färre och färre drickor som får lov att smaka som sig själv. Kolsyrat vatten verkar vara undantaget där ett flertal smaker fått vara ensamma i sin flaska. Granatäpple till exempel. Och citron...

Men när vi kommer till festis så är situationen en helt annan. Nästan alla festis är en kombination av två smaker. Vem bestämmer vilka två saker man ska kombinera? Jag kanske inte vill att min fläderdricka också ska smaka hallon. Jag kanske älskar kaktussmak men avskyr lime... Ananas är okej men vad är guanabana?

Jag minns när man var liten och blandade cola och apelsinläsk. Det kom en kortlivad läsk där bryggeriet tydligen snappat upp trenden och släppte ett färdigblandat alternativ. Det höll inte länge för om man får allt färdigt, var finns det roliga då?

Tillbaka till okolsyrade flersmaksdrickor då. Kan man inte sälja dem med en smak med förutsättningen att man måste blanda själv? Halvfulla flaskor så att säga... Eller fulla flaskor men med en tom tredje flaska på köpet så man får ration rätt. Och en liten tratt så man inte spiller. Man kanske kan ha en blandstation i affären? Så kan man kombinera smaker själv. Hallon/Cactus? Guanabana/Apelsin? Eller så kan man få Fläder/Fläder....

Bara en tanke...


Följ min blogg med bloglovin

keys please

Om en liten stund kommer min syster hit. Jag är i full gång med att stoppa in saker i bilen, saker som antingen är svårstaplade eller ömtåliga. Vissa saker är båda delarna. Vi ska göra samma sak i hennes bil.

Därefter beger vi oss till Helsingborg. Idag får vi nämligen nycklarna till vår nya lägenhet. Leona och jag då då... Inte jag och min syster... Det blev lite knasigt med syftningarna där men ibland är det ofrånkomligt.

Klockan 09:00 kommer jag ta emot nycklar och sedan börja proppa lägenheten full.

Nu kom syrran... Hej

Följ min blogg med bloglovin