Lutad mot ett träd i solen.

Ibland känns vardagen lite grå av olika anledningar. Då är det tur att man bor i en stad där man är i närheten av en underbar park. Jag talar om viskängen. Jag begav mig dit med en bok i min väska och med blicken kisande av solen. I skuggan av ett träd satte jag mig ner och öppnade upp Norwegian Wood.

Omvärlden, även om den gjorde sitt till eftermiddagen, försvann nästan. Som om den övre kanten av min bok var en horisont så hördes bortom den resten av ljuden från parken. Det var ljuden av fotbollar som sparkades på. Barn som lekte. Mödrar som bad sina barn vara försiktiga när de for omkring. Det var ljuden av folk som spelade kubb och skrattade och fåglar som skrattade med dem.

Från andra sidan av den verklighet på sidorna jag läste fanns dofter från den verkliga världen. Grillad korv. Äppeltobak från vattenpipor. Parfym i vinden. Helsingborg.

Jämnt utspritt över denna ändå rätt så stora oas bakom Högaborg och Eneborg satt ensamma sollapare, sidvändare, slappare, sömntutor, småbarnsfamiljer samt sociala samlingar, och där mitt i, under ett träd som då och då gjorde sig påmint av fallande ekollon, satt jag med Murakamis än så länge tragiska historia. Och precis lagom till att solen gick ner bakom träden tog jag mitt lilla pick och pack och begav mig hemåt. Det tar två minuter från gräs till dörr.

Följ min blogg med bloglovin