Framtidens OS. En dröm?

Jag läste en artikel i en tidning för ett tag sedan att OS en gång för länge sedan innehöll grenar som konst och pudeltrimning. Man skrattade lite grann. Pudeltrimning. Som om det skulle vara något att ha i OS... Men så tänkte jag till. Det finns ju fler som jag som tycker att all denna idrott förstör några veckor vart annat år med all mediaockupering. Varför då inte inkorporera en massa andra saker som folk älskar in i OS som redan bedöms och tävlas i? Och varför inte göra OS till ett internationellt jippo istället för att ett land åt gången ska stå för hela kalaset?

Varför inte införliva grenarna konst och arkitektur igen? Varför inte bowling, agility, minigolf (förlåt... Bangolf...), schlagerfestivalen, starcraft, billackering, armbrytning, sten-sax-påse, ölhävning, warhammer40K med flera?

Jag förstår att detta blir för mycket för ett tvbolag att hantera. Alla bolag kan istället bjuda på vilka grenar de ska sända. Eller till och med ha speciella OS-kanaler så att inte allt annat får stå åt sidan bara för att en nation helt plötsligt ska låtsas att de bryr sig ett skvatt om simhoppning.

Jag vill se ett os med större diversitet. OS är för folket och folket bryr sig om en jävla massa saker annat än sport. Det är också ett sätt att kanske tänka att man kan bli bäst på något och en hjälte utan att kunna hoppa högst eller springa fortast.



Följ min blogg med bloglovin

Inte så pantat.

På ikea har de en slags förvaringslåda avsedda för skor. Jag och Leona fick idén att just dessa skolådor kunde användas till annat. I vårt kök finns det ofta en massa saker som ska sorteras. I vaskskåpet får det plats för sopor, matavfall och pappersavfall. Allt glas och metall som ska slängas och allt som ska pantas har haft sin icke så populära plats på diskbänken. Tills idag. Skåda lösningen:

Den där outnyttjade biten köksskåpssida finns ej mer. (Eller den finns ju bakom lådan om man ska vara exakt...) Nu har vi en plats för sådant som ska bort och utan att det syns. Det är dagens tips från the Johnsens.



Följ min blogg med bloglovin

med eller utan vän

Gå på zoo. Bio. Konserter eller museer. Upplevelser av olika sort. Jag nämnde i det förra inlägget hur dessa upplevs bäst. Delade eller ensamt.

Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och visst är det kul att hitta på något tillsammans med någon. Man pratar under tiden och speglar upplevelsen i varandra. Utom på bio. Då får man ta det efteråt. Problem uppstår om den ena parten inte uppskattar upplevelsen lika mycket som den andra. Man får en vriden spegelbild av den om ens följeslagare delar med sig av sin negativitet. Då kanske det hade varit bättre om man upplevt upplevelsen själv.

Men är en film lika bra om man går ensam på bio och inte har någon att diskutera den med efteråt? Är musiken lika bra om du inte känner den du står vid sidan om och kan applådera tillsammans med? Är tavlorna lika kul att uppskatta och analysera om du inte har en intresserad vän med dig?

Man kanske kan få en känsla av ägandeskap av upplevelsen som man inte får om man delar den. Man analyserar och speglar i sig själv. Utan någon att hjälpa en uppleva får man arbeta hårdare. Fokusera. Vara delaktig och ge sig hän på ett annat sätt.

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Jag säger att de är väldigt annorlunda och det handlar om vad man föredrar gång för gång. Vissa vill gå på bio själv. Jag går gärna på bio med en god vän. Det känns som om jag får mer ut av filmen om jag kan diskutera den direkt efteråt med någon jag känner. Idag ville jag segla med en brigg utan en god vän. Jag såg det som en upplevelse som jag kanske kunde lära mig något av och kanske ge mig mer hän utan en vän som man kunde med lätthet bli mer fokuserad på än upplevelsen i sig kanske.

Man insuper lättare information på egen hand. Jag gör det i alla fall. För ett tag sedan var jag i Helsingör för att göra research för mitt skrivande. Det var skönt att gå runt i gator och stråk och ta foto och göra anteckningar. Jag gick på museum och pratade med folk på hörnkrogar och i butiker. Hade jag haft en vän med mig där hade jag varit tvungen att visa hänsyn till den andre och inte fått den upplevelse jag behövt. Hade jag varit över för att gå på krogen hade jag gärna haft med mig en vän.



Följ min blogg med bloglovin

Båtresan som inte blev av

Jag hade tänkt åka ut med Briggen Tre Kronor i ett par timmar från Helsingborg idag. Tji fick jag. Man skulle ha förbokat. Lagom till att jag lämnade kajen såg jag upp mot en mulen himmel och tänkte att det kanske var bäst ändå att jag blev i land.

Jag fick nästan kalla fötter på väg ner till hamnen. Jag tvivlade och tänkte att det kanske inte var så kul att göra ensam ändå. Upplevelser blir ju lite bättre när man delar dem med en vän. "Minns du när vi..." låter bättre än: "Nu ska jag berätta om när jag..." Eller så är båda bra och väldigt olika.

Jag bestämde mig för att låta mig uppleva något extra utan att vara beroende av en annan som delade upplevelsen med mig. Men upplevelsen uteblev. Nu sitter jag och tar en fika istället och ska sedan söka upp något annat spännande.


Följ min blogg med bloglovin

The return of the gamla vänskapen

Jag har plockat upp bekantskapen med en gammal vän. Vi umgicks en hel del för en massa år sedan. Och av okända anledningar så blev det att vi träffades mer och mer sällan och sen inte alls. Det fanns inget ont blod eller att man var trött på varandra. Det var en sån sak som händer ibland.

När jag och Leona flyttade till Helsingborg tog det några månader innan vi sprang förbi varandra på stan. Vi bytte nummer men hördes aldrig av. Sen sprang vi förbi varandra ett par gånger till innan vi träffades över dricka och samtal om livet, vänskap och allt däremellan.

När vi umgicks för alla de åren sen så hade vi alla ingredienser till vänskap. Gemensamma intressen. Gemensam musiksmak i mångt och mycket. Vi avskydde båda två våra jobb. Vi gick ut ihop och vi var båda bittra och vilsna singlar. Vi insåg att vi kanske behövde glida isär för att återförenas igen när båda två hade kommit närmre något som kunde likna en väg att gå på.

Idag så pratar vi om samma ämnen. Serietidningar, film, böcker, musik, livet och allt som rör sig kring det. Men vi har båda blivit lite äldre, lite mer runda och, intalar vi oss, lite mer visa.

Det är kul när man träffar gamla vänner som blir nya vänner och som fortfarande någonstans är den där gamla vännen man tyckte så mycket om. Och det är kul när det känns otvunget och kul och det känns som man hittar på något när man gör absolut ingenting.



Följ min blogg med bloglovin

Dra på trissor

Idag var jag ute på stan, satte mig på ett café och läste en stund och gick sedan en liten promenad. Under promenaden fick jag ett infall och köpte mig en trisslott tillsammans med drickan jag egentligen gick in i butiken för att köpa.

Såklart vann jag ingenting. Men jag kunde ju ha gjort det. Men jag undrar lite för mig själv om jag använder mig av hittepåmatematik, inbillningsstatistik och osannolikhetslära om chansen att vinna ökar marginellt om jag alltid köper lotter på olika ställen, eller om jag köper mina lotter i samma butik varje gång.

Förmodligen spelar det ingen roll. Det handlar om så små chanser att matematiken är så högt över mitt huvud att jag skiter i att räkna och går rakt in i övertrons sumpmarker. Jag får utveckla ett system av ritualer och metoder att skrapa för att öka de inbillade chanserna att bli miljonär.

Eller så får jag spara mina pengar istället...


Följ min blogg med bloglovin

Vi gifte oss i lördags!

I lördags morse, lagom till hotellfrukosten öste det ner över Helsingborg. Men redan vid tiotiden klarnade det upp och vi fick solsken nästan hela vår bröllopsdag.

Ja, vi blev gifta. Nere på stranden i Rydebäck väntade vänner och familj på oss tillsammans med vigselförrättare Henrik Thott. När vi gick ner på stranden spelades koppången. Jag minns att jag i nån sekund tyckte det var svårt att gå snyggt i sand men struntade rätt så snart i det. Vår vän Filip spelade "life is beautiful" av Keb' Mo under vigseln och snabbare än vad man kunde ana så hade jag och Leona båda sagt ja och så stod vi där och kysstes i solsken och kamerablixtar.

Strandpromenad.   Foto: Jens Wadenius

Första kyssen som gifta.   Foto: Nathalie Lundin-Ek

Festen hölls på restaurangen Fortuna by the sea. Det åts god mat, dracks gott vin och njöts av trevlig stämning. Det var en väldigt kul fest och fina tal. I sann dansk tradition fick jag också toppen av mina strumpor avklippta i samband med bröllopsvalsen. Vi dansade till låten "Mother Superior" av Katzenjammer. En kul vals som började som ett skämt men som blev mer och mer allvar ju mer vi skämtade om det.

Inget traditionellt här inte... Eller jo. Mycket traditioner blev det. Tårtdelningen och knackande i glaset när brudparet inte kyssts på ett tag. Och stampande i golvet när brudparet inte kyssts under bordet på ett tag. Och presentöppning och pussande på den av brudparet som sitter kvar vid bordet när den andra är borta... Men det kändes ändå som om vi gjorde det på vårt vis och det kändes bra.

Det sades fler gånger till mig att det var först på morgonen efter som jag till fullo skulle inse att jag var gift. Det var då den stora insikten skulle landa på en med ett dån. Men jag har nog undvikit just den vikten. Jag är fortfarande uppe i det blå och kallar Leona för hustru eller frau eller nåt annat längs det ledet så ofta jag kan.

Ja... Jag är gift.
Innan jag lämnade hotellrummet hade jag svårt att greppa situationen. Hur långt jag kommit. (Om nu giftermål är ett mål att sträva mot. Det gör man ju som man vill.) För bara tre och ett halvt år sedan var jag relativt bitter och ensam. Det är en underbar omställning.

Jag vill avsluta detta inlägg med att ärligt och uppriktigt tacka alla som på något sätt gjorde vår bröllopsdag till den underbara dag det var. Och jag vill tacka för alla gratulationer som kommit från flera olika håll efteråt. Tack så mycket.



Följ min blogg med bloglovin

Vilka vet vilket väder vinden verkställer?

När man i stort sett har allt klart inför bröllopet och känner att man har koll på läget så finns det bara en sak som kan jävlas med en. Vädret... Därför har man lagt till sig vanan att kolla väderprognoser flera gånger om dagen. En sak kan man med klarhet utreda från att ha kollat yr, dmi och smhi en hel vecka... De har fan ingen aning om vad de snackar om. På förmiddagen förutspår de ösregn och på eftermiddagen strålande sol. Och det kan vara så att när den ena säger åska så säger den andra molnigt bara. Egentligen vet man att det är lönlöst att hålla koll. För vad ska man göra åt ett regnmoln om det dyker upp?

Just nu ser det ut såhär:

-enligt Danmarks meteorologer.

-enligt Sveriges väderkännare.

-och såhär enligt norrmännens klimattolkare...

Men vem vet. Om bara ett fåtal timmar så kan det se helt annorlunda ut igen. Det är lite nervpåfrestande.




Följ min blogg med bloglovin

Dan före dan före dan

Idag är det dan före dan före dan. Bröllopet står på lördag och stressen är frånvarande. Man var ändå förberedd på att det skulle dra ihop sig mot slutet och det skulle fixas och donas och kommas på saker i sista ögonblicket. Men så är det inte. Visst är det saker som ska fixas dagen innan eller samma dag, såsom hår och sånt men på det stora hela känns det som om vi har koll på läget och allt känns lugnt och avslappnat.

Det vi kan fixa innan är fixat. (Förutom en grej. Vi kom på till frukosten att vi saknas en blankett till vigselförrättaren angående byte av efternamn så den blanketten måste jag skriva ut idag men det är ju ingen big deal.) Det som ska fixas sen kommer bli fixat för vi har vänner och familj som hjälper oss och som vi litar på. Saker som ligger utanför vår makt är inte lönt att oroa sig över. (Men vi hoppas som fan på fint väder.)

På fredag kväll när vi checkar in på hotellet så är det avkoppling som gäller. Det ska bli så kul.



Följ min blogg med bloglovin

I en färggrann prakt

Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar på lite ärenden inför bröllopet. Jag stannade några timmar hos dem och fick lite kaffe och mat och nån öl och så givetvis hygge. Deras trädgård är långt ifrån den trädgård jag växte upp i. De bor kvar i samma hus men allt runt omkring på tomten har genomgått stora förändringar. Och deras trädgård är så fin. I lavendelbuskarna surrar humlor och fjärilar. Det växer sallad, tomater och frukter där. Fiskarna har ynglat av sig under näckrosorna. Det är färger överallt som glädjer en. Skåda.






















- Posted using BlogPress from my iPad

Enkelt och gott

En god italiensk sallad med soltorkade tomater, hemmaodlade cocktailtomater och finhackad paprika samt toppad med lite köksfönsteroregano. Serverad med grillad halloumi och grillade paprikaklyftor. Till det aioli och lite creme fraiche och såklart ett gott vin. Torsdagkvällen är räddad.








- Posted using BlogPress from my iPad

Kvinnlig magi

Inatt drömde jag att Leona var ärkemagiker i tre olika skolor. Jag kommer inte ihåg allt. Det var ju ändå en dröm, men det jag kommer ihåg är dels att hon hade en enorm bok. Röd och vitspräcklig som svamparna i de där seriealbumen med Spirou. Och jag var tvungen att bära den åt henne. En av magiskolorna var nekromanti. Hon försökte övertala mig att jag var tvungen att dö så hon kunde väcka mig åter till liv på bröllopet.

Det verkar som mitt undermedvetna och mina drömmar börjar bli lite nervösa inför bröllopet. Själv tycker jag det är relativt lugnt och ser fram emot det. Visst är man lite pirrig men herregud... Ingen ska väl behöva dö?

Bild hämtad härifrån.


Följ min blogg med bloglovin

Nämen! Det såg jag inte komma!

Det finns en dryck som tydligen har varit oväntad sedan 1783. Oj vad oväntad den är. Om man köper den och visar för andra vad man köpt så kommer de utbrista i ett förvånat: "Vad är det? Har du köpt schweppes? Det trodde jag aldrig om dig!" Då kan man som Uma se lite förnurlig ut och fnittra lite sådär sovrumsaktigt och fråga vad de förväntade sig egentligen.





De förväntade sig allt utom just schweppes såklart. Coca cola, pepsi, kranvatten, fernet, hästurin, melonsaft, tåsvett, whiskey, cognac, rödvin, granatäppeljuice, tårar från en häxa, ja i stort sett allt förutom denna dryck. Den har ju trots allt varit oväntad i snart 230 år. Det är jättelänge. Det är så oväntat att om jag hade köpt hem en 1,5-litersflaska varje dag i ett år så hade Leona fortfarande blivit överraskad den 18 juli nästa år.

"Vad är det du köpt hem? Schweppes idag? Nämen, det hade jag aldrig trott!"




- Posted using BlogPress from my iPad

Jag fick lida i lördags

I lördags trodde jag att jag skulle åka till Bakken med några arbetskompisar men det visade sig att jag hade oerhört fel. Mitt i en öl innan båten gick kände jag en fast hand på min axel. Ett gott gäng hade dykt upp för att bortföra mig mot min svensexa.

Jag blev tidigt upplyst om att jag skulle dricka en bloody mary i timmen. Jag hatar bloody mary. Hur kan någon tycka om detta elände? Jag blev hemkörd och fick i en tärningslek där alla regler var lika lösa och påhittade som de var mot mig en ny outfit som var mer passande ett svensexeoffer.

Jag fick bland annat rensa ogräs på en åker. Under tiden satt de andra vid bilen och sköt mot mig med airsoftgevär. Jag skriver mot mig. De var lite fulla. De av dem som hade vana av airsoftvapen spelar i ett lag som inte är så bra på att träffa ändå. Jag kände en träff totalt.

Jag fick även ragga flickor på stan. Jag fick gipsade armar och blev iklädd byxor utan fickor och skulle lura folk att i närheten av en bankomat hjälpa mig upp med kortet. Ingen gick på det tricket dock. Men jag fick fyra flickor med mig till bilen. Så antingen sitter de gamla takterna i eller så var det av medlidande. Jo... Det var nog av medlidande...

När jag kördes runt fick jag sitta i bagaget. Här är en bild när jag inte njuter av en bloody mary. Det gick inte lättare när man inte såg den.

Till sist gick färden till Helsingör där jag efter en tid fick på mig mina egna kläder. På båten fick jag tillåtelse att ta av mig gipset. Nätat gips som stöttas av bambupinnar sitter rätt så bra så jag lite sår här och där över armarna. Det gick snabbt till detta stadiet:

Jag vet att vi åt någonstans och jag minns att vi besökte en strippklubb. Men allt efter landstigning i Helsingör är suddiga brottstycken av minnen. Dock så hade ju mina vänner med sig kameror så jag antar att jag kommer få större klarhet i mina äventyr någon dag. Jag var tydligen hemma vid halv fyra på morgonen. På söndagen vaknade jag vid ett, mådde otroligt dåligt och hade en totalförstörd rygg.
Men jag hade kul så länge jag minns.

Igår var jag fortfarande lite efter. Idag börjar jag må bra. Tack mina vänner. Jag kan tyvärr inte säga tack för en oförglömlig kväll. Eftersom det mesta är suddigt. Men tack för en riktig svensexa.


Följ min blogg med bloglovin

Grönt och rött med vita knutar

I söndags besökte vi min syster och min svåger. De bor en bit utanför Kågeröd, ute på landet i närheten av skog och vatten. Att komma dit när solen står på och sitta och samtala i trädgården medan hundarna vilar i skuggan, flämtande av värmen och sporadiskt gnagande på ett ben, och för oss stadsbor oidentifierade fåglar låtande i träden, är så mysigt.

Det är ett litet falurött hus med vita knutar. Små korsvirkesbodar och jordkällare. Det är en trädgård fylld av växtlighet. Det är familj och vänskap och kött på grillen och klappande av hundar och ett lugn man inte hittar med lätthet inne i stan.

Jag har alltid sett mig själv som stadsbo. Men visst lockar det med lugnet. Speciellt nu när jag och Leona har börjat drömma om ett eget hus nån dag, förhoppningsvis inte för långt in i framtiden. Jag vill också ha lugnet. Men jag, och Leona också, vill nog snarare hitta det där gyllene mellanläget. Lite utanför men inte allt för långt borta. Gärna grannar men inte för nära inpå.

Men min syster och hennes man har hittat sin lilla bit paradis, för dem. Och visst är det mysigt där.

Följ min blogg med bloglovin

Kalle och Hobbes falska slut

Sista strippen med Kallo och Hobbe publicerades den 31 december 1995. Sen gick Bill Watterson i pension. Det har jag vetat ett tag. Jag har läst en hel del Kalle och Hobbe i olika serietidningar och album och den börjades ritas i slutet av 1985 så det finns en hel del att plöja igenom.

Men häromdagen dök det upp en bild som sades vara den sista strippen av Kalle och Hobbe innan den lades ner. Och den gjorde mig ledsen.

Men är det något man har lärt sig så är det att ingenting är som det verkar vid första ögonkastet när det kommer till internet. Så innan jag skrev om det så gjorde jag lite faktakoll. Som sig bör. Och detta gjorde mig gladare för den sista strippen som Watterson gjorde innan han lade ner pojken och hans tygtiger var denna:

En betydligt mer upplyftande och inspirerande seriestripp. Nu lättade en liten sten från mitt hjärta.

Följ min blogg med bloglovin

Bortglömd i några minuter.

I morse när jag vaknade så låg det en tät vit dimma över Helsingborg. Man såg precis över till grannhuset men inte längre. Och till och med däremellan kunde man skymta små stråk av dis som drog fram.

När jag gick ut för att gå till affären så var det som om det var avsaknad av väder. Jag frös inte men det var heller inte varmt. Det blåste inte och det var inte heller kvavt. Vädret kändes bortglömt. Det var då jag drogs i fantasin till Sommarkattsyndikatets värld där allt bortglömt hamnar. Det var så tyst. Trots dimman hördes inte de konstanta båthornen från sundet och det var ingen trafik på södra stenbocksgatan. Tänk om jag under natten hamnat i det mellanrum där Efraim var en stor poet och Karin letade ledtrådar för att kunna finna Laban Lökhjärta? Fantasin släppte dock illa kvickt när jag kom runt hörnet och in på Coop och det var upplyst och en herre i röd keps stod och fyllde på bröddisken och de senaste hitsen spelades i högtalarna.

Men för ett par minuter var det kul att hälsa på i den fantasivärld som en gång var så stor för mig när jag skrev boken.

För övrigt kan man fortfarande hitta den här om man är sugen på att läsa den.



Följ min blogg med bloglovin

Semestern ligger ännu i sin vagga

Semestern har nu smygstartat. Jag inleder den nämligen med två kompdagar. Men strunt i det. Semester tänker jag kalla det för det är vad det känns som. Jag sitter nu och dricker en öl och upptäcker en massa ny musik. Jag läser intressanta artiklar och kollar på konst på internet.

Semestern kommer bestå av en massa småutflykter och hemmamys. Vänner och bekanta och förhoppningsvis gott väder. Jag tänker ta det lugnt och slappna av. Och allt detta leder upp till slutet av semestern då jag gifter mig. Det finns lite kvar att fixa inför bröllopet men det kan inte beskrivas som berg som måste gås över för att det ska bli klart. Snarare en kulle som man bara blir lite andfådd av. Jag vet inte om Leona har samma lugn inför det som måste göras innan men hur det än är, så kommer det säkert bli bra.

Semestern får en bra kickstart imorgon då jag först ska ha sovmorgon, sen en god frukost. Efter det ska jag fixa en sak inför bröllopet. Sedan är dagen öppen för äventyr till femtiden då jag och Leona ska på dansundervisning. (Också till bröllopet.) Sedan spelar Laleh, Tibuktu och Damn! i vår stad och vi ska dit med goda vänner. Det ser jag fram emot.



Följ min blogg med bloglovin

Det kinesiska porträttet

Härom veckan började jag göra en karaktär till ett rollspel som heter Nephilim. Man spelar ett uråldrigt väsen som besätter olika mänskliga kroppar genom århundradena i sitt sökande efter kunskap och upplysning tills det når det stadie då den äntligen kan nå slutet på sin resa. Låter det abstrakt och komplicerat? Jo. Lite. En del i skapandeprocessen är att man ska göra ett Kinesiskt porträtt. Ett abstrakt och intuitivt associationsporträtt för att lättare kunna förstå sin karaktär. Det är tio frågor som man ska svara snabbt på.

Vilket naturfenomen kan symbolisera dig?
Vilken metall?
Vilket djur?
Vilken färg?
Vilken mytologisk varelse?
Vilken berömd person?
Vilken aktivitet?
Vilket konstverk?
Vilket vapen?
Och slutligen. Vilket ting symboliserar dig?

Det är väldigt svårt. Jag försökte mig på att göra ett kinesiskt porträtt av mig själv.

Naturfenomen: Regn. Jag tror det var Bob Marley som sade en gång: "Vissa upplever regn. Andra blir bara blöta."

Metall: Silver. Mjukt, blankt. Används till mycket. Både bestick och smycken. En bruksädelmetall.

Djur: Hund. Trofast. Lugn. Glupsk. Lekfull.

Färg: Lila. Färgen är den gyllene mellanvägen mellan det hetsigaste och vildaste röda och det lugnaste blå.

Mytologisk varelse: Tomten. Skratta om ni vill men jag har utvecklat ett intresse för hem och växtlighet. Pyssel och knåp. Och så äter jag gröt rätt så ofta.

Berömd person: Alan Moore. Jag säger inte att jag är som herr Moore men han inspirerar mig både i det skrivande och i det andliga.

Aktivitet: Samtal. Ett gott samtal med en bra vän eller en motståndare i en sakfråga eller ett filosofiskt spörsmål är oerhört givande och något jag finner stort nöje i.

Konstverk: En tavla föreställande åkrar och himmel med en korsvirkesgård inklämd i landskapet. Inget märkvärdigt alltså men en tavla som kräver stor skicklighet att få bra trots sin enkelhet och som många kan tänka sig att titta på och uppskatta utan att den upprör.

Vapen: Pennan ty den är mäktigare än svärdet.

Ting: Glaset. Denna var svårast. Men ett glas är i sin enkelhet ett genialt ting. Halvfullt eller halvtomt. Klart och klingande.

Prova att göra ett kinesiskt porträtt. Det är utmanande och kul.


Följ min blogg med bloglovin

"Gör intressanta misstag."

Neil Gaiman är en av mina förebilder när det kommer till författande. Här talar han för en avgångsklass i år för avgångseleverna på University of Art. Oerhört inspirerande för alla som gör något eller vill göra något kreativt.

Följ min blogg med bloglovin

För evigt en del av havet

Jason de Caires Taylor är en konstnär som gör en otroligt häftig grej. Med miljövänliga material skapar han realistiska skulpturer av folk från hela världen. Dessa skulpturer sätter han sedan på havsbotten på ställen där folk dyker. Som till exempel utanför Grenada, Mexico och Västindien.

Inte nog med att det är otroligt vackert. Det främjar också livet i havet och tillväxten av nya korallrev.














Följ min blogg med bloglovin

Svavelvintern jag missade

Jag fick hem Erik Granströms bok Svavelvinter igår och ser verkligen fram emot att läsa den. Jag fick också hem rollspelet Svavelvinter som baseras på boken. Det är en rätt lustig historia om hur ett äventyr till ett rollspel såsom Drakar och Demoner blir så oerhört populärt och massivt att det till viss del förändrade rollspelet till sist blev en bokserie av personen som skrev äventyret från första början. Och hur sedan spelskapare skapar ett nytt spel baserat på de böckerna.

För det är ingen ny version av 80-talets Drakar och Demoner som har kommit. Det är ett väldigt annorlunda spelsystem som verkar vara väldigt lätt och intressant. Nivåerna och djupet i spelet är lätt anpassningsbar för hur mycket erfarenhet man har som rollspelare och hur mycket intrigerande och skuggspel man vill ha med. Läs mer om spelet på Fria Ligans sajt.

Det enda som jag tycker är lite synd. Och det är bara mig det är synd om här... Är att jag aldrig fick spelat Svavelvinter när det kom som äventyr till DoD. Och när jag sedan efter flera år återupptäckte hobbyn så hade alla redan spelat det. Jag missade det. Och nu läser jag böckerna istället. Det är säkerligen inte fy skam men det gör att jag missar förstapersonsperspektivet på historien. Vad hade hänt om jag hade varit med och påverkat?

Nu ska jag gå och sätta mig och läsa en stund. Vädret är inte optimalt för parkläsning så det får helt enkelt bli soffan.


Följ min blogg med bloglovin

Det här är inte helt OK

Det finns en myriad av olika teorier om ursprunget till uttrycket OK. Många av dessa är mer eller mindre troliga. En är att det kommer från indianspråket Choctaw och spreds när missionärer skulle översätta bibeln till deras språk. På Choctaw betyder okeh "så är det".

Ett annat handlar om en nitisk bilkontrollant vars initialer var OK och om den stämpeln fanns på bilen så visste man att den var i prima skick. En annan myt är att när amerikanska trupper signalerade tillbaka till huvudkvarteret så sade man på en bra dag utan bortfall att det var OK (zero killed).

Det finns också mer långsökta. Aux Cayes. Franska för från Cayes, en hamnstad i Haiti där romen var av oerhörd god kvalitet. Grekiskans ola kala (det är bra). Skotska Och aye...

Hur som haver så kan man på wikipedia se hur uttrycket stavas och uttalas i olika delar av världen.

Se! Inte ett enda "oki" Det är det jag vill komma fram till... Varför i hela friden använder man sig av oki som ett substitut för okej. Ok är kortare att skriva så att det är nåt sms-språk för att spara tecken köper jag inte. Hur uttalas det? OK uttalas antingen O K eller okej. Lägger man betoningen på första eller sista vokalen? Ooki eller Okiii? Är det en förkortning av okidoki eller ett Flanderskt okelidokeli så håller inte argumentet heller. Ty dessa båda är en förlängning av det korrekta okej.

Härstammar det från när en britt hörde en göteborgare tala dålig engelska? Åhkajjjj!!!

Jag vet inte varför det söker mig så mycket. Det är en sådan liten nagel i ögat när jag ser det att jag inte kan undvika att bli lite upprörd. Jag vill faktiskt sträcka mig till att säga att det har gått över särskrivningar i språklig irritationsframkallning. För särskrivningar kan vara underhållande. Det kan inte oki. Aldrig. Okej?


Följ min blogg med bloglovin

Dubstep som på Mozarts tid.

Jag är ingen stor fan av dubstep. Konceptet har inte riktigt hittat rätt synaps i min hjärnas hörcentrum att korrespondera med. Klassisk musik gillar jag. Jag är inte jätteinsatt men då och då kan jag finna det väldigt tilltalande. Jag är ingen som kan identifiera kompositörer och liknande. (kanske några)

Men så sitter man och utför popkulturella utgrävningar i den fyndlåda som är youtube och hittar detta: Nu kan jag relatera. Vilket fynd!

Följ min blogg med bloglovin

Din partners kön angår inte mig.

Anja Pärson kom ut ur garderoben och jag bryr mig inte ett skvatt. Jag säger inte att det är en dålig sak och jag har absolut inget emot gays. Men människors sexualitet anser jag inte är någon annans business. Jag förstår att homosexuella fått kämpa för sin rätt att vara sig själva och att den kampen inte är över. Långt ifrån. Men när någon beskriver någon och kanske tillägger: "Han är bög." undrar jag för mig själv… Okej. Och vad har det att göra med hur denna personen ser ut? Och varför i hela friden skulle jag bry mig om vem som denna människa delar säng med? Behöver man förvarnas om sådana här saker fortfarande så jag inte gör bort mig totalt och skriker och springer iväg om jag skulle se denne kyssa en av samma kön? Inte troligt.

Nej visst blir jag glad när jag på väg hem ser inne i affären, ett par tjejer som ger varann en liten kyss vid grönsaksavdelningen. Men man blir ju glad av de flesta söta kärleksyttringarna. Men visst blir man aningen gladare när man vet att i just den lilla kyssen finns det en liten bit av segerns sötma. En sådan liten sekundpuss som var omöjlig för bara några årtionden sen.

Jag förstår varför man vill göra en stor grej av det när folk som kan vara förebilder i någon form väljer att upplysa en nation om vilken sexualitet de har. Det var inte många år sedan man trodde att bögar bara kunde vara frisörer, dansare och flygvärdar. Nu kan de vara politiker och fotbollsspelare också. Lesbiska är inte längre kortklippta manshatare, eller motorcyklister eller fotbollsspelare. Nu kan de vara framgångsrika skidåkare också. Och det är ju bra för kidsen som inte riktigt klurat ut vad de tänder på än… Att veta att vem man än råkar kära ner sig i så är det inget hinder från att nå sina drömmar. Så är det inget hinder från att bli socialt accepterad. Inget hinder från att gifta sig och skaffa barn. 

Men min ställning är att jag hoppas att vi en dag kommer till inställningen: Vem bryr sig? En framtid där det inte ens kommenteras om programledaren är gay. Där det inte spelar någon roll huruvida mannen som går och vickar på rumpan eller kvinnan som går i tunga boots och crewcut (oj vilka stereotyper) är gay. Eller det inte behövs läggas till i en presentation. För vem bryr sig? Vad spelar det för roll? Egentligen? 

Cudos till er som läser detta och som kommit ut och vågar stå för vad ni är. Vare sig det är gay, trans, vänsterpartist, kristen, ölälskare, hundmänniska, spindelrädd, rollspelare eller vad det nu än kan vara. Men jag bryr mig inte om könet på din partner eller ditt klädval. Vill du bli sedd som kvinna eller man så ser jag dig som kvinna eller man. Vill du diskutera politik säger jag att det kan vi ta en annan dag. Vill du dricka öl säger jag förmodligen ja tack. Är du rädd för spindlar så ska jag inte vifta med några. Spelar du rollspel så spelar jag med dig. 

Följ min blogg med bloglovin

Jag protes-terar inte

Jag är inte så insatt i urvalet av arm och benproteser. Men vad jag har förstått så finns det två typer. De som ska efterlikna hud och lem och de som är gjorda i metall och som inte ens försöker se mänskliga ut. De fungerar säkert hur bra som helst och jag hade hellre valt en metallprotes istället för en hudfärgad plasttäckt om olyckan skulle vara framme. ( ta i trä ) Tills nu. Jag såg det här:









Ni kan läsa mer om det här.



- Posted using BlogPress from my iPad

Lavendelns misär

Vi har verkligen försökt att utveckla gröna fingrar här hemma. Förr kunde ingenting med rötter eller med färgen grönt hålla sig i liv längre än en vecka kändes det som. Men det har förändrats. Vi har lyckats. Våra örter frodas i köksfönstret och vi plockar nästan dagligen färska örter till vår mat.

I våra fönster i sovrummet och i vardagsrummet växer tomatplantor så det knakar och det hänger jättemånga tomater som bara väntar på att bli lite större och på sin röda färg. Vi har också jordgubbsplantor som mår bra men som tyvärr inte verkar ge någon frukt.

Men en växt har problem och jag vet inte varför. Det är vår stackars lavendel.

Han får samma behandling som sina fönstergrannar som växer sig stora men själv vissnar han och håller sig bara på gränsen till liv. Jag har ingen aning vad vi gör fel. Större kruka? Mindre solljus? Mer kärlek och konversation?

Vad är hemligheten bakom en lavendels trivsel?

Följ min blogg med bloglovin

Kaffet som försvann.

Jag har inte druckit kaffe på över två dagar. Det är inget jag planerat eller bestämt mig för att klara mig utan av olika anledningar. Det har hel enkelt bara inte blivit så.

Jag har inte varit sugen. När gamla vanor gör att jag närmar mig kaffekokaren så har jag ställt mig frågan om jag verkligen är sugen på kaffe eller om jag bara är törstig. Jag har de senaste dagarna kommit fram till att jag inte är sugen på kaffe alls. Just nu...

Vanligtvis dricker jag mycket kaffe. Det blir två koppar på morgonen, en till frukost och sen en till lunch. Kanske en däremellan också. När jag kommer hem blir det en kopp kaffe eller två på kvällen. Det blir cirka sex-sju koppar kaffe på en vanlig dag. Och förr har jag blivit lätt grinig om jag inte fått kaffe i mig innan klockan nio. Så icke nu.

Jag har ingen aning om det här kommer att hålla i sig, men jag saknar det inte. Troligen kommer det komma en dag då jag kommer bli otroligt kaffesugen, men det tar vi då. Det är inte som om det är en stor grej. Det är bara lite märkligt...


Följ min blogg med bloglovin

Två snabba.

Jag håller på att göra mig i ordning till fest i Ängelholm. Innan jag beger mig mot tåget passar jag på att dela med mig av två musiktips.

Jag lyssnade igenom Anna Ternheims skiva, "The Nightly Visitor" och det var riktigt bra. Jag har alltid gillat Ternheims musik men här tar hon ett par ordentliga kliv uppåt. Det kommer bli många många lyssningar i sommar och framöver.

Ett annat tips är ett band som jag egentligen känt till länge och som varit med ett bra tag men som jag nu på det senaste börjat lyssna mer och mer på. Jag har skivan "Feast of Wire" igång nu. Bandet heter Calexico. Riktigt bra det med.

Lyssna och njut.


Följ min blogg med bloglovin

Undergången i färg

För att vara första gången jag målar med vattenfärg på år och dar så är jag väldigt nöjd. Nu har jag ju i och för sig blivit bättre på penselföring på senare tid tack vare alla figurer jag målat. Det är också första gången jag har någon färg överhuvudtaget på en av mina bläckteckningar. Det kommer det nog bli i fortsättningen också. Jag gillar att det inte är heltäckt. Den får jag hitta en ram åt illa kvickt. Den ska torka lite till sen får den ligga under ett par böcker. Det är inte riktigt det bästa pappret jag har använt.

Följ min blogg med bloglovin

Undergången på mitt bord

Jag plockade fram papper och penna och satte mig och satte igång. Jag tecknade mycket i den här stilen förr och var alltid nöjd med dem men av någon anledning så började jag fokusera på annat. Men vem vet? Det här är kanske startskottet till något mer... Till skillnad från förr så tänkte jag blanda in svaga färgelement. Inte klara röda inslag men mer blekblått, grått och smutsgult och liknande.

Nu ska bläcket torka lite grann och jag behöver ändå åka iväg och köpa nya byxor.

Jag lägger upp mer bilder sen när arbetet har fortskridit.


Följ min blogg med bloglovin

Att rida in en bok

Jag säger inte att jag är något liknande en cowboy överhuvudtaget men jag satt och funderade häromdagen och kom på en metafor som förklarar (eller på något sätt ursäktar) varför jag har så svårt att komma igång med skrivandet.

Mitt sinne är ett oändligt slättlandskap. På detta slättlandskap springer det vilda hästar. (böcker eller historier) Att först se en, sen jaga ifatt en och bygga ett stängsel runt om som sedan blir mindre och mindre tills man har en hage att ha hästen i, så man kan studera den och lära känna den. Det är inte alltid det lättaste. Ibland rymmer hästarna. Ibland inser man att de inte håller måttet och man släpper dem fria.

Nu har jag vad som verkar vara ett praktexemplar till vildhäst i min hage. Men den ska tämjas innan den kan ridas (skrivas). Jag måste med olika metoder klura ut på vilket sätt jag kan bli vän och herre över den. Var ska jag angripa problemet ifrån?

Men å andra sidan så har jag sett tillräckligt många westernfilmer för att veta att det enda sättet att tämja en vildhäst är att sätta sig på ryggen och bara hålla sig fast... Herregud det här är svårt.




Följ min blogg med bloglovin

God Bless America?

Igår såg jag den här filmen:

I allt övervåld är det ändå så att man relaterar för man har ofta stört sig på många av de typer som Frank och Roxy dödar i filmen. Nu säger jag inte att folk som pratar i mobiltelefon på bio och folk som protesterar mot homosexualitet i guds namn bör skjutas. Men jag har ofta önskat att de bara kunde försvinna. Eller vakna upp en morgon och inse vad fan de håller på med och sluta med det.

Filmen ställer också frågan varför vi har blivit ett samhälle där snackisen inte är vem som presterat vad, eller skapat eller lyckats med något... Istället fylls våra liv av dryga toppmodeller, kändisar som visat skrevet, folk som äter gult snö, och så vidare... Och vart är ett sånt samhälle på väg

När jag ser filmen tänker jag på filmer som Falling Down, Idiocracy och Super.


Följ min blogg med bloglovin

Jag läste slutet på mr. Y.

"Skulle du läsa en bok det låg en förbannelse över, om du hade en? Om du hör att det fanns en förbannad bok därute och du hittade den i en bokhandel, skulle du då lägga dina sista pengar på den? Om du fått veta att det fanns en bok med en förbannelse där ute, skulle du då leta efter den,  även om ingen trodde det fanns några exemplar kvar?"

De frågorna ställer sig Ariel Manto när hon inser hur absurt hennes sökande har varit. Men hon fann den.
Slutet på Mr. Y.

Slutet på Mr Y är en bok om en bok. Eller egentligen inte, för det handlar om så mycket mycket mer. Ariel Manto doktorerar i tankeexperiment på Oxford universitet, fast hon får inte så mycket gjort. Hennes handledare har varit försvunnen i ett år och hon känner sig inte särskilt inspirerad. Men efter hon hittar Slutet på Mr Y, och har läst den, så börjar saker och ting att skruva till sig.

Helt plötsligt besitter Ariel förmågan att ta sig till något som heter Troposfären, eller sinnesrymden, en dimension som är uppbyggd av mänsklighetens tankar. En dimension av drömmar, känslor och metaforer. Men hon märker också snart att hon jagas för denna kunskapen. Och det verkar som om de som jagar henne vet något om hennes försvunne handledare.

Boken är smart. Det är väldigt mycket stora frågor som diskuteras, utan att egentligen besvaras, och utan att göra det överdrivet svårt. Visst. Man kanske inte hänger med i alla referenser till Einstein, Derrida, Heidegger eller Baudrillard men jag kände mig snarare inspirerad eller nyfiken att lära mig mer istället för att känna mig skriven på näsan av författaren.

"Lacan argumenterade från ett psykoanalytiskt perspektiv för att medvetandet är kopplat till språket - att vårt språng från att vara omedvetna, jollrande bebisar till att bli en del av den >>symboliska ordningen<< -(det vill säga ha en medveten värld) sker i samma ögonblick som vi inser att vi är separata varelser i och särskilda från världen. Vi är inte våra mödrar (tack gode gud för det), utan blir något som kallas själv, och endast kan existera eftersom andra gör det."

Boken är ett välskrivet äventyr med mycket filosofiska, religiösa och moraliska frågor. Huvudkaraktären är en stark, välskriven kvinna som inte räds åsikter eller sexualitet. Tidsresor, resor i sinnet hos möss, gudar, kärlek, agenter från en hemlig organisation, döda barn vars själar lever i andras sinnen...

Det finns så många anledningar till varför den här boken bör läsas.

Följ min blogg med bloglovin

Lugnet och upprymdheten

Jag har druckit två koppar kaffe. Jag sitter i ena hörnet av vår stora soffa och läser en bok. Den tomma koppen står kvar på det lilla bordet vars skiva inkräktar över armstödet jag lutar mig mot. Resten av soffan är upptagen av två sovande katter. Den tredje har tagit vår fåtölj i besittning.

Jag hade musik igång när jag började läsa. Den har sedan länge tystnat och det ena som hörs nu är sporadiskt fågelkvitter från det öppna sovrumsfönstret och ett konstant svagt surrande från köket.

Det är så lugnt och fridfullt och ändå är jag i min rofyllda sinnesstämning fullkomligt upprymd över den bok jag läser.

Att jag ens tagit en paus i mitt läsande för att skriva detta är svårförståeligt. Jag måste läsa vidare.


Följ min blogg med bloglovin

Kvällens program

När jag kommer hem ska jag lyssna in mig på Susanne Sundfør. Hon spelas live i P3 nu och det låter riktigt bra. Jag ska nog också skriva en kommentar till ett blogginlägg på en av mina favoritbloggar. Jag kanske ska se ett avsnitt av en tvserie. Sen går jag nog och lägger mig. Jag ska träffa en riktigt god vän på lunch imorgon på mitt favoritcafé. Jag går och lägger mig så förbannat sent för att jag jobbar eftermiddag nu. I morgon och över hela helgen ska jag jobba natt. Jag har otroligt svårt för nattskiften och försöker ställa om dygnet mer och mer för varje dag nu måndag, tisdag och onsdag. Så egentligen blir det ju inte lunch imorgon. Det blir ju frukost. För mig i alla fall.

Följ min blogg med bloglovin

Kul på jobbet.

Igår var jag ute med grabbarna från jobb. Först var det Helsingör, sen middag på Le Cardinal. Det var väldigt trevligt och kul.

Följ min blogg med bloglovin

Lärare kan nu kallas snutjävel.

Tingsrätten i Gällivare har dömt en elev som misshandlat en lärare för just misshandel och olaga hot. Läraren fick dock inget skadestånd eftersom rätten ansåg att läraryrket är att jämföra med polisyrket och att lärare helt enkelt får förvänta sig lite stryk.

Okej... Men om denna jämförelsen ska hålla så måste ju rätten också anse att elever ska jämföras med fångar. Då är det helt okej med mer disciplinära åtgärder i skolan. Mer övervakning i klassrummen och i korridorer. Elever borde också hindras i att ha egna kläder. Overall och ett nummer ska det vara. Lärare borde alltså ha tjänstevapen. Eleverna borde få dyrare mat i skolbespisningen. Eller? Är det att dra parallellen lite för långt?

Läs notisen i tidningen Norran.




Följ min blogg med bloglovin

Parkhängets tid är här

Jag gjorde en tabbe att gå in i en affär som hade nyöppningspremiär för att köpa en glass och en dricka. En halvtimmes kö var fruktansvärt trist men det gjorde att min glass hade perfekt konsistens när jag väl kom ut ur affären. Drickan var inte lika kall men den var ändå svalkande.

Jag satte mig på viskängen för att slappa lite och försöka komma vidare i ett eventuellt namnbyte på min huvudkaraktär. Det blev mest avslappning. Jag gick igenom namn som Henrik och Axel och Tor men inget passade. Efter en liten stunds tömmande av tankar och ren och skär avslappning insåg jag att det inte var förnamnet det var fel på egentligen. Och om det var det så har det ändå rotat sig för mycket i mitt tänk. Jag tänkte inte på vad min protagonist ska heta. Jag tänkte på vad Frank ska heta... Den frågan svarar ju på sig själv.

Viskängen är väldigt skönt att hänga på. Det är jag inte ensam om att tycka. Utplacerade med jämna mellanrum är soldyrkare, picknicksällskap, bolldribblare, grillare och småbarnsfamiljer och hundägare. Och då är vi bara inne i maj. När sommaren har befäst sig och semestern kommer närmre så lär det väl vara en konstant arom av grillat och fest runt den parken. Och jag kommer vara där när jag kan.

Det kanske blir en sväng till i eftermiddag.


Följ min blogg med bloglovin

Måltiden. Eller målen i tiden. Eller tid för mål.

Jag läste ett blogginlägg om hur man sätter upp mål för sig själv som man faktiskt kommer nå. Jag sätter ofta upp mål för mig själv och nio gånger ut av tio så rinner det ut i sanden. Eller i alla fall så svackar det och så får jag friska upp målet efter ett tag. Motivationen dör ut. Mitt fokus skingras och det känns som om jag försöker hålla min framtid i händerna som vore den sand.

Men det fanns en hel del kloka tankar i det där blogginlägget av Steve Pavlina. Jag översätter:

"Vi värdesätter vår tid, så vi har naturliga tendenser att vara opportuna. Och vi vill också njuta av nuet. Följaktligen är vi obenägna att sätta mål som kommer ta väldigt lång tid att nå. Vem vill slita i åratal för att nå ett potentiellt bättre någongång? De flesta av oss har helt enkelt inte disciplinen för att göra det, även om det finns en kruka med guld vid regnbågens slut. Disciplin är inte rätt fråga dock. Frågan handlar om ett missförstånd av tiden.

Vi tenderar att tänka på tid som en resurs vi spenderar, precis som vi spenderar pengar. Att göra klart en entimmesuppgift är att spendera en timme på den. Hur spenderar du din dag? Var vill du spendera din nästa semester? Hur kommer du spendera resten av året? Tid är pengar, en disponibel resurs.
(Vissa av de där spendera kan också översättas till tillbringa. min anmärkning.)

Detta är ett löjligt och inkorrekt sätt att tänka på tiden trots allt. Tiden är ingen resurs. Du kan inte spendera tid. Tid spenderar sig själv. Du har inget att säga i frågan. Hur och vad du än gör så kommer tiden att förflyta. Det spelar ingen roll vad du gör under de nästa fem åren. De fem åren kommer att gå ändå...."

"...Meningen med målsättning är inte att kontrollera framtiden. Det vore tanklöst för framtiden existerar bara i din fantasi. Det enda värdet i målsättning är att det förbättrar kvaliteten på din nutida verklighet. Att sätta mål kan ge dig klarhet och fokus just nu. När du sätter upp ett mål, tänk alltid för dig själv, 'Hur kommer detta målet att förbättra min nutida verklighet?' Om ett mål inte förbättrar din verklighet, då är målet meningslöst och du kan lika väl dumpa det. Men om målet skänker dig klarhet, fokus och motivation när du tänker på det, då är det ett mål att satsa på."

"...Vilket mål du än sätter, så har du valmöjligheten att föreställa dig en stig av försakande och lidande genom att fokusera på illusionen framtiden, eller så kan du tillåta målet att injicera nytt hopp, entusiasm och motivation i din nutida verklighet. Även om det kan tyckas att du sätter mål för framtiden så sätter du egentligen mål för nutiden. Ju bättre du blir på att förstå detta, ju lättare och behagligare kommer du att nå dina mål"

Nu vet jag inte om detta är något hållbart eller bara mumbo jumbo men det är i alla fall en tankeställare. Läs hela här och ta med dig vad du vill efteråt.

Jag vill bara lära mig att kunna hålla fokus på mina mål.



Följ min blogg med bloglovin

Ursäkter och livet som är i vägen.

Detta är min bakgrundsbild på min ipad:

Det är tänkt att det lite ofrånkomligt ska motivera mig. En sak den här bilden är bra på är att stundtals påminna mig om att jag kommer med en jävla massa ursäkter istället för att skriva.

Jag kan inte skriva just nu för detta eller detta måste fixas. Jag hinner inte för jag måste göra detta om en timme. Jag ska bara göra detta först. Jag borde skriva nu men det är grillning och öl och jag kommer skriva dubbelt så länge imorgon...

Gör detta mig till inte en författare? Jag tror inte det. Ursäkterna och livet i allmänhet är alltid närvarande och kämpar för att inte låta en komma i närheten av sin story. Camilla Läckberg säger i sitt sommarprat om att författande handlar mycket, väldigt mycket, om försakande. Andra författare instämmer. På det senaste har jag försakat väldigt lite. Jag har gjort annat. Vissa saker produktivt. Jag har fixat inför bröllopet. Jag har hjälpt min svåger en dag. Jag har jobbat. Andra mindre produktiva men inte mindre värda. Grillat och umgåtts med vänner. Spelat spel med vänner. Med mera.

Men allt detta, hur kul och produktivt det än är så är det ivägen för skrivandet.

Men blir det inget gjort alls då kanske du undrar? Jo. Lite. Jag är inne i ställtidsfasen. Där man går och undermedvetet förbereder sig. Där det kommer små brottstycken då och då så just nu består de små fröna till boken av anteckningar och konversationer i tre olika anteckningsböcker, min ipad och min mobil.

Just nu så tänker jag gå ner på Bagels och sätta mig och äta och har med mig papper och penna. Jag vill börja på första kapitlet. Jag vill inte ha överdrivet mycket miljöbeskrivningar som jag annars så lätt fastnar i. Jag vill komma på ett namn på boken. Och jag funderar på att byta namn på min huvudkaraktär.

Frank funkar nog inte längre. Just nu lutar det åt att han kommer heta Axel istället men jag vet inte.



Följ min blogg med bloglovin

Jag river river ned.

Ärligt talat vet jag inte varför jag gillar den här låten. Om man ska gå efter vilken musik jag brukar gilla... Om man ska gå efter texten... Om man ska gå in på hur enfaldigt det egentligen är så borde jag efter alla konstens regler sucka djupt varje gång den spelas på radio.

Men det gör jag inte. Jag höjer volymen och sjunger med. Jag nickar i takt och om det inte är någon i närheten kan jag till och med dansa lite grann. Vad fan... Det svänger ju.

Skit i alla måsten och borden och bara digga med. Jag river ner de pretentioner jag byggt upp.



Följ min blogg med bloglovin

Ar I Äss Pi I Si Ti

Eller R-E-S-P-E-C-T som Aretha sjöng, men detta inlägget ska inte handla om henne. Det ska handla om folk.

Jag anser att när man går på bio så håller man tyst. (Skratt och liknande är tillåtet. Jag är ingen diktator.) Men jag tror det är något som alla är mer eller mindre överens om. Jag tror till och med de som själva sitter med sin telefon och lyser upp i mörkret skulle anse det väldigt irriterande om deras granne gjorde det. Det är liksom inte okej att sitta och prata i salogens mörker efter reklamen slutat rulla.

Jag vill dra den inställningen hem också till viss del. Har man filmkväll så har man filmkväll. Då tittar man på film. Visst kan man pausa för att fixa kaffe eller gå på toa och ha en mer avslappnad atmosfär. Men filmkväll är inte en kväll för snack om allt möjligt. Det kan man göra innan eller efter filmen. Det är min åsikt.

Och så är de de som pratar på konserter. I min värld har man köpt konsertbiljetter för att se på bandet som spelar och inte för att stå intill andra som köpt samma biljetter för att överrösta bandet med snack om hur länge sen det var man var ute i Malmö eller hur kul det var att man mötte den eller den den gången...
Visst... Det ska vara plats för sociala interaktioner där människor möts men man kan ju tänka steget längre och förstå att människorna i ens närhet kanske hellre vill höra på musik.

Det är nog samma typ av människor som pröjsar tvåhundra spänn för att komma in på en klubb för att dansa tio minuter innan de stänger. Eller? Är det inte lika mycket pengar i sjön att köpa konsertbiljetter för att stå i närheten av baren hela spelningen och skrika om ovesäntligheter och skita i bandet och folket som lyssnar på det.

Eller så börjar jag bli gammal...
Nej. Det är bara att jag kanske vill kräva mer av min omgivning.

Sock it to me. Sock it to me. Sock it to me...

Följ min blogg med bloglovin

Livemusik på lånad tid.

Det är arbetshelg och jag ska upp tjugo över fyra. Trots det så kunde jag inte motstå när Leona upplyste mig om att den där Loosegoatskonserten vi pratade om lite löst för ett tag sen var idag. (Eller igår blir det ju.)

Vi drog till Malmö och KB där Kjellvander och vänner gick på scen lite för sent för en som ska upp innan fan fått skorna på sig. Men det var bara att ge fan i för det var det värt. En riktigt skön spelning.





Det fanns dock ett par irritationsmoment men de skriver jag om när jag inte borde sova. Nu ska jag sova.

Följ min blogg med bloglovin

Banjo och Pedalsteel

Det är sån här musik man hör om man lyssnar på Country i P4 med Kalle Oldby. Tack Kalle för att du har koll så att jag kan upptäcka ny och gammal musik som jag aldrig hört förr.

Följ min blogg med bloglovin

Tjugo minuter

En av dem jag samåker med vill alltid köra i riktigt överdriven god tid. Ibland är det värt 2,5 mils bensinpengar att få sova 20 minuter till och köra själv. Idag är en sån morgon.

Tjugo minuters sovmorgon innan klockan fem är som en timmes sovmorgon efter åtta.

Följ min blogg med bloglovin

Segerns sötma

Efter att ligga under med 0-1 i halvlek samlades Roofless Rippaz på plan för lite taktiksnack och allmän pepp. Coachen skrek på håll.




Det fungerade och matchen vanns till slut med det fina resultatet 3-1. Middenheim Marauders hade fem spelare kvar på plan när visslan ljöd. Orcherna har segrat igen.

Att spela Bloodbowl i goda vänners lag är riktigt kul. Det är definitivt en av mina favoritsysselsättningar. Det framgår inte på bild hur kul vi har,




men det skriks, skrattas, ojas, visselpips, tänks, retas och hoppas en hel del. Det engagerar mer än någon annan sport jag vet. För det räknas väl som sport eller?

Följ min blogg med bloglovin

Hitta en ny början i röran

Det känns som om det är tid för förnyelse och att börja ta saker lite mer allvarligt.

Nu är det inte så hemskt som det låter. Jag ska inte börja gå i kostym varje dag och aldrig le igen. Jag ska inte heller sluta spela spel och se film och slappa en hel dag. Däremot så tänkte jag pusha mig själv att skriva mer om det. Sakta sakta går arbetet med min andra bok som ännu inte fått något namn.  Men jag vill skriva annat också.

Jag funderar allvarligt på att skaffa mig ett bra domännamn och en lite bättre bloggplattform och ta itu med det. Jag kan knappt något om koder eller de andra kugghjul som får sajter att ticka men det kan man ju lära sig.

I stället för att ha ett ordmoln i bloggen tänkte jag skriva under kanske fem eller sex olika kategorier. Jag vill ha en annan design som känns modernare fast utan att förlora enkelheten och stilrenheten. Jag vill så jävla mycket att jag inte riktigt har det lätt att sortera inne i skallen just nu. Det är tro det eller ej mycket som rör sig därinne.

Angående domännamnet... Ska man hålla det så enkelt som kentjohnsen.xx eller ska man komma på något bra som kan fungera som ett slags varumärke? (Jag tror jag vill ha en logga eller nåt)
Skulle jag ha mitt namn som domännamn skulle min mail bli kent.johnsen@kentjohnsen.xx och det kanske ser lite fjantigt ut... Nummer1@kentjo... Nej...

Det verkar som om jag får tänka vidare på det här. Förslag mottages gärna.
Nu ska jag spela Bloodbowl.


Följ min blogg med bloglovin

Sooz! Den målande orkcoachen!

Igår var min syster på besök större delen av dagen och det är alltid kul. Efter en god frukost ihop så satte vi igång med att måla ihop. Nu är ju jag den ende av oss som spelar figurspel men det pilliga målandet är något som min syster gillar. Och hon är hyfsat bra på det också.

Nu skrev jag ju i det föregående stycket att jag är den ende av oss som spelar figurspel och det är ju rätt med viss modifikation. Lagom till fikat så spelade vi hennes första match Bloodbowl någonsin. Jag vann. Men inte med mycket. Nu är hon inne i processen att hitta ett lag att måla och spela själv. Jag ser fram emot hennes försök till revansch med sitt eget lag.

Eftersom jag hade mitt ena lag utlånat fick jag köra på proxy med delar av min empirearmé. Mina blitzers hade gevär. Mina catchers hade armborst. Alla linemen hade spjut och mina kastare kånkade runt på kanonkulor. Kanske var det det som gav dem övertaget mot orkerna min syster coachade.


Följ min blogg med bloglovin

Risk för rysningar så bra det är.

På P3 spelades nyss denna låten. Adrian Lux var gästredaktör i musikguiden. Han nämnde musikvideon.
Jag är kär. Inte i Adrian Lux men i den här låten och i musikvideon som är en av de finaste och snyggaste jag sett på väldigt länge.

Det är en cover av en gammal Joni Mitchell-låt. "A case of you" med James Blake. Lyssna och njut.

Så. Jävla. Bra.
Kvinnan i videon heter Rebecca Hall om någon undrar.

Följ min blogg med bloglovin

Kindtand. Varför gör du detta?

För ett tag sedan, kanske nån månad sen så var jag hos tandläkaren för en akutlagning av en visdomstand. Tandläkaren sade att jag skulle boka en tid för att dra ut den snarast. Eftersom akuttiden var i Viken så tänkte jag i min enfald att jag kunde fixa en tandläkare att gå till i Helsingborg. Folktandvården ligger ändå bara ett stenkast hemifrån. Lätt ju... Nej.

På folktandvården i Helsingborg blev jag upplyst av en snorkig översittare till receptionist att jag borde förstått att de har fullt och knappast kan ta emot nya kunder. Jag skulle söka mig "utåt". Till just Viken och Ödåkra och "såna" ställen, som hon sade.

Irriterad över denna tantens fasoner och med en tand som ändå temporärt var fixad så lades detta i det mentala facket: "Det fixar jag nån dag".

Idag är den dagen. Jag har vaknat ett flertal gånger inatt med en väldig smärtsam tandvärk i bakre delen av vänstra käken. Det började så smått ömma lite under dagen men det var först mot kvällen som jag tog en värktablett. Under natten tog jag två till för att överhuvudtaget kunna somna om.

Som tur var fick jag en tid redan imorgon. Jag kunde fått en idag men det var inte samma tandläkare som jag gick till förra gången.

Jag har bekvämt "glömt bort" att gå till tandläkare på flera år. Jag gillar det inte. Rättelse: Att säga att jag inte gillar det är en kraftig underdrift. Så när jag väl masar mig dit med en trasig tand och får ett riktigt bra bemötande av en tandläkare så vill jag hålla mig till henne.

Jag börjar bli nervös. Inatt drömde jag att eftersom det värkte i hela käken så var det karies från visdomstanden som spritt sig till alla andra tänder och jag var tvungen att dra ut alla tänder på vänster underkäke. Det skulle kosta över tiotusen och jag var tvungen att ta lån och allt.

Hoppas det inte blir så.


Följ min blogg med bloglovin