Ja varför krångla till det? Det finns internetnicks, smeknamn, öknamn och allt möjligt. Jag är son, make, husse, vän, bror, kollega med mera till flera. Men när det kommer ner till minsta gemensamma nämnare i allt detta kommer man fram till Kent helt enkelt. Bara Kent. Och det är det bloggen ska vara. Inte Lord K. Inte Kindtand. Inte something cool in the title... Bara Kent.


tisdag 31 juli 2012

Vi gifte oss i lördags!

I lördags morse, lagom till hotellfrukosten öste det ner över Helsingborg. Men redan vid tiotiden klarnade det upp och vi fick solsken nästan hela vår bröllopsdag.

Ja, vi blev gifta. Nere på stranden i Rydebäck väntade vänner och familj på oss tillsammans med vigselförrättare Henrik Thott. När vi gick ner på stranden spelades koppången. Jag minns att jag i nån sekund tyckte det var svårt att gå snyggt i sand men struntade rätt så snart i det. Vår vän Filip spelade "life is beautiful" av Keb' Mo under vigseln och snabbare än vad man kunde ana så hade jag och Leona båda sagt ja och så stod vi där och kysstes i solsken och kamerablixtar.

Strandpromenad.   Foto: Jens Wadenius

Första kyssen som gifta.   Foto: Nathalie Lundin-Ek


Festen hölls på restaurangen Fortuna by the sea. Det åts god mat, dracks gott vin och njöts av trevlig stämning. Det var en väldigt kul fest och fina tal. I sann dansk tradition fick jag också toppen av mina strumpor avklippta i samband med bröllopsvalsen. Vi dansade till låten "Mother Superior" av Katzenjammer. En kul vals som började som ett skämt men som blev mer och mer allvar ju mer vi skämtade om det.

Inget traditionellt här inte... Eller jo. Mycket traditioner blev det. Tårtdelningen och knackande i glaset när brudparet inte kyssts på ett tag. Och stampande i golvet när brudparet inte kyssts under bordet på ett tag. Och presentöppning och pussande på den av brudparet som sitter kvar vid bordet när den andra är borta... Men det kändes ändå som om vi gjorde det på vårt vis och det kändes bra.

Det sades fler gånger till mig att det var först på morgonen efter som jag till fullo skulle inse att jag var gift. Det var då den stora insikten skulle landa på en med ett dån. Men jag har nog undvikit just den vikten. Jag är fortfarande uppe i det blå och kallar Leona för hustru eller frau eller nåt annat längs det ledet så ofta jag kan.

Ja... Jag är gift.
Innan jag lämnade hotellrummet hade jag svårt att greppa situationen. Hur långt jag kommit. (Om nu giftermål är ett mål att sträva mot. Det gör man ju som man vill.) För bara tre och ett halvt år sedan var jag relativt bitter och ensam. Det är en underbar omställning.

Jag vill avsluta detta inlägg med att ärligt och uppriktigt tacka alla som på något sätt gjorde vår bröllopsdag till den underbara dag det var. Och jag vill tacka för alla gratulationer som kommit från flera olika håll efteråt. Tack så mycket.



Följ min blogg med bloglovin

3 kommentarer:

  1. Grattis Kent!
    /Tossan!

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar med dig av er stora dag här i bloggen!

    SvaraRadera
  3. Grattis!
    Härligt med ett bröllop på stranden i goda vänners lag.
    Själv har jag nog inte helt själv landat i att jag faktiskt är gift och det är lite mer än två år sedan. Dagen D gick på tok för fort och jag hade gärna gjort det igen.

    SvaraRadera