Svavelvintern jag missade

Jag fick hem Erik Granströms bok Svavelvinter igår och ser verkligen fram emot att läsa den. Jag fick också hem rollspelet Svavelvinter som baseras på boken. Det är en rätt lustig historia om hur ett äventyr till ett rollspel såsom Drakar och Demoner blir så oerhört populärt och massivt att det till viss del förändrade rollspelet till sist blev en bokserie av personen som skrev äventyret från första början. Och hur sedan spelskapare skapar ett nytt spel baserat på de böckerna.

För det är ingen ny version av 80-talets Drakar och Demoner som har kommit. Det är ett väldigt annorlunda spelsystem som verkar vara väldigt lätt och intressant. Nivåerna och djupet i spelet är lätt anpassningsbar för hur mycket erfarenhet man har som rollspelare och hur mycket intrigerande och skuggspel man vill ha med. Läs mer om spelet på Fria Ligans sajt.

Det enda som jag tycker är lite synd. Och det är bara mig det är synd om här... Är att jag aldrig fick spelat Svavelvinter när det kom som äventyr till DoD. Och när jag sedan efter flera år återupptäckte hobbyn så hade alla redan spelat det. Jag missade det. Och nu läser jag böckerna istället. Det är säkerligen inte fy skam men det gör att jag missar förstapersonsperspektivet på historien. Vad hade hänt om jag hade varit med och påverkat?

Nu ska jag gå och sätta mig och läsa en stund. Vädret är inte optimalt för parkläsning så det får helt enkelt bli soffan.


Följ min blogg med bloglovin

Det här är inte helt OK

Det finns en myriad av olika teorier om ursprunget till uttrycket OK. Många av dessa är mer eller mindre troliga. En är att det kommer från indianspråket Choctaw och spreds när missionärer skulle översätta bibeln till deras språk. På Choctaw betyder okeh "så är det".

Ett annat handlar om en nitisk bilkontrollant vars initialer var OK och om den stämpeln fanns på bilen så visste man att den var i prima skick. En annan myt är att när amerikanska trupper signalerade tillbaka till huvudkvarteret så sade man på en bra dag utan bortfall att det var OK (zero killed).

Det finns också mer långsökta. Aux Cayes. Franska för från Cayes, en hamnstad i Haiti där romen var av oerhörd god kvalitet. Grekiskans ola kala (det är bra). Skotska Och aye...

Hur som haver så kan man på wikipedia se hur uttrycket stavas och uttalas i olika delar av världen.

Se! Inte ett enda "oki" Det är det jag vill komma fram till... Varför i hela friden använder man sig av oki som ett substitut för okej. Ok är kortare att skriva så att det är nåt sms-språk för att spara tecken köper jag inte. Hur uttalas det? OK uttalas antingen O K eller okej. Lägger man betoningen på första eller sista vokalen? Ooki eller Okiii? Är det en förkortning av okidoki eller ett Flanderskt okelidokeli så håller inte argumentet heller. Ty dessa båda är en förlängning av det korrekta okej.

Härstammar det från när en britt hörde en göteborgare tala dålig engelska? Åhkajjjj!!!

Jag vet inte varför det söker mig så mycket. Det är en sådan liten nagel i ögat när jag ser det att jag inte kan undvika att bli lite upprörd. Jag vill faktiskt sträcka mig till att säga att det har gått över särskrivningar i språklig irritationsframkallning. För särskrivningar kan vara underhållande. Det kan inte oki. Aldrig. Okej?


Följ min blogg med bloglovin

Dubstep som på Mozarts tid.

Jag är ingen stor fan av dubstep. Konceptet har inte riktigt hittat rätt synaps i min hjärnas hörcentrum att korrespondera med. Klassisk musik gillar jag. Jag är inte jätteinsatt men då och då kan jag finna det väldigt tilltalande. Jag är ingen som kan identifiera kompositörer och liknande. (kanske några)

Men så sitter man och utför popkulturella utgrävningar i den fyndlåda som är youtube och hittar detta: Nu kan jag relatera. Vilket fynd!

Följ min blogg med bloglovin

Din partners kön angår inte mig.

Anja Pärson kom ut ur garderoben och jag bryr mig inte ett skvatt. Jag säger inte att det är en dålig sak och jag har absolut inget emot gays. Men människors sexualitet anser jag inte är någon annans business. Jag förstår att homosexuella fått kämpa för sin rätt att vara sig själva och att den kampen inte är över. Långt ifrån. Men när någon beskriver någon och kanske tillägger: "Han är bög." undrar jag för mig själv… Okej. Och vad har det att göra med hur denna personen ser ut? Och varför i hela friden skulle jag bry mig om vem som denna människa delar säng med? Behöver man förvarnas om sådana här saker fortfarande så jag inte gör bort mig totalt och skriker och springer iväg om jag skulle se denne kyssa en av samma kön? Inte troligt.

Nej visst blir jag glad när jag på väg hem ser inne i affären, ett par tjejer som ger varann en liten kyss vid grönsaksavdelningen. Men man blir ju glad av de flesta söta kärleksyttringarna. Men visst blir man aningen gladare när man vet att i just den lilla kyssen finns det en liten bit av segerns sötma. En sådan liten sekundpuss som var omöjlig för bara några årtionden sen.

Jag förstår varför man vill göra en stor grej av det när folk som kan vara förebilder i någon form väljer att upplysa en nation om vilken sexualitet de har. Det var inte många år sedan man trodde att bögar bara kunde vara frisörer, dansare och flygvärdar. Nu kan de vara politiker och fotbollsspelare också. Lesbiska är inte längre kortklippta manshatare, eller motorcyklister eller fotbollsspelare. Nu kan de vara framgångsrika skidåkare också. Och det är ju bra för kidsen som inte riktigt klurat ut vad de tänder på än… Att veta att vem man än råkar kära ner sig i så är det inget hinder från att nå sina drömmar. Så är det inget hinder från att bli socialt accepterad. Inget hinder från att gifta sig och skaffa barn. 

Men min ställning är att jag hoppas att vi en dag kommer till inställningen: Vem bryr sig? En framtid där det inte ens kommenteras om programledaren är gay. Där det inte spelar någon roll huruvida mannen som går och vickar på rumpan eller kvinnan som går i tunga boots och crewcut (oj vilka stereotyper) är gay. Eller det inte behövs läggas till i en presentation. För vem bryr sig? Vad spelar det för roll? Egentligen? 

Cudos till er som läser detta och som kommit ut och vågar stå för vad ni är. Vare sig det är gay, trans, vänsterpartist, kristen, ölälskare, hundmänniska, spindelrädd, rollspelare eller vad det nu än kan vara. Men jag bryr mig inte om könet på din partner eller ditt klädval. Vill du bli sedd som kvinna eller man så ser jag dig som kvinna eller man. Vill du diskutera politik säger jag att det kan vi ta en annan dag. Vill du dricka öl säger jag förmodligen ja tack. Är du rädd för spindlar så ska jag inte vifta med några. Spelar du rollspel så spelar jag med dig. 

Följ min blogg med bloglovin

Jag protes-terar inte

Jag är inte så insatt i urvalet av arm och benproteser. Men vad jag har förstått så finns det två typer. De som ska efterlikna hud och lem och de som är gjorda i metall och som inte ens försöker se mänskliga ut. De fungerar säkert hur bra som helst och jag hade hellre valt en metallprotes istället för en hudfärgad plasttäckt om olyckan skulle vara framme. ( ta i trä ) Tills nu. Jag såg det här:









Ni kan läsa mer om det här.



- Posted using BlogPress from my iPad

Lavendelns misär

Vi har verkligen försökt att utveckla gröna fingrar här hemma. Förr kunde ingenting med rötter eller med färgen grönt hålla sig i liv längre än en vecka kändes det som. Men det har förändrats. Vi har lyckats. Våra örter frodas i köksfönstret och vi plockar nästan dagligen färska örter till vår mat.

I våra fönster i sovrummet och i vardagsrummet växer tomatplantor så det knakar och det hänger jättemånga tomater som bara väntar på att bli lite större och på sin röda färg. Vi har också jordgubbsplantor som mår bra men som tyvärr inte verkar ge någon frukt.

Men en växt har problem och jag vet inte varför. Det är vår stackars lavendel.

Han får samma behandling som sina fönstergrannar som växer sig stora men själv vissnar han och håller sig bara på gränsen till liv. Jag har ingen aning vad vi gör fel. Större kruka? Mindre solljus? Mer kärlek och konversation?

Vad är hemligheten bakom en lavendels trivsel?

Följ min blogg med bloglovin

Kaffet som försvann.

Jag har inte druckit kaffe på över två dagar. Det är inget jag planerat eller bestämt mig för att klara mig utan av olika anledningar. Det har hel enkelt bara inte blivit så.

Jag har inte varit sugen. När gamla vanor gör att jag närmar mig kaffekokaren så har jag ställt mig frågan om jag verkligen är sugen på kaffe eller om jag bara är törstig. Jag har de senaste dagarna kommit fram till att jag inte är sugen på kaffe alls. Just nu...

Vanligtvis dricker jag mycket kaffe. Det blir två koppar på morgonen, en till frukost och sen en till lunch. Kanske en däremellan också. När jag kommer hem blir det en kopp kaffe eller två på kvällen. Det blir cirka sex-sju koppar kaffe på en vanlig dag. Och förr har jag blivit lätt grinig om jag inte fått kaffe i mig innan klockan nio. Så icke nu.

Jag har ingen aning om det här kommer att hålla i sig, men jag saknar det inte. Troligen kommer det komma en dag då jag kommer bli otroligt kaffesugen, men det tar vi då. Det är inte som om det är en stor grej. Det är bara lite märkligt...


Följ min blogg med bloglovin

Två snabba.

Jag håller på att göra mig i ordning till fest i Ängelholm. Innan jag beger mig mot tåget passar jag på att dela med mig av två musiktips.

Jag lyssnade igenom Anna Ternheims skiva, "The Nightly Visitor" och det var riktigt bra. Jag har alltid gillat Ternheims musik men här tar hon ett par ordentliga kliv uppåt. Det kommer bli många många lyssningar i sommar och framöver.

Ett annat tips är ett band som jag egentligen känt till länge och som varit med ett bra tag men som jag nu på det senaste börjat lyssna mer och mer på. Jag har skivan "Feast of Wire" igång nu. Bandet heter Calexico. Riktigt bra det med.

Lyssna och njut.


Följ min blogg med bloglovin

Undergången i färg

För att vara första gången jag målar med vattenfärg på år och dar så är jag väldigt nöjd. Nu har jag ju i och för sig blivit bättre på penselföring på senare tid tack vare alla figurer jag målat. Det är också första gången jag har någon färg överhuvudtaget på en av mina bläckteckningar. Det kommer det nog bli i fortsättningen också. Jag gillar att det inte är heltäckt. Den får jag hitta en ram åt illa kvickt. Den ska torka lite till sen får den ligga under ett par böcker. Det är inte riktigt det bästa pappret jag har använt.

Följ min blogg med bloglovin

Undergången på mitt bord

Jag plockade fram papper och penna och satte mig och satte igång. Jag tecknade mycket i den här stilen förr och var alltid nöjd med dem men av någon anledning så började jag fokusera på annat. Men vem vet? Det här är kanske startskottet till något mer... Till skillnad från förr så tänkte jag blanda in svaga färgelement. Inte klara röda inslag men mer blekblått, grått och smutsgult och liknande.

Nu ska bläcket torka lite grann och jag behöver ändå åka iväg och köpa nya byxor.

Jag lägger upp mer bilder sen när arbetet har fortskridit.


Följ min blogg med bloglovin

Att rida in en bok

Jag säger inte att jag är något liknande en cowboy överhuvudtaget men jag satt och funderade häromdagen och kom på en metafor som förklarar (eller på något sätt ursäktar) varför jag har så svårt att komma igång med skrivandet.

Mitt sinne är ett oändligt slättlandskap. På detta slättlandskap springer det vilda hästar. (böcker eller historier) Att först se en, sen jaga ifatt en och bygga ett stängsel runt om som sedan blir mindre och mindre tills man har en hage att ha hästen i, så man kan studera den och lära känna den. Det är inte alltid det lättaste. Ibland rymmer hästarna. Ibland inser man att de inte håller måttet och man släpper dem fria.

Nu har jag vad som verkar vara ett praktexemplar till vildhäst i min hage. Men den ska tämjas innan den kan ridas (skrivas). Jag måste med olika metoder klura ut på vilket sätt jag kan bli vän och herre över den. Var ska jag angripa problemet ifrån?

Men å andra sidan så har jag sett tillräckligt många westernfilmer för att veta att det enda sättet att tämja en vildhäst är att sätta sig på ryggen och bara hålla sig fast... Herregud det här är svårt.




Följ min blogg med bloglovin

God Bless America?

Igår såg jag den här filmen:

I allt övervåld är det ändå så att man relaterar för man har ofta stört sig på många av de typer som Frank och Roxy dödar i filmen. Nu säger jag inte att folk som pratar i mobiltelefon på bio och folk som protesterar mot homosexualitet i guds namn bör skjutas. Men jag har ofta önskat att de bara kunde försvinna. Eller vakna upp en morgon och inse vad fan de håller på med och sluta med det.

Filmen ställer också frågan varför vi har blivit ett samhälle där snackisen inte är vem som presterat vad, eller skapat eller lyckats med något... Istället fylls våra liv av dryga toppmodeller, kändisar som visat skrevet, folk som äter gult snö, och så vidare... Och vart är ett sånt samhälle på väg

När jag ser filmen tänker jag på filmer som Falling Down, Idiocracy och Super.


Följ min blogg med bloglovin

Jag läste slutet på mr. Y.

"Skulle du läsa en bok det låg en förbannelse över, om du hade en? Om du hör att det fanns en förbannad bok därute och du hittade den i en bokhandel, skulle du då lägga dina sista pengar på den? Om du fått veta att det fanns en bok med en förbannelse där ute, skulle du då leta efter den,  även om ingen trodde det fanns några exemplar kvar?"

De frågorna ställer sig Ariel Manto när hon inser hur absurt hennes sökande har varit. Men hon fann den.
Slutet på Mr. Y.

Slutet på Mr Y är en bok om en bok. Eller egentligen inte, för det handlar om så mycket mycket mer. Ariel Manto doktorerar i tankeexperiment på Oxford universitet, fast hon får inte så mycket gjort. Hennes handledare har varit försvunnen i ett år och hon känner sig inte särskilt inspirerad. Men efter hon hittar Slutet på Mr Y, och har läst den, så börjar saker och ting att skruva till sig.

Helt plötsligt besitter Ariel förmågan att ta sig till något som heter Troposfären, eller sinnesrymden, en dimension som är uppbyggd av mänsklighetens tankar. En dimension av drömmar, känslor och metaforer. Men hon märker också snart att hon jagas för denna kunskapen. Och det verkar som om de som jagar henne vet något om hennes försvunne handledare.

Boken är smart. Det är väldigt mycket stora frågor som diskuteras, utan att egentligen besvaras, och utan att göra det överdrivet svårt. Visst. Man kanske inte hänger med i alla referenser till Einstein, Derrida, Heidegger eller Baudrillard men jag kände mig snarare inspirerad eller nyfiken att lära mig mer istället för att känna mig skriven på näsan av författaren.

"Lacan argumenterade från ett psykoanalytiskt perspektiv för att medvetandet är kopplat till språket - att vårt språng från att vara omedvetna, jollrande bebisar till att bli en del av den >>symboliska ordningen<< -(det vill säga ha en medveten värld) sker i samma ögonblick som vi inser att vi är separata varelser i och särskilda från världen. Vi är inte våra mödrar (tack gode gud för det), utan blir något som kallas själv, och endast kan existera eftersom andra gör det."

Boken är ett välskrivet äventyr med mycket filosofiska, religiösa och moraliska frågor. Huvudkaraktären är en stark, välskriven kvinna som inte räds åsikter eller sexualitet. Tidsresor, resor i sinnet hos möss, gudar, kärlek, agenter från en hemlig organisation, döda barn vars själar lever i andras sinnen...

Det finns så många anledningar till varför den här boken bör läsas.

Följ min blogg med bloglovin