Jag säger inte att jag är något liknande en cowboy överhuvudtaget men jag satt och funderade häromdagen och kom på en metafor som förklarar (eller på något sätt ursäktar) varför jag har så svårt att komma igång med skrivandet.
Mitt sinne är ett oändligt slättlandskap. På detta slättlandskap springer det vilda hästar. (böcker eller historier) Att först se en, sen jaga ifatt en och bygga ett stängsel runt om som sedan blir mindre och mindre tills man har en hage att ha hästen i, så man kan studera den och lära känna den. Det är inte alltid det lättaste. Ibland rymmer hästarna. Ibland inser man att de inte håller måttet och man släpper dem fria.
Nu har jag vad som verkar vara ett praktexemplar till vildhäst i min hage. Men den ska tämjas innan den kan ridas (skrivas). Jag måste med olika metoder klura ut på vilket sätt jag kan bli vän och herre över den. Var ska jag angripa problemet ifrån?
Men å andra sidan så har jag sett tillräckligt många westernfilmer för att veta att det enda sättet att tämja en vildhäst är att sätta sig på ryggen och bara hålla sig fast... Herregud det här är svårt.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar