Så 2012 som 2011

Jag struntar i att sammanfatta året så som det så gärna görs en dag som idag. Däremot så läste jag de första inläggen jag skrev i år och återknöt till vad jag menade då. Vad mina visioner för detta året var då. Det sunda och busiga året kallade jag 2011. Och visst har jag tränat lite grann. Jag började springa. Det varade inte länge. Jag har ätit mindre godis i perioder. Men i övrigt har jag knallat på som jag alltid gjort. Inga större förändningar alltså. Så jag tänker ha samma förutsättningar för 2012. Lite mindre gotte och fett och lite mer flås och rörelse.

Annars har jag inga nyårslöften...

Följ min blogg med bloglovin

Lego för flickor

Lego har som det nämnts på bland annat aftonbladet släppt en ny serie riktad till tjejer. Och så visar de denna bilden:

Jag suckar och tänker att varför o varför ska man alltid, när det ska göras något för tjejer, slänga åt dem något pastellfärgat och gulligt för det är så tjejer är och kanske också en hårborste också när man är igång för tjejer gillar att borsta håret. Jag tänkte på all Star Wars-lego och hur både Leia och Ahsoka Tano är kvinnor i de serier som lego tagit sig an som har skinn på näsan. Är reklamen så riktad till pojkar?

Reklamen är fartfylld och det smälls en del. Men inte någonstans ser jag en pojke. Jag ser händer som monterar legot. De kan tillhöra vilket kön som helst i den åldern. Jag ser fler reklamer. Samma resultat. Utöver att det är pangpang (vilket inte borde räknas som riktat) är det inget som säger att flickor inte kan leka med starwarslego. 

Det är ju inte första gången lego försökt rikta sig åt flickor. Förra gången såg det ut såhär: 

Allt var en orgie i rosa och vitt. Allt handlar om hästar och familjeliv och gubbarna är inte alls legolika. Det enda som skiljer detta från ett klassiskt dockhus är att det går lättare sönder. Visst följer det med tre olika ritningar beroende på vilket hus man vill ha men ändå. Det var ingen hit. Men det går nog fortfarande att få tag på.

Så vad är denna storsatsning för att få tag på flickorna igen? För flickor har lekt med lego. Det har jag sett själv. Det handlar om fem tjejer med olika intressen i en legostad. En stad där det tidigare bara funnits bensinmackar, brandkår, polis och vanliga hus "för killar" finns det nu möjlighet att lättare lägga till skönhetssalonger och utomhusbageri, som Stephanie, en av de fem tjejerna, sköter. Ja det är snedvridet. Pojkarna är poliser och tjejerna är frisörer. Men det vackra med lego är att när man kommer hem så byter man bara huvud på gubbarna och vips så har poliskaptenen flätor och fräknar. Det är där leken är. Leken är inte i lådan i affären. Och på en annan punkt. En annan av flickorna i staden är den här: 

Visst. Det är rosa och "flickigt" men tycker ändå det är bra att det är en uppfinnare. En smart tjej som bygger en robot och inte blåser ur hjärnan med en legofön. 

Allt är inte rätt. Men det är ett stort steg i rätt riktning.

Följ min blogg med bloglovin

Sjuk jul.

Jag har varit sjuk i jul och knappt orkat eller kunnat äta nån julmat. Så till skillnad från alla andra är jag fortfarande sugen på det nu när jag frisknat till. Över julhelgen hade jag hög feber och en ordentlig förkylning. Snörvel, hosta och allt.

Men jag befann mig ändå i Höganäs, i barndomshemmet på julafton, med familjen. Vi tittade på Kalle som vanligt. Fast i år drack jag honungste för strupens skull i stället för glögg. En och en halv tallrik mat åt jag. Och då var det bara ytte pyttesmå portioner. Det är tur att jag var på julbord med jobbet bara några veckor tidigare och kunde stoppa magen full med julmat i alla fall en gång i år.

Jag fick jättefina klappar. Tack så mycket. Jag kan stryka en av böckerna på min önskelista. Jag fick också vin, vinglas, påslakan, pengar, anteckningsbok, en middag på restaurang, handduk, limpistol, skruvdragare... som också var på min önskelista. Jag har ju faktiskt varit otroligt snäll...

Jag gav igår en present till mig själv som jag längtat efter länge. En alldeles egen ipad 2. Jag har sparat pengar länge och just nu i december hade jag inte så många räkningar att jag slog till. Den är otroligt kul att leka med. Det ultimata hårda paketet.

Jag skulle egentligen jobbat lilla julafton och juldagen och tjänat lite pengar. Det blev ju inget med det. Det är otroligt tråkigt att vara sjuk. Men jag har sett en hel del film. Jag har läst en del. Men det blir tråkigt i längden. Nu är det bara hostan som inte riktigt vill släppa. Men jag har teer och halstabletter. Imorgon är det jobb igen.

Nu längtar vi till våren.


Följ min blogg med bloglovin

Sär Jul

Jag och Leona fick mandelmusslor som min syster bakat. De är jättegoda. Det är lite juligt och väldigt snällt av henne att ge till oss.





Men när locket åker på så börjar irritationen. Och det är inte för att jag inte får fler just då. Det är för att locket ser ut såhär:




Jul Godis. Kom igen! Fan alltså! Är det en bedömning att ett bindestreck skulle förstöra helhetsintrycket? Att typografisk och grammatisk korrekthet skulle göra burken fulare och julstämningen förstörd. Snarare tvärt om i min värld. Om det varit min burk så hade jag nog inte kunnat hålla mig från att plocka fram röd färg och pensel.

Eller så får jag hålla locket av och äta mandelmusslor hela tiden. Och det låter ju inte så illa.


Följ min blogg med bloglovin

Hur många ord finns det för snö?

Enligt olika källor så har eskimåerna (eller inuiterna) på Grönland mellan sjuttio och tvåhundra olika ord för snö. Det är inte riktigt sant och ändå så är det kanske det.

Grönländska är vad som kallas ett polysyntetiskt språk. Det innebär att istället för som i svenskan, där vi har flera ord, flera fristående delar för att beskriva något, så har grönländskan flera osjälvständiga delar som man fogar in på ett grundord. Detta gör att beroende på vad man vill säga så blir orden väldigt långa.

Qimmersuaqarusunngilaq. Det betyder: Han/Hon vill inte gärna ha en stor hund.
Det grundas på grundordet "qimmeq" som betyder "hund" rakt av. Så vad man än vill säga om snö på grönländska, och utgår från grundordet "snö" så blir det ju oändligt många ord eftersom ordet förändras eller byggs på.

Grönländskan fick inget skriftspråk förrän på 1700-talet då det kom dit missionärer som tyckte det var dags att eskimåerna skulle börja läsa bibel och sjunga psalmer. Det har gjort att grönländskan har en litterär tradition som inte hittas i något annat inuitspråk, även om alla inuitspråken är besläktade till den grad att en grupp inuiter som kommer från Grönland, Alaska, Kanada och Sibirien alla kan förstå varandra något sånär. Det grönländska alfabetet består av nitton bokstäver.

Så alltså... Grönländskan har ett par ord för snö, som kan bli hundratals eller fler ord för snö.
Nu vet vi.

Följ min blogg med bloglovin

Krampen släppte plötsligt.

Äntligen verkar det ha släppt. Jag låg igår kväll och funderade mer på vad jag ska skriva. Då gick jag inte upp. Jag gjorde misstaget att tycka att 'äh det här kommer jag minnas imorgon' och lade mig tillrätta och somnade.

I morse gick jag upp för att ta itu med tvätten och inser när jag kommer ner till tvättstugan att jag bokat tvättid klockan två på eftermiddagen. Så jag slappade lite men så poppade det upp. Det där som jag tänkte på minuterna eller halvtimmen innan jag somnade. (Tiden är otroligt relativ i ögonblicken precis innan man somnar.) Från klockan tio har jag suttit och skrivit. Jag har haft musikhjälpen igång samtidigt så jag måste erkänna att ibland har det blivit lite mer lyssnande på det men jag har ändå börjat skriva.

Nu ropar jag i och för sig HEJ innan jag hoppat över bäcken. Jag säljer kanske mitt skinn innan jag skjutit mig en björn. Men. Det var länge sen jag kände att jag fick ur mig grejer på det sättet som jag fått ut dem idag. Skriva skriva skriva....


Följ min blogg med bloglovin

En mager mans ballad

Du stiger in i rummet

med din penna i din hand.

Du ser någon som är naken

och frågar: ”Vem är han?”

Du försöker verkligen

men du har ingen aning om

vad du kommer att säga

när du kommer hem.

Det är för att nånting händer här.

Men du vet inte vad det är.

Eller hur, herr Johnsen?

Du sträcker på din hals

och frågar: ”Är det här det händer?”

Och någon pekar på dig och säger: ”Det är hans.”

Och du säger: ”Vad är mitt?”

Och nån annan säger: ”Var? Vad för nåt?”

Och du säger: ”Herregud!

Är jag helt jävla övergiven?”

Men någonting händer här

och du vet inte vad det är.

Eller hur, herr Johnsen?

Du lämnar in din biljett

och du går och betraktar den där fjanten

som omedelbart närmar sig dig

när han hör dig tala.

Och han säger: ”Hur känns det

att vara sjuk i huvudet?”

Och du säger: ”Omöjligt!”

När han sträcker dig ett ben.

Och något håller på att hända här,

men du vet inte vad det är

Eller hur herr Johnsen

Du har många kontakter

bland skogshuggarna.

De som ger dig fakta

när något angriper din fantasi.

Men ingen har någon respekt kvar.

Och i alla fall så förväntar sig alla

att alla ska ge donationer

till skattebefriade välgörenhetsorganisationer.

Du har varit med professorer

och de har alla gillat din look.

Och med otroliga advokater har du

diskuterat leprasjuka och banditer.

Du har plöjt igenom alla av

F. Scott Fitzgeralds böcker

Du är beläst

Det är väldigt väl känt.

Men något håller på att hända här,

och du har ingen aning om vad.

Eller hur, herr Johnsen?

I alla fall, svärdsslukaren närmar sig dig

och han faller ner på knä.

Han gör ett korstecken

och klickar ihop sina höga klackar

och utan fördröjning

frågar han dig hur det känns.

Och han säger: ”Här har du din strupe tillbaka

Tack så mycket för lånet.”

Och du vet att något håller på att hända här.

Men du har ingen aning om vad.

Eller hur herr Johnsen?

Nu ser du den här enögde dvärgen

som skriker ordet: ”NU!”

Och du säger: ”Av vilken anledning?”

Och han säger: ”Hur?”

Och du säger: ”Vad betyder det här?”

Han skriker tillbaka: ”Du är en ko!

Ge mig lite mjölk eller gå hem.”

Det är för att nånting händer här.

Men du vet inte vad det är.

Eller hur, herr Johnsen?

I alla fall så stiger du in i rummet

som en kamel och sen gör du en grimas.

Du stoppar dina ögon i din ficka

och din näsa mot marken.

Det borde finnas en lag

mot att du kommer på besök.

Du borde tvingas

att bära hörlurar.

Det är för att något händer här

och du har ingen aning om vad det är.

Eller har du, herr Johnsen?

--------------------------------------------------------------------

En halvfri översättning av en Dylan-klassiker. Den är totalt obegriplig. Väldigt surrealistisk. Väldigt skum. Jag har aldrig riktigt förstått vad den handlar om, bara att jag aldrig vill vara i Mr. Jones (Som han heter i originalet) skor. Det blev jag lite grann nu när jag översatte. Jag trodde att om jag tog itu med texten så kanske jag skulle förstå mer. Det gjorde jag inte. Jag har dock hört nån gång att det ryktas om att låten skulle handla om en engelsk och elak musikkritiker.

Följ min blogg med bloglovin

Natten går tunga fjät.

Så här lät sången från början. Det är en italiensk fiskarvisa, det vet många. Och visst, den handlar om Santa Lucia, men inte flickan i vitt med ljus i håret och tärnor i följe. Den handlar om Santa Lucia, harmonins rike, den fagra stadsdelen vid kajerna i Neapel.

Sången tros ha kommit till Sverige i mitten av 1800-talet och de första översättningarna var rätt så trogna det italienska originalet. Det var först när det svenska luciafirandet tog fart i början på 1900-talet som texten började ändras om. 1921 dök en textversion upp i en skolsångbok som innehöll textraden "Nu stråla tända ljus uti din krona."

Och så orden... Man sjunger låten, eller hör den sjungas varje jul och kanske inte har en aning om vad tunga fjät är egentligen. Fjät är spår efter något annat än en människa. Eller, det kan vara en människa, men det var länge sen. Man kan läsa här om man orkar. (Man kan ju fjättra någon och hindra denne från att gå.)

Runt gård och stuva... Är det stuga som menas? Runt gård och stuga? Ja. Det är det. Kan man inte använda det då? Nej, varför det? Man använder ju 'fjät', ett ord från 1500-talet om inte tidigare. Inga moderniteter här inte.

Och skuggor som ruvar? Tänker man inte på vad höns gör med ägg då? Vad ruvar skuggorna på? Att ruva kan också betyda att hålla inne på en hemlighet eller grubbla på något. Så då kanske man ska fråga sig vilka hemligheter som skuggorna döljer från oss...

Ursprunget till Luciafirandet har ju sitt ursprung i både förkristna och kristna seder. den 13 december var en farlig natt eftersom mycket övernaturligt höll på för fullt då. Djur kunde tala under lucianatten. Under sista tiden som man använde den julianska kalendern (vi kör på den gregorianska nu) så inträffade vintersolståndet samtidigt som lucianatten. Då skulle allt vara klart och förberett inför julen och man åt och drack lite extra gott.

Och vi tror ju att Lucia bara firas i Sverige. Man firar det faktiskt på Sicilien också. Där barn lämnar över mat till helgonet och till Lucias flygande åsna som hjälper henne att dela ut presenter.Fast om ett barn råkar se henne kastar hon aska i barnens ögon så att de blir tillfälligt blinda.

Om jag ska delta i ett luciatåg i framtiden vill jag inte längre vara tomte eller pepparkaksgubbe. Definitivt inte stjärngosse eller Lucia heller för den delen. Jag vill vara den flygande åsnan.




Följ min blogg med bloglovin

Tjugofem dagar gick det.

Vad hände egentligen med mitt sockeruppehåll? Höll det en hel månad? Svaret är nej. Tanken var att jag skulle gå utan sötsaker till den andre december. Jag bröt på kvällen den förste advent. Den 27:e november. Jag och Leona hade lite kvällsmys och vi delade på en Ben & Jerrys.

Det var väldigt väldigt sött. Sen åt jag fram till den andre bara lite pepparkakor till kaffet fram till den andre.

Så ser jag det hela som ett misslyckande? Nej egentligen inte. Tjugofem dagar är ändå bra klarat. Och har jag ett nytt förhållande till godis och läsk nu, vilket var tanken med hela experimentet? Jo. Det tror jag. Jag dricker inte i närheten lika mycket läsk. Jag har ännu inte köpt en chokladsak när jag ändå är på affären. Jag har inte köpt lösgodis och inte frossat.

Fan vad duktig jag är!


Följ min blogg med bloglovin

Den perfekte vännen av Jonas Karlsson

Jag kände bara till Jonas Karlsson som skådespelare innan jag såg honom på Babel för nån vecka sen. Jonas Karlsson från bland annat Livet är en schlager och Miffo. Han skriver även noveller och 'Den perfekte vännen' är den andra novellsamling han släppt.

Novellsamlingen innehåller nio noveller i varierande längd, med varierade ämnen och storys men med samma otroligt höga kvalitet. Det är så vardagligt och så nära inpå det realistiska i olika skruvade scenarion att det samtidigt är otroligt hög "Precis-så-är-det-ju"-faktor så är det också drömskt och vansinnigt. Karaktärer får för sig dumma tankar och istället för att slå bort dem agerar på dem.

Som mannen som går in hos en kompis som städar, gömmer sig i kompisens städskrubb för att skrämma honom när han ska sätta in dammsugaren. Men kompisen går hemifrån och låser in mannen. Upptäcker honom inte. Och har glömt sin telefon hemma. Och när kompisens lillasyster kommer till lägenheten för att ha fest med sina vänner så gömmer mannen sig under sängen istället för att stå där och inte ha en vettig förklaring till varför han var där från början.

Som pojken som fick en enda ros på alla hjärtans dag i skolan från nån anonym.

Som den obstinata tonårstjejen som hamnat på samma flyg som "Han den där Karl Bild. Politikern ni vet."

Som Björn som hittar en dörr på kontoret. En dörr ingen annan erkänner finns där.

Det är en briljant novellsamling och jag ska lätt köpa hans andra (eller första blir det ju) novellsamling nästa gång det ska köpas hem böcker.

Följ min blogg med bloglovin

Skrivpuff om att flyga

I början var stålmannen "bara" superstark, supersnabb och kunde hoppa jättehögt. Alltså, superhögt... Men så en dag så tyckte man väl att eftersom han ändå kunde hoppa så jävla högt så var det väl egentligen meningslöst för honom att landa. För vad är väl flyga annat än att hoppa jättelänge? Alltså, superlänge...

Nu är det ju inte så enkelt... Kanske i serietidningsvärlden. Många hjältar har flugit, med hjälp av bevingade sandaler, mattor eller vagnar dragna av allt från katter till getter. Jag vet faktiskt inte när eller hur det kom sig att någon kom på att det ultimata, det mäktigaste i alla kategorier hade varit en übermench som av egen fri vilja bara lättade från marken och flög som en fisk i vattnet. (Okej. Dum liknelse.)

Jag, uppväxt på serietidningar, fantasy, science fiction och tecknad film har ofta drömt om att flyga. Det är drömmen om den ultimata friheten. Så otvingat och mäktigt att ignorera den obevekliga makt som håller oss alla fjättrade till marken förutom den sekunden ett jämfotahopp håller oss uppe. Vi kan bara fantisera om hur det skulle vara att inte känna vikten av vår egen kropp och se städer och åkrar från ovan. Det är inte viktlöshet jag talar om. Det är flygande. Flygande utan vingar. Utan jetpack, propellrar, plan, ballonger eller andra hjälpmedel. Den omöjliga fantasin.

För övrigt så har Douglas Adams den bästa beskrivningen av hur man lär sig flyga i Liftarens Guide till Galaxen. Man kastar sig mot marken och missar. Så enkelt. Men så ofta med saker som är för enkla så är de otroligt svåra att lära sig.

Följ min blogg med bloglovin

The Magicians av Lev Grossman

Quentin Coldwater är en missnöjd och lite småtragisk ung man som ofta och gärna drömmer sig bort till landet Fillory, som fanns i de böcker han läste som barn. När han ska på en intervju för ett college hamnar han istället på ett uttagningstest för en magikerskola, Brakebills, och det visar sig att han har en fallenhet för magi och inte bara korttrick. 

Fillory är en slags version av Narnia. Man kom dit genom att gå igenom en gammal farfarsklocka istället för en garderob. Och Narnia är en av de få fantasyverk som inte nämns i den här boken. Och jag förmodar att det bara är för att det är en så stor ingrediens i historien. Tolkien nämns. När Quentin och hans klasskamrat Alice ska ta sig in i ett klubbhus med hjälp av magi får de veta när de till sist kommer in att: "för räckte det med att man sade 'vän' på alviska, men nu har för många läst Tolkien."

Harry Potter nämns också. När Quentin reflekterar över inlärningen av magi, ett hantverk. Man måste ha en fallenhet för det. Men det handlar om en inställning och hur man säger saker, på vilket språk, levande eller utdött, hur man anpassar besvärjelsen efter en myriad av omständigheter och så vidare. Det är inte att vifta med ett spö och säga nåt på nån slags påhittad latin för att få saker att hända...

Men det handlar egentligen inte om magin i sig, fast det gör det. För vad händer om van verkligen sätter makt och magi i händerna på uttråkade ungdomar fulla av hormoner? De fem åren i skolan avhandlas i första tredjedelen av boken. Därefter börjar äventyren, och de stora frågorna. Och Fillory... Finns det på riktigt? Och hur tar man sig i så fall dit? Och är det en bra idé att åka till ens barndoms drömplats i vuxen ålder?

Jag hade lite svårt att komma in i boken, det erkänner jag. Men efter att ha kommit över en tröskel så har jag inte kunnat lägga boken ifrån mig. Det handlar om ungdomar som inte har någon aning om hur de ska ta itu med sina liv. Om rivalitet, kärlek, vänskap, supande, vilsenhet, magi och äventyr. En helt klart läsvärd bok.

Följ min blogg med bloglovin

Tucker and Dale vs. Evil

Igår såg jag en väldigt underhållande film. "Tucker and Dale vs. Evil." En kul twist på temat: Skolungdomar i skogen som blir mördade en efter en av inavlade rednecks.

Det är en film om hur förutfattade meningar och fördomar kommer i vägen för enkla lösningar. Det är en film om hur vi är färgade i våra uppfattningar om vad som är ont och gott. Och framför allt är det en sevärd rulle. Inte den bästa filmen som gjorts, men helt klart sevärd.

Följ min blogg med bloglovin

En berättelse om en galen man.

Jag har läst in en kort historia jag skrev för en massa år sedan. En sedelärande historia om galningar och deras villfarelser och om hur det lätt kan gömmas en viktig sanning mitt i en storm av sanslöshet. Och hur lätt den är att missa.

Jag har aldrig spelat in något sånt här förut och jag har gjort en liten miss med klippningen. Men strunt samma. Man missar slutet på ett ord bara. Jag har heller inte världens bästa utrustning. Ett billigt headset och inget mer. Jag spelade in i Garageband och gjorde stillbildsfilmen i iMovie. Man kan ju inte lägga upp rena ljudfiler i blogspot av någon anledning.

Men dessa faktum till trots så är jag faktiskt väldigt nöjd med resultatet. Jag hoppas att du också tycker att berättelsen är bra.

Följ min blogg med bloglovin

Vaknar med rodeon.

När jag kom hem i morse fick jag en idé att för en gångs skull vakna till musik istället för ett alarm av något slag. Klockan tolv började musiken spela för att få upp mig ur min sömn, och jag måste säga att det här är nog världens bästa: Vakna-på-ett-jävligt-skönt-sätt-låt! Mer behövs inte sägas.

Följ min blogg med bloglovin

Mahna mahna eller Mah Na Mah Na?

Jag läste om en lite kul grej. Saker är inte alltid som man tror. Du vet den där låten från mupparna... Mahna mahna... Den från 1976... Den här:

Hur fjantig den än är och hur mycket "mupparna" man trodde att den låten var sså är den faktiskt skriven för ett annat ändamål sedan innan. Det är en låt som användes i den italienska mjukporrfilmen: Sweden. Heaven and Hell. En slags påhittade dokumentär om den svenska sexualiteten. Låten spelas när ett gäng blonda storbystade svenskor klädda i päls (såklart) ska in i en bastu mitt i en vinter.

Okej, det fanns ett par brunetter... I alla fall så tänkte jag att den här lilla biten total onödig information hamnar under kategorin: "Heh, där ser man..."


Följ min blogg med bloglovin

Ny gammal musik.

Ibland är något väldigt gammalt väldigt nytt. Tidigt i morse lyssnade vi på jobbet på radio. P4. Det lyssnades med ett halvt öra men när sång efter sång var obeskrivligt bra så började man lyssna lite extra. Det visade sig vara ett program om den här skivan. Jag hade aldrig hört talas om Guy Clark förut men jag har lyssnat lite grann under dagen. Mest har jag dock lyssnat på en av de artister som gör en cover på en av Clarks låtar. Rodney Crowell. Här kommer en annan cover med honom som är bra. Crowell och Emmylou Harris gör en Dylan.

Men Guy Clark ska inte förglömmas. Det är ju inte för inte som den sjuttioårige herren fått en tributskiva med artister som Steve Earle, Kris Kristofferson, Roseanne Cash och många fler.

Följ min blogg med bloglovin

De där tankarna sent om natten.

Ofta somnar jag nästan direkt efter jag slagit huvudet mot kudden. Men det händer också att jag ligger och drömmer lite grann precis innan jag somnar. Dagdrömmer är väl fel ord eftersom det hunnit bli natt, men det är ändå mitt undermedvetna som bubblar upp i drömmar. Jag har ingen kontroll över vad som kommer. Dock så är jag ju vaken, på gränsen till sömn, och kan slå bort saker när det blir för obehagligt.

Det sägs att nästan alla drömmar vi drömmer är mardrömmar. Vi kommer bara inte ihåg majoriteten av dem.

Om det stämmer vet jag inte men oftast så har mina sena kvällars vakendrömmar två teman. Antingen så handlar det om stor sorg. Jag eller någon nära mig har antingen gått bort, blivit sjuk, varit med om en allvarlig olycka eller något annat som är jobbigt att ta itu med. Eller så handlar de om att jag på något sätt är en hjälte. Jag har räddat någon oskyldig från något våldsbrott eller rättat till en orättvisa av något slag. I dessa två teman så är det konstanta förändringar. Men det rör sig alltid om något eländigt eller nåt hjältedåd.

Jag slår ofta bort de obehagliga vakendrömmarna. Jag tänker då på lagen om attraktion och vill liksom inte dra nåt sånt på mig. Men mitt undermedvetna är ihärdigt. Jag försöker vända på dem men när mitt medvetna trötta jag lägger sig i vad mitt undermedvetna gör på vad det räknar som sin arbetstid så blir det bara knas.

Jag kom fram till något i går kväll när jag lade mig. Jag tror inte drömmarna handlar om att jag har nån önskan om olycka över mig och mina närmaste. Jag tror det handlar om att lära sig hantera motgångar och sorg. Att kunna stå ut OM det skulle hända något, att kunna hålla huvudet högt och näsan över ytan under svåra perioder. Och mina hjältedåd kanske är mitt undermedvetnas sätt att visa mig hur modig jag kan vara om inte min försiktighet och mina rädslor och alla mina tänk-om-ifall-att kommer ivägen.

Att jag behöver en förändring. Att jag behöver nåt annat och mitt undermedvetna säger åt mig. Du klarar avv att hålla dig flytande om det skulle gå åt helvete. Det har vi ju gått igenom nästan varje natt. Och du vågar. Du vågar. Du har räddat våldsoffer på gatan utanför flera gånger. Du har räddat världen i din rustning. Varför tvekar du för detta?

Jag vet inte. Jag känner att jag måste veta exakt vad det är jag vill innan jag gör något. Det ska inte handla om att fly från något. Det ska handla om att börja på nåt nytt. Nu är det bara frågan om vad.


Följ min blogg med bloglovin

Bacillskräcken!!!

Har ni sett reklamen för den nya tvålpumpen som inte kräver nån pumpning. Man håller bara handen under. För annars får man ju baciller på händerna... Det är det dummaste jag sett på tv på länge. Och då finns det ändå en massa idioti på tv. Om det råkar finnas baciler på en tvålpump, so what? Är det inte tanken att man tvättar händerna rena EFTER man tryckt på pumpen.

Det är inte bara den rena dumheten med en sådan pryl som spelar på folks rädsla för små baciller. Tänker man inte ordentligt så kan det ju verka som en bra ide att man inte behöver röra på den smittohärd som är hemmets egna tvålpump. Jag stör mig också otroligt mycket på bacillskräcken i allmänhet. jag ser framför mig framtida hermetiskt tillslutna barnrum där babyn ligger i rymddräkt för att inte bli utsatt för luft. För luft innehåller baciller och bakterier. Det är sant. Framtiden är full med hyperallergiska människor som vittrar sönder vid hudkontakt med andra. Det är bakteriernas fel. Sex borde vara att sensuellt täcka varandras kroppar i handsprit. Annars så kan man ju råka ut för BACILLER. BAKTERIER!!!

Renhet har blivit förknippad med sterilitet. Smuts har blivit förknippad med död och sjukdom. För mig är renhet avsaknad av smuts. För mig är smuts när det är dags att ta en dusch eller boka tvättid. Bakterier bryr jag mig bara om i influensatider. Jag snyter mig inte i näven och tar i hand med folk. Jag är ändå så väluppfostrad. Men allvar nu... Kan vi inte sluta vara så jävla överkänsliga?


Följ min blogg med bloglovin

Skrivpuff Tristess

Det är inte bara att ha tråkigt. Tråkigt på jobbet. Tråkigt på släktmiddagen kanske. Tråkiga program på tv. Tråkighet är lätt åtgärdat. Byta sysselsättning. Fantisera.

Tristess däremot är svårare. Tristess är liksom urtråkigheten manifesterad. En tråkighet som gör att allt man kan tänka på verkar svårare och tristare än nånsing. Man orkar inte göra något. Orkar är nog fel ord. Pallar! Man pallar inte nånting. Ingenting känns rätt och man blir frustrerad för att det inte finns någonting i hela världen som verkar vara en bra idé just då.

Det gör att man lätt blir snäsig. Det gör att ingen vill umgås med en. Men det gör inget. Man vill ändå inte umgås med någon just då. Man vill inte prestera något, inte påbörja något, inte se film, skriva, lyssna på musik. Till och med att gå och lägga sig låter otillfredsställande.

Man kan tänka sig att med så här mycket anti i kroppen så borde tristessen vara ens minsta problem. Men det är tristessen som påtvingar ett slags tråkighetstäcke över en.

Så hur bryter man det. För mig är det att tvinga mig själv att teckna. Att sitta och bara kladda med pennan och fördriva tid. I början är det frustrerande för man har inga bra idéer och allt blir bara skit. Men fortsätter man bara lite till... Bara några minuter, så helt plötsligt så händer det... Man råkar rita något som skulle kunna vara intressant om man går försiktigt fram. Man sjunker in i teckningen och helt plötsligt så tänds en glädje där mellan ögon och skiss. En timme eller två förflyter och när man tillslut tittar upp från sin färdiga teckning är tristessen som bortglömd.

Det funkar inte varje gång. Men tre gånger av fem i alla fall.


Följ min blogg med bloglovin

Mister fixing guy.

Ibland får man gjort det sagt att man skulle. Jag kan vara en expert på att prokrastinera eller bekvämt glömma bort jobbiga saker. Timmar kan lätt slösas bort på oväsentligheter och det är först när det är försent som man med både irritation för att man inte fått nåt gjort och en feg nöjdhet över samma faktum inser att man har en massa måsten kvar.

Idag begav jag mig tidigt till byggmax och köpte hyllor. De for jag sen hem till föräldrarna med och jag och min far sågade till dem så de kommer passa på väggen i vårt hobbyrum. På väg hem svängde jag inom Harald Nyborg och köpte lite saker som behövdes. Krokar, sladd, glödlampor, förgreningsdosa och lite sånt.

Istället för att åka direkt hem svängde jag inom en butik och köpte en present som jag ska ta med på ett kalas på lördag.

Väl hemma satte jag igång med detsamma att fixa hallampan. Nu har vi ljus innanför dörren igen. Väl klar med det började jag möblera om i hobbyrummet inför uppsättandet av hyllor på fredag. Jag är faktiskt väldigt nöjd med hur det blev och undrar lite för mig själv varför vi inte satte allt såhär från början...

Nu har jag tagit mig en liten välförtjänt paus. Det enda som ska fixas mer idag är att köra en sväng med dammsugaren och laga middag. Imorgon kan jag sova länge länge med gott samvete.



Följ min blogg med bloglovin

Adventure Time

Ibland så hittar man något underbart. Ibland är underbart tecknad film. Och ibland är tecknad film inte för barn... Eller är det det? Jag älskar det i alla fall.

Adventure Time är en serie om människan Finn och hunden Jake. Bästa vänner på äventyr i ett magiskt land. Det är helt sjukt. Det är underhållande som attan. Se själv:

Så. Jävla. Kul.


Följ min blogg med bloglovin

Önskelista publicerad.

Det börjar närma sig jul och som traditionen kräver så har jag skrivit en önskelista. Den är inte lång och den består mest av böcker. Jag har lagt upp den här på bloggen under namnet önskelista bland mina bonuslänkar. Nu hoppas jag bara att tomten kommer med något av det. Jag har ju trots allt varit väldigt snäll i år.


Följ min blogg med bloglovin

Men han var ju full

Idag har jag tänkt lite grann på saker man hört och sett i nyheterna på det senaste. Inte så jätteaktuellt kanske. Rattfulla som orsakar en olycka får mildare straff än nyktra bilförare som orsakar olycka. Om du är så tankad att du inte minns om eller varför du knivhögg någon så mildras domen också. Om du har alkoholproblem så är det lite okej att misshandla sin partner. Du var ju trots allt full... Okej. Jag hårddrar det lite grann, men det gör det inte mindre sant.


Att vara från vettet full gör dig inte fri från ansvar. Förhoppningsvis blir dina dumheter en historia man senare (om man har lite självdistans) kan skratta åt med kompisarna. Men ofta är de dumheterna ändå inte okej och hade absolut inte skrattats åt om den som begick dem var den enda onyktra på festen. Och visst. Det finns ju mildrande omständigheter i fyllebrott...


En gammal bekant till mig kom hem efter en blöt kväll och upptäckte att han blivit av med sina nycklar. Desperat efter att få gå och lägga sig krossade han en liten ruta i sitt köksfönster för att öppna det större så han kunde kravla in. Väl inne tittar han sig omkring och kommer ihåg att han flyttat till ny lägenhet veckan innan. Nu hade det inte flyttat in någon ny hyresgäst än och han gick mig veterligen skamset till hyresvärden och betalade för rutan. Skulle han slippa betala rutan under förutsättningen: Jamen han var ju full och hade glömt. Vi låter udda vara jämnt denna gången... Tror inte det.


Helt enkelt (om det finns nåt sånt i lag och rätt) så handlar det om uppsåt. Man kan läsa om det här och här. "En grundläggande tanke inom straffrätten är att du inte ska straffas om du inte har skuld, det vill säga om du inte har förstått eller borde ha förstått vad du gjort." Petter Asp, professor i straffrätt vid Stockholms universitet.


Jag vet att det inte är så enkelt. Jag vet att det bedöms och avhandlas och frågas ut men ändå. Läs det igen... Om du inte vet vad du gjort fel så kan du inte straffas. Eller i alla fall få mildare dom verkar det som. Sup dig redlös och gör vad du vill! Det blir värre straff om du gör det nykter. 


För länge sen läste jag en tidningsartikel om en man som redlöst berusad kört på någon i klippan. Det var en gammal artikel för bilarna omtalades fortfarande som automobiler. Domen blev avskriven. Han hade ju supit så det var ju klart att bilen var svårstyrd då. Klart att han inte såg så bra. Jag minns att vi skrattade när vi läste. Så tokigt. Så går det ju inte till längre. Så fel jag hade.


I mitt huvud så är en karatefylla ingen ursäkt. Hugger man med en kniv mot någon så ska det inte spela nån jävla roll hur full eller nykter man är. Ska man tumma mer på det hela? "Jag menade det inte." "Det var bara på skoj." "Förlåt. Det var inte meningen."


Okej. Du kan gå nu. Men försök ta det lite lugnt med drickan va...


Följ min blogg med bloglovin

fjortondagarsrapport

Inatt går jag över tvåveckorsstrecket när det kommer till min avhållsamhet från gottesaker. Fjorton dagar kvar alltså. Jag trodde faktiskt att det skulle vara svårare än vad det har varit. I lördags var vi på gåsamiddag och jag hoppade över en äppelkaka till dessert som såg väldigt god ut. Jag tyckte lite synd om mig själv i en sekund, sen gick det över.

Idag var jag hemma hos mor och far och det bjöds på tigerkaka med daim. Inget sug.
På rollspelskvällar har jag hållit mig till ramlösa, nötter och frukt och det har gått bra det med.

Jag tänker dock inte fortsätta med min godisvägran i december. Men jag kommer förmodligen hålla det på en väldigt låg nivå. Det känns liksom inte lönt att ha en gottefasta om man ändå hade tänkt kasta sig tillbaka i frossan igen. Lite godis på en ledig kväll kanske. Man kanske köper något som är lite lyxigare och unnar sig istället för att bara tänka att: vad fan det är ju gott med fudge...



Följ min blogg med bloglovin

Det är rätt så flummigt just nu.

Så vad är heligt egentligen? Är allt heligt? Är inget heligt? Förtjänar någon eller något att dyrkas i vår värld så som vi skapade den eller förtjänar vi att dyrka något? Andlighet och sinnesfrid behöver inte bara vara till endast för dem som inte vill passa in. De som sätter sig åt sidan och utför ritualer som tycks fjärran från oss andra. Att vara andlig, att vara troende på något stort och odefinierbart ska inte behöva göra en till en häxa eller en hedning. Ska man behöva rökelse, kristaller och ett otal verktyg för att komma i kontakt med ett inre eller ett yttre eller ett allomfattande? Det beror väl på vilka verktyg man använder.

Alan Moore har sagt att eftersom vi alla är unika i alla avseenden så är det ytterst märkligt att vi alla ska böja oss och knyta oss till samma tro. Jag har ett tag nu sökt utan att söka efter något att kalla för en tro eller en insikt. Jag har skummat på ytan på en del trossatser och livsåskådningar och insett rätt snabbt att jag, även om jag kan hålla med om en hel del saker, så skulle jag aldrig helhjärtat kunna förlja de dogmer som stod skrivna. Varför? Det ringer inte sant. Det känns obekvämt och illa sittande. Som en hatt som är lite för trång och som krymper ju mer man läser.

Jag har läst om buddhismen, taoismen, lite filosofi och ytterst lite om wicca. Redan från början har jag bestämt mig för att jag aldrig fullfjädrat kan följa en tro eller livsåskådning som väljer att förkroppsliga föremålet för dyrkan. Gud. Allah. Oden. Ra. Zeus och Apollo. Det är rester från en tid då sagor behövdes för att saker skulle finnas kvar. Den muntliga traditionen då lärosatser och dogmer lättast fördes vidare och var mer trovärdiga om hjältar eller patriarker i himlen hade utfört dessa dåd. Och ingenting passade. Och ingenting kändes som om jag såg mig själv i det och jag började tvivla på om jag hade en andlighet eller en koppling till världen. Men i och med mitt tvivel och i och med mitt fortsatta sökande så visste jag att den fanns där någonstans. Jag skulle bara hitta rätt infallsvinkel. Rätt sätt att se på saker för att ett djup skulle uppenbara sig.

Eftersom jag inte ser behovet av att tillbe de fyra väderstrecken eller be böner till änglar så fick jag ju leta på ställen där sådana inte var uttänkta. Om jag ville leta efter andlighet och efter en koppling till något större så fick jag leta utanför religioner och självhjälpsböcker. Och återigen kopplar jag till Alan Moore... Jag själv skrev en gång att vi författare är lögnare som diktar ihop historer men gör det för att säga något eller berätta något. Alan Moore säger att författare inteär lögnare för varje historia måste bära en sanning om den ska vara trovärdig och vi ska kunna ta den till oss.

Han flummar också iväg en massa om en idérymd som existerar parallellt med vår egen värld. Och någonstans däri det flummet så insåg jag att om författare presenterar en slags sanning. En slags osann men sann insikt som påverkar karaktärer i en bok, och jag gillar den boken och kan känna med karaktärerna. Skulle den tron eller visdomen som finns i boken då vara mindre sann eller applicerbar på mitt liv? Även om det rör sig om fantasy eller science fiction? Ärligt talat så är ju de flesta religioners böcker rena fantasyn ändå. Om man ska vara krass...

Jag har ju en etik och en moral som jag på senare tid har börjat reflektera över. Det känns sunt att göra. Att veta varför man tycker olika saker är ett sätt att känna sig själv. Och jag anser mig själv vara en god människa. Med karaktärsfel här och där erkänner jag, men på det stora hela en god människa. Och även om jag har i mitt eget tycke goda argumen för vad jag tycker är rätt och fel så har jag inget att förankra detta i. Min moral består av brottstycken, pusselbittar och lappar jag satt samman under min livstid. En sammanfogning av uppfostran, erfarenheter, egna insikter, påtryckningar, lagar, vänners beteenden, ovänners beteenden och en hel del diffusa ställen.

Och detta lapptäcke till moral och levnadssätt hade kännts varmare och mysigare om jag hade haft en fast tro på något. Nu har jag inte ens ett hum. Och det är inte bara för att ha något att skylla på. Det är inte bara för att ha en ursäkt. Jag är inte ute efter att hitta på min egen religion med egna högtider och egen tomte. Eller egna dogmer som ursäktar mig i världens ögon. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill. Annat än att känna att man hör hemma i sig själv.

Innan jag somnade igår hade jag långa och många tankar om andlighet och om själar och om saker och ting hör ihop och om universum. Det blev en hel del och jag somnade mitt i dessa resonemang. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mina insikter, om jag kommer fram till några överhuvudtaget. Det viktigaste är nog ändå att reflektera och söka. Även om jag inbillar mig att det skulle kännas väldigt skönt att komma fram till någon sorts slutsats.

Jag känner att det finns något som jag kan relatera till precis utanför mitt grepp. Precis bortom någon slags mental horisont. Jag kan ana det. jag kan se konturerna av det men jag är inte tillräckligt nära för att förklara det, klä det i ord eller förståeliga tankar. Det är vagt, blurrigt och väldigt opakt. Men det är där. Det är det viktigaste. Det finns något där för mig att, kanske inte förstå, men i alla fall kunna sätta ett namn på. Att ha ett namn på något. Ett begrepp att arbeta kring. Att använda som en björntråd att säkra mitt lapptäcke till moral som just nu hålls ihop med spott och maskeringstejp. Det hade kännst tryggt.

Och det kanske är just det att med en tro och en andlighet så får man en trygghet att vira omkring sig. Det är kanske det som man är ute efter. Att om man reflekterar och ifrågasätter och inte bara trampar igenom dagarna med sova, äta, jobba, så känns det lite kallt om man inte hittar sig själv, eller hittar någonstans för en själv att vara. Jag bara spånar. Men det är mycket av detta som är i mina tankar just nu.



Följ min blogg med bloglovin

Skriva

Som av en slump så föll mina ögon ner på ett magasin jag aldrig sett förr. Jag brukar inte stå vid just den avdelningen på pressbyrån. Jag håller mig mest vid musik, teknik och serietidningarna. Men just där, bland tidningar om inredning och psykologi, bröllop och hälsa såg jag titeln "Skriva" inklämd i mängden.

Den tidningen fick följa med mig hem.

Det var inte så konstigt att jag inte sett den innan. Det är första numret någonsin som ligger på mitt köksbord. Och eftersom det är första numret så tas det upp sådant som skrivande människor tar itu med och upplever i början av sin bana. Jag känner igen mig i artikeln där Sören Bondeson (författare och lärare i litterär gestaltning) tar upp det där med den oerfarne som i ett rus skriver tjugo, trettio sidor för att sedan oförklarligt stanna. Det var så Sommarkattsyndikatet började på en kulle i Göteborg.

Det tas i tidningen upp saker som kan hjälpa en komma igång, hjälpa en strukturera upp skrivartid. Det ges tips på hur man kan inreda sin skrivarlya och hur man kan hitta idéer till sin bok. Det sista med hjälp av Ann Ljungberg (författarcoach som har bloggen skrivpuff som jag har länkat till härifrån.).

Jag har kommit helt av mig i mitt skrivande. Här har jag dock hittat något som kanske kan hjälpa mig hitta tillbaka. Det här är en tidning som kommer fortsätta hamna på mitt köksbord. Den borde hamna i händerna på alla som skriver. För även om man "kan skriva" så är det aldrig fel att lära sig mer och få nytt input. För man har alltid missat nån självklar poäng.




Följ min blogg med bloglovin

Nästan en hel vecka. And counting.

Det har nu gått sex dagar utan att jag ätit sötsaker. Däremot så har jag ätit saker som innehåller socker ändå som kompensation. Med det sagt så tror jag ändå det är bättre med fem clementiner än en påse chokladkulor. Jag har druckit mineralvatten och kaffe och lite mjölk. Jag funderade idag på o jag skulle köpa en liter juice men slogs av minnet att en liter bravo apelsinjuice innehåller mer socker än en liter coca cola. Så det blev ingen juice.

Min favoritjuice är granatäpple. Det ska vara ett visst märke, jag kommer inte ihåg vad det heter, jag känner igen det på förpackningen. Läser man innehållsföreteckningen så står det kort och gott: Granatäppeljuice. vatten.

Jag har inte känt av ett enormt sug efter socker men det kan väl förklaras med att jag får i mig socker via frukt och mat. Det gör väl att man inte får nån abstinens. Det enda jag har märkt av i ändrat beteende är att jag inte dreglar vid godishyllen som jag gjorde de första dagarna. Stod där och undrade vad fan jag gett mig in i. Det blir kanske återfall där jag kommer stå där och tråna...

Men jag är bestämd. Inget godis förrän andra december.


Följ min blogg med bloglovin

Skägget växer.

Skägget börjat ta sig nu. Det har växt till en sådan längd att det känns gött och heltäckande. Såhär ser man ut nu en torsdagskväll. 

Jag läste nånstans för länge sen, jag kan inte minnas var men jag tror det handlade om anställningsintervjuer, att man inte skulle ha skägg på en intervju för män med skäg ansågs undermedvetet ha något att dölja. Oärliga typer alltså... Då kommer vi till: 

Den här typen har saker att dölja. Men bara för att vi inte vill veta i förväg vad vi kommer få till jul. (Fan det är ju snart.) Det är väl ingen som misstror tomten. Om det nu inte dyker upp nån som påstår att han verkligen ÄR tomten. Då tvivlar vi som attan. Ehh... Alltså inget bra exempel... Exempel två:

Ännu ett berömt skägg och ett ännu sämre exempel. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte med det här... En man med något att dölja. Rakt in i anställningsintervju-nono-antiskäggtänket. Men allvarligt talat. Oftast handlar det om såna som i exempel tre:

Helt enkelt bara en skön snubbe. Ett skägg är mer än ett hängande hakhår. Det är ett statement eller så är det inte det. Det är en inramning till ett fejs. Det är din egen halsduk. Det är oftast snyggt. Inte alltid. Men med rätt ansning och vård så blir ett skägg något man kan vara stolt över...

Eller så är det bara ett skägg och jag läser in för mycket i det hela...

Följ min blogg med bloglovin

Att köpa eller att inte köpa musik

Jag funderade på att köpa en skiva via itunes idag. Men något kändes fel. Jag vill ju egentligen ha skivan i handen. Jag vill läsa i omslagshäftet och sätta i cdn i stereon och lyssna i soffan fast jag sällan lyssnar på musik på cd längre. Det logiska hade varit att köpa online. Det blir billigare och musiken kommer dit den hade hamnat till slut. Att köpa en skiva på itunes är ungefär halva priset mot vad en skiva kostar i affären.

Och apple säger ju stolt att itunes är så mycket rättvisare mot artisterna. Men så hittade jag det här:

"If you build a shiny new house on a landfill it still stinks

Apple says iTunes is "better than free" because it's "fair to the artists and record labels." That's simply not true. First of all, Apple gets 3 times as much money as musicians from each sale. Apple takes a 35% cut from every song and every album sold, a huge amount considering how little they have to do. Record labels receive the other 65% of each sale. Of this, major label artists will end up with only 8 to 14 cents per song, depending on their contract. Many of them will never Artists Get Ripped Off.even see this paltry share because they have to pay for producers and recording costs, both of which can be enormous. Until the musician "recoups" these costs, when you buy an iTunes song, the label gives them nothing. (Sources: major label musician's cut Apple's cut For a thorough explanation of how recouping screws musicians, seeConfessions of a Record Producer by Moses Avalon)" på den här sajten

Så kontentan av det hela är att, visst spar du pengar genom att köpa skivor på itunes men det löser inte problemet att artister blir överkörda (jag ville inte säga rövknullade) av skivbolagen. (Hoppsan... skrev det visst ändå...) Visst. saker kostar pengar och alla ska ha sin del, men ändå..Jag fortsätter inte in på den här linjen för alla som har tre hjärnceller vet att nåt är ruttet i staten skivbolag.

En annan blogg jag bläddrade förbi sade att det bästa alternativet just nu för både lyssnare och skapare av musik är att ladda ner skivor där man kan hitta dem gratis. Och sedan i sin tur skicka pengar till artisten själv. Ska bara klura ut hur man gör det. För allvarligt... Om du ändå ska betala en hundring för en skiva på itunes och artisten får om hen har tur kanske se en krona av det så innebär det att om du skickar artisten en hundring får hon betalt för hundra skivor. Eller så kan man se på det som att hen får betalt vad hen ska för den skivan och en till som nån annan köpt. Jag vet inte riktigt om mitt resonemang håller. Det är ändå bara tankar.

Följ min blogg med bloglovin

Sur månad!

Jag har hunnit tänka en hel del sedan det förra inlägget. Jag hörde nånstans att sockerberoende är nästan lika svårt att komma ur som kokainberoende. Jag vet inte hur sant det är, men klämmer man en påse polly på två röda är något lite skevt.

Jag ska ha en sur månad. Sur som i motsats till söt. Det innebär att tills den andre december så blir det inget choklad. Inget lösgodis, snacks, bakverk eller andra onyttiga onödigheter. Läsk ska undvikas. Det enda jag inte kommer sluta med är tuggummi. Jag ska klara det här! Jag kan sätta pengar på det.


Följ min blogg med bloglovin

Varför envisas jag med att försöka?

Det verkar som om det inte spelar någon roll hur många gånger jag slår näven i bordet och proklamerar en förändring till det bättre. Till det sundare livet... Jag faller alltid tillbaka och jag får alltid det där lilla dåliga samvetet. Det som direkt efter mitt syndande ser på mig med en nedlåtande min och skakar på huvudet. Jag vet precis hur det ser ut. Det ser ut som en snyggare och smalare version av mig själv.

Det skulle vara slut med för mycket godis och andra osunda vanor. Mer motion. mina löparskor ligger i skohyllan i hallen, precis så högt upp så att de påminner en om hur kass man är som inte är ute och springer så som man lovade sig själv dyrt och heligt att man skulle.

Jag hade en påse polly på jobbet. Hade. Jag hade väl tänkt äte den nån gång. Tillsammans med min kollega. Men han är sjuk och jag var trött idag och blodsockret var kanske lite lågt så jag öppnade den och åt. Det låter inte så farligt. Det är ingen synd att njuta av lite choklad. Men när jag i efterhand upptäcker att jag stressat tryckt i mig en hel påse på mindre än en kvart kände jag mig som en glupsk hund som lyckats komma in i skafferiet.

Ska jag slå näven i bordet igen och ännu en gång sträcka på ryggen och säga: "Nu ska det fanimig bli förändring!"? Det har ju inte funkat i längde förut. Ren idioti är ju att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Jag får börja med späkning eller nåt för det är nog det enda jag inte provat än. Istället för att falla för gottesuget får jag ha ett knippe morötter liggande på jobbet. Jag spånar bara för jag har absolut ingen aning hur jag ska bryta den här nedåtgående spiralen.


Följ min blogg med bloglovin

Det var marknad och jag var där.

Igår var vi på Ryds marknad i Höganäs. Där brukar jag köpa pennor och strumpor och sånt, men igår kom jag därifrån med bara ett seriealbum av Nina Hemmingson. Och det är ju inte så pjåkigt. Vet ni inte vem det är kan jag berätta att det är en högst underhållande och tänkvärd serietecknare. Kolla upp!

Efter marknaden begav i oss hem till mor och far. Där är det mysigt. Syster och svåger var också där så det blev en helkväll med lax, vin, dessert och premiären av Så Mycket Bättre.

Följ min blogg med bloglovin

Och efter konserten...

Efter Movits lyckats med att vara fullkomligt värdelösa så bestämde vi oss för att gå vidare. Mer öl och skratt i goda vänners lag. Och en sak slog mig på vägen hem sen.

Vi pratade hela kvällen om film, musik, böcker och musik i film och film baserade på böcker. Vi avbröt varann. Vi kompletterade och hjälpte varann när man glömt ett namn eller hade fel eller rätt om nåt. Och inte en enda gång. Inte ens en, så var det nån som plockade fram sin smartphone för att snabbt googla svaret eller kolla det på Imdb. Det var så skönt.


Följ min blogg med bloglovin

Katzenjammer är fantastiska!

Igår kväll var vi på the Tivoli och konsert. Vi såg ett norskt bad som heter Katzenjammer, och jag säger bara: Eufori!

Nej jag ska säga lite till... Dessa otroligt talangfulla norska kvinnor byter instrument med varandra som om det inte vore nåt. Spelar munspel, xylofon och dragspel samtidigt. Mandolin och trummor hur nu det går ihop. Men det gör det. Experimentell och ändå så okomlext utförd musik som inte håller sig till väggarna av en genre. Det var sjömansvals. Det var Country. Det var... Något det inte riktigt finns ord för. Det är bäst att bifoga lite liveklipp från hederliga gamla youtube.

Åh, ja just det... Efter så spelade Movits. Ljudkillarna hade nog somnat på mixerbordet, för det som var klockrent när katzenjammer spelade blev någon slags hemsk orgie i mummel och bas. Det var så kasst, så vi gick. Vi hade redan fått valuta för våra pengar. Katzenjammer och ett lyckorus.

Följ min blogg med bloglovin

Allmosor till de väldiga

Regeringen har beslutat sig för att ge en massa stålar till Facebook för att bygga serverhallar i Luleå. Hundra miljoner svenska riksdaler. Såg det idag i DN. Facebook säger att de hade byggt sina hus i Luleå ändå, så man kan ju undra hur regeringen nu kan tycka det här är en bra idé. Det känns lite grann som att ge bidrag till Joakim von Anka.

Eller som en unge som bjuder på godis för att den populära ungen ska vara kompis med den. Fast att den populära ungen ändå hade lekt, utan godis.

Det kommer skapa en massa jobb, säger näringsministern. Javisst. Byggjobb. 300 stycken. Det är bra för Luleå. När man sen byggt de tre serverhallarna är det säkerligen de 300 som får jobba kvar som servertekniker. Eller inte.

Fridolin har lite synpunkter på bidraget. Ge pengar till järnvägen istället. Efter hur tågen brukar gå på vintern så kan jag hålla med honom. Man minns ju hur det var i vintras när det helt plötsligt skulle fixas och repareras och åtgärdas med hela järnvägssystemet efter att folk och främst riksdagsmän suttit fast i ett kallt tåg i flera timmar och missat möten och allt. Men sen hörde man inte så mycket mer när våren kom. Man får ju lite på att de gjort sitt jobb. Det skrivs ju inte så mycket när folk gör det de ska. Men ändå. Det finns plats för förbättring. Både i järnvägen och andra ställen i Sverige. Ställen där hundra miljoner kronor (100 000 000) kan göra mer nytta än att ge dem till ett av de rikaste företagen i världen.

Facebook är värt omkring 630 miljarder kronor. (630 000 000 000) Man kan ju i sin enfald tycka att om man har ett företag som är värt så mycket så kan man ju faktiskt själv betala för sitt husbygge.

Det var inte många dagar sen det var hysteri om nån som sökte bidrag trots hög inkomst. Jag undrar om Facebook kommer lynchas och tvingas be om ursäkt för att de sökte bidrag de med.

Följ min blogg med bloglovin

The Wise Man´s Fear

Jag har läst klart boken "The Wise Man´s Fear" av Patrick Rothfuss. Det är andra delen i en trilogi om den mytomspunne magikern Kvothes Liv. Jag skrev om första delen i min gamla blogg.

Kvothe har gått i gömma och är numera den passive värdshusvärden Kote, gömd i en by på landet. En Krönikör har lyckats söka upp honom och får honom att nedteckna sin livs historia, såsom den verkligen var, bakom alla myter. I första boken på 660 sidor följer vi Kvothe från barnsben och hans första år på Universitetet. I denna boken följer vi honom i bara ett par år, trots att boken är på tjocka 990 sidor. Men han har också kommit upp i sextonårsåldern.

Kvothe lämnar Universitetet för ett år för att tjäna hos en hög adelsman som heter Alvedon Maer. Där händer en hel del saker som får den stöddige och allt för självsäkre ynglingen att lära sig lite ödmjukhet, men också gott om möjligheter att spä på myten om sig själv. Han räddar liv, hälper adeln i kärlek, jagar banditer, kallar ner blixten från skyn, far till norr för att lära sig seder hos det tystlåtna adem-folket. Och mycket mycket mer.

Det är en bra fortsättning på första boken. Jag hade återigen svårt all lägga boken ifrån mig. Persongalleriet är levande och även om det handlar om magi och äventyr så blir det ändå trovärdigt på något sätt genom Rothfuss skrivande.

Boken rör även relationsproblem och våldsamheter, kärlek och vänskap på ett sätt som jag aldrig någonsin upplevt i fantasygenren. Det gör att jag med stor längtan väntar på nästa och sista boken om Kvothe.

För övrigt kan jag säga att om man inte orkar läsa på engelska så har nu i alla fall första boken (I Vindens Namn) kommit ut på svenska i två delar. Och första delen av The Wise Man´s Fear är också översatt men jag kan inte säga på rak arm om den kommit ut än.

Följ min blogg med bloglovin

En sättekasse

När jag var liten hade vi i hallen, hängandes på väggen, en sådan här:




Vi har alltid kallat det för sättekasse. Det heter med största sannolikhet något annat då det är det danska namnet för den vi använt.

Leona och jag var ute på en promenad då jag såg denna i en second handbutik. Mitt huvud fylldes av nostalgi och nya idéer och den fick följa med oss hem. Den ska upp på väggen och fyllas med pryttlar, pinaler och andra roliga små saker man kan tänka sig. Vilket fynd.

Följ min blogg med bloglovin

Ett måste för alla cineaster

När alla filmer som går på tv har visats hundratals gånger redan. Och när videobutikens nyheter bara består av dravel eller mög, då kanske det är dags att se bakåt istället.

I en gammal datortidning på jobb fann jag ett sajttips som jag nu delar med mig av. Classic Cinema Online. En sajt dedikerad att gratis och lagligt visa urgamla filmer som copyrighten gått ut på för länge sedan. Dock inte nöjet i att se dem. Här hittar man gamla westerns, sci fi och monsterfilmer som man visade på femtio- och sextiotalets drive-in-biografer. Gamla stumfilmer med mera.

Här vilar en filmskatt av gamla B-rullar och spaghettiwesterns som kom som ett brev på posten nu när det börjar bli konstant dåligt väder.

Följ min blogg med bloglovin

tidsfredsställelse

Det här är mitt favoritklockslag. Men inte om man väntar ut det... När man råkar kolla på klockan och den är 12:34, då... Då myser jag lite grann. Om klockan visar sekunder och det är 56 sekunder med... Då är det ännu mer tillfredsställande. Jag kan inte förklara varför. Det bara är så. 

Klockan 12:34:56 den nionde augusti 2007 gled obemärkt förbi. 12:34:56 070809... Det hade vart nåt det...

Följ min blogg med bloglovin

Landet brunsås

Vi brukar kolla på SVTs program Landet Brunsås. Som tur är finns det play på nätet annars hade jag missat det helt. Jag har ingen aning om vilken dag eller tid det "egentligen" går.

Landet brunsås är ett bra program på ett flertal sätt. Programledarna, Lotta Lundgren, Eric Haag och Henrik Schyffert, tar upp både på ett informativt och kul sätt vi svenskars matvanor och vårt förhållande till dem. Vår matindustri och vår matkultur. Det är ett väldigt kul, informativt och aha-känsle-program.

Visst, det kan bli lite långrandigt när Schyffert ska ha sin lite för långa ensam-i-rutan-monolog i mitten av programmet. Men det är väl en smaksak...

En sak som slår mig varje gång jag ser ett program är det utmärkta musikläggningen. Soundtracket, om man får kalla det det, är fantastiskt. Jag tog mig friheten att från programmets sajt, där musiken listas, ställa samman en liten spotifyspellista. Den är inte komplett och inte helt korrekt. Vissa artister envisas ju med att inte finnas på spotify, därför blev det The Silver Beetles istället för The Beatles till exempel. Vissa låtar fattas helt. Men i alla fall så är det en riktigt bra musiklista. Från ett riktigt bra tvprogram.

Spotifylistan: Landet Brunsås

Om ni bara ska se ett program, se det första...

Följ min blogg med bloglovin

Beslutsamt på fjärde gatan

Du har en sån jävla fräckhet när du säger att du är min vän.

När jag var nere i skiten så stod du bara där och hånlog.

Och du har en jävla fräckhet när du säger att du har en hjälpande hand för mig,

när du egentligen bara vill vara på den sidan som verkar vinna.

Och du sade att jag svek dig, men du vet mycket väl att det inte är på det viset.

Och om du nu är så jävla sårad, varför visar du det inte då?

Du sade till mig att du förlorade din tro. Men det är inte sant.

Du hade ingen tro att förlora från första början, och det vet du om...

Jag förstår varför du snackar skit om mig bakom min rygg.

Jag brukade hänga i de cirklarna i vilka du rör dig.

Och tar du mig för en sån jävla idiot, att du tror att jag kommer ta upp kontakten igen,

med nån som försöker dölja något han ändå inte vet ett jävla skit om?

Du ser mig då och då på stan och du låtsas alltid vara förvånad.

Du säger, ”Hur mår du?”,och ”Lycka till.” Men det syns att du inte menar det.

Du vet lika väl som jag att du helst skulle vilja se mig paralyserad.

Varför kommer du inte bara för en gångs skull fram till mig och skriker det i mitt ansikte?

Nej, jag njuter inte när jag ser de stora sorgerna du omfamnar.

Och om jag hade varit en mästertjuv så kanske jag hade kunnat stjäla dem.

Och nu vet jag att du är missnöjd med din ståndpunkt och din plats.

Men du måste väl fatta att det inte är mitt problem?

Jag önskar att du för en gångs skull kunde gå en mil i mina skor.

Och kanske just då så kanske jag skulle kunna vara du...

Ja, jag önskar att du kunde få gå en mil i mina skor,

för då skulle du förstå hur jävla trist det är att se dig.

***

Fri översättning av Positively 4th street av Bob Dylan

Följ min blogg med bloglovin

Hör upp, Brunrockar!

Jag är vanligtvis ingen stor fan av hip hop. Det finns dock undantag. Jag skrev om ett sådant i ett inlägg om tvserien Justified. Här är ett annat. För ett par inlägg sedan skrev jag om världens bäst scifi-serie Firefly. Häromdagen tipsade Nathan Fillion (Skådespelaren som spelar Malcolm Reynolds, kapten på skeppet) på twitter om den här musiken.

Så kallad nerdcore. Jag som inte lyssnar så mycket på den här genren vet inte om det står sig mot annan musik i genren men jag kan säga att jag gillar det. Om det sedan är främst för musiken eller främst för temat på det kan jag inte säga. Förmodligen det senare...

Adam Warrock är en föredetta advokat som växlat bana. Han har gjort mer nerdcore om bland annat superhjältar och datorspel. Det står mer om honom i en artikel i Escapist magazine. Där finns också en länk där alla Fireflyfans kan ladda hem The Browncoats Mixtape gratis.

Browncoats kallas de fans av Firefly som kämpar för seriens återkomst efter att Fox var kompletta idioter och lade ner serien.

Följ min blogg med bloglovin