Ofta somnar jag nästan direkt efter jag slagit huvudet mot kudden. Men det händer också att jag ligger och drömmer lite grann precis innan jag somnar. Dagdrömmer är väl fel ord eftersom det hunnit bli natt, men det är ändå mitt undermedvetna som bubblar upp i drömmar. Jag har ingen kontroll över vad som kommer. Dock så är jag ju vaken, på gränsen till sömn, och kan slå bort saker när det blir för obehagligt.
Det sägs att nästan alla drömmar vi drömmer är mardrömmar. Vi kommer bara inte ihåg majoriteten av dem.
Om det stämmer vet jag inte men oftast så har mina sena kvällars vakendrömmar två teman. Antingen så handlar det om stor sorg. Jag eller någon nära mig har antingen gått bort, blivit sjuk, varit med om en allvarlig olycka eller något annat som är jobbigt att ta itu med. Eller så handlar de om att jag på något sätt är en hjälte. Jag har räddat någon oskyldig från något våldsbrott eller rättat till en orättvisa av något slag. I dessa två teman så är det konstanta förändringar. Men det rör sig alltid om något eländigt eller nåt hjältedåd.
Jag slår ofta bort de obehagliga vakendrömmarna. Jag tänker då på lagen om attraktion och vill liksom inte dra nåt sånt på mig. Men mitt undermedvetna är ihärdigt. Jag försöker vända på dem men när mitt medvetna trötta jag lägger sig i vad mitt undermedvetna gör på vad det räknar som sin arbetstid så blir det bara knas.
Jag kom fram till något i går kväll när jag lade mig. Jag tror inte drömmarna handlar om att jag har nån önskan om olycka över mig och mina närmaste. Jag tror det handlar om att lära sig hantera motgångar och sorg. Att kunna stå ut OM det skulle hända något, att kunna hålla huvudet högt och näsan över ytan under svåra perioder. Och mina hjältedåd kanske är mitt undermedvetnas sätt att visa mig hur modig jag kan vara om inte min försiktighet och mina rädslor och alla mina tänk-om-ifall-att kommer ivägen.
Att jag behöver en förändring. Att jag behöver nåt annat och mitt undermedvetna säger åt mig. Du klarar avv att hålla dig flytande om det skulle gå åt helvete. Det har vi ju gått igenom nästan varje natt. Och du vågar. Du vågar. Du har räddat våldsoffer på gatan utanför flera gånger. Du har räddat världen i din rustning. Varför tvekar du för detta?
Jag vet inte. Jag känner att jag måste veta exakt vad det är jag vill innan jag gör något. Det ska inte handla om att fly från något. Det ska handla om att börja på nåt nytt. Nu är det bara frågan om vad.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar