Så vad är heligt egentligen? Är allt heligt? Är inget heligt? Förtjänar någon eller något att dyrkas i vår värld så som vi skapade den eller förtjänar vi att dyrka något? Andlighet och sinnesfrid behöver inte bara vara till endast för dem som inte vill passa in. De som sätter sig åt sidan och utför ritualer som tycks fjärran från oss andra. Att vara andlig, att vara troende på något stort och odefinierbart ska inte behöva göra en till en häxa eller en hedning. Ska man behöva rökelse, kristaller och ett otal verktyg för att komma i kontakt med ett inre eller ett yttre eller ett allomfattande? Det beror väl på vilka verktyg man använder.
Alan Moore har sagt att eftersom vi alla är unika i alla avseenden så är det ytterst märkligt att vi alla ska böja oss och knyta oss till samma tro. Jag har ett tag nu sökt utan att söka efter något att kalla för en tro eller en insikt. Jag har skummat på ytan på en del trossatser och livsåskådningar och insett rätt snabbt att jag, även om jag kan hålla med om en hel del saker, så skulle jag aldrig helhjärtat kunna förlja de dogmer som stod skrivna. Varför? Det ringer inte sant. Det känns obekvämt och illa sittande. Som en hatt som är lite för trång och som krymper ju mer man läser.
Jag har läst om buddhismen, taoismen, lite filosofi och ytterst lite om wicca. Redan från början har jag bestämt mig för att jag aldrig fullfjädrat kan följa en tro eller livsåskådning som väljer att förkroppsliga föremålet för dyrkan. Gud. Allah. Oden. Ra. Zeus och Apollo. Det är rester från en tid då sagor behövdes för att saker skulle finnas kvar. Den muntliga traditionen då lärosatser och dogmer lättast fördes vidare och var mer trovärdiga om hjältar eller patriarker i himlen hade utfört dessa dåd. Och ingenting passade. Och ingenting kändes som om jag såg mig själv i det och jag började tvivla på om jag hade en andlighet eller en koppling till världen. Men i och med mitt tvivel och i och med mitt fortsatta sökande så visste jag att den fanns där någonstans. Jag skulle bara hitta rätt infallsvinkel. Rätt sätt att se på saker för att ett djup skulle uppenbara sig.
Eftersom jag inte ser behovet av att tillbe de fyra väderstrecken eller be böner till änglar så fick jag ju leta på ställen där sådana inte var uttänkta. Om jag ville leta efter andlighet och efter en koppling till något större så fick jag leta utanför religioner och självhjälpsböcker. Och återigen kopplar jag till Alan Moore... Jag själv skrev en gång att vi författare är lögnare som diktar ihop historer men gör det för att säga något eller berätta något. Alan Moore säger att författare inteär lögnare för varje historia måste bära en sanning om den ska vara trovärdig och vi ska kunna ta den till oss.
Han flummar också iväg en massa om en idérymd som existerar parallellt med vår egen värld. Och någonstans däri det flummet så insåg jag att om författare presenterar en slags sanning. En slags osann men sann insikt som påverkar karaktärer i en bok, och jag gillar den boken och kan känna med karaktärerna. Skulle den tron eller visdomen som finns i boken då vara mindre sann eller applicerbar på mitt liv? Även om det rör sig om fantasy eller science fiction? Ärligt talat så är ju de flesta religioners böcker rena fantasyn ändå. Om man ska vara krass...
Jag har ju en etik och en moral som jag på senare tid har börjat reflektera över. Det känns sunt att göra. Att veta varför man tycker olika saker är ett sätt att känna sig själv. Och jag anser mig själv vara en god människa. Med karaktärsfel här och där erkänner jag, men på det stora hela en god människa. Och även om jag har i mitt eget tycke goda argumen för vad jag tycker är rätt och fel så har jag inget att förankra detta i. Min moral består av brottstycken, pusselbittar och lappar jag satt samman under min livstid. En sammanfogning av uppfostran, erfarenheter, egna insikter, påtryckningar, lagar, vänners beteenden, ovänners beteenden och en hel del diffusa ställen.
Och detta lapptäcke till moral och levnadssätt hade kännts varmare och mysigare om jag hade haft en fast tro på något. Nu har jag inte ens ett hum. Och det är inte bara för att ha något att skylla på. Det är inte bara för att ha en ursäkt. Jag är inte ute efter att hitta på min egen religion med egna högtider och egen tomte. Eller egna dogmer som ursäktar mig i världens ögon. Jag vet inte riktigt vad det är jag vill. Annat än att känna att man hör hemma i sig själv.
Innan jag somnade igår hade jag långa och många tankar om andlighet och om själar och om saker och ting hör ihop och om universum. Det blev en hel del och jag somnade mitt i dessa resonemang. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mina insikter, om jag kommer fram till några överhuvudtaget. Det viktigaste är nog ändå att reflektera och söka. Även om jag inbillar mig att det skulle kännas väldigt skönt att komma fram till någon sorts slutsats.
Jag känner att det finns något som jag kan relatera till precis utanför mitt grepp. Precis bortom någon slags mental horisont. Jag kan ana det. jag kan se konturerna av det men jag är inte tillräckligt nära för att förklara det, klä det i ord eller förståeliga tankar. Det är vagt, blurrigt och väldigt opakt. Men det är där. Det är det viktigaste. Det finns något där för mig att, kanske inte förstå, men i alla fall kunna sätta ett namn på. Att ha ett namn på något. Ett begrepp att arbeta kring. Att använda som en björntråd att säkra mitt lapptäcke till moral som just nu hålls ihop med spott och maskeringstejp. Det hade kännst tryggt.
Och det kanske är just det att med en tro och en andlighet så får man en trygghet att vira omkring sig. Det är kanske det som man är ute efter. Att om man reflekterar och ifrågasätter och inte bara trampar igenom dagarna med sova, äta, jobba, så känns det lite kallt om man inte hittar sig själv, eller hittar någonstans för en själv att vara. Jag bara spånar. Men det är mycket av detta som är i mina tankar just nu.
Följ min blogg med bloglovin
