Det verkar som om det inte spelar någon roll hur många gånger jag slår näven i bordet och proklamerar en förändring till det bättre. Till det sundare livet... Jag faller alltid tillbaka och jag får alltid det där lilla dåliga samvetet. Det som direkt efter mitt syndande ser på mig med en nedlåtande min och skakar på huvudet. Jag vet precis hur det ser ut. Det ser ut som en snyggare och smalare version av mig själv.
Det skulle vara slut med för mycket godis och andra osunda vanor. Mer motion. mina löparskor ligger i skohyllan i hallen, precis så högt upp så att de påminner en om hur kass man är som inte är ute och springer så som man lovade sig själv dyrt och heligt att man skulle.
Jag hade en påse polly på jobbet. Hade. Jag hade väl tänkt äte den nån gång. Tillsammans med min kollega. Men han är sjuk och jag var trött idag och blodsockret var kanske lite lågt så jag öppnade den och åt. Det låter inte så farligt. Det är ingen synd att njuta av lite choklad. Men när jag i efterhand upptäcker att jag stressat tryckt i mig en hel påse på mindre än en kvart kände jag mig som en glupsk hund som lyckats komma in i skafferiet.
Ska jag slå näven i bordet igen och ännu en gång sträcka på ryggen och säga: "Nu ska det fanimig bli förändring!"? Det har ju inte funkat i längde förut. Ren idioti är ju att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat utfall. Jag får börja med späkning eller nåt för det är nog det enda jag inte provat än. Istället för att falla för gottesuget får jag ha ett knippe morötter liggande på jobbet. Jag spånar bara för jag har absolut ingen aning hur jag ska bryta den här nedåtgående spiralen.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar