Det är tänkt att det lite ofrånkomligt ska motivera mig. En sak den här bilden är bra på är att stundtals påminna mig om att jag kommer med en jävla massa ursäkter istället för att skriva.
Jag kan inte skriva just nu för detta eller detta måste fixas. Jag hinner inte för jag måste göra detta om en timme. Jag ska bara göra detta först. Jag borde skriva nu men det är grillning och öl och jag kommer skriva dubbelt så länge imorgon...
Gör detta mig till inte en författare? Jag tror inte det. Ursäkterna och livet i allmänhet är alltid närvarande och kämpar för att inte låta en komma i närheten av sin story. Camilla Läckberg säger i sitt sommarprat om att författande handlar mycket, väldigt mycket, om försakande. Andra författare instämmer. På det senaste har jag försakat väldigt lite. Jag har gjort annat. Vissa saker produktivt. Jag har fixat inför bröllopet. Jag har hjälpt min svåger en dag. Jag har jobbat. Andra mindre produktiva men inte mindre värda. Grillat och umgåtts med vänner. Spelat spel med vänner. Med mera.
Men allt detta, hur kul och produktivt det än är så är det ivägen för skrivandet.
Men blir det inget gjort alls då kanske du undrar? Jo. Lite. Jag är inne i ställtidsfasen. Där man går och undermedvetet förbereder sig. Där det kommer små brottstycken då och då så just nu består de små fröna till boken av anteckningar och konversationer i tre olika anteckningsböcker, min ipad och min mobil.
Just nu så tänker jag gå ner på Bagels och sätta mig och äta och har med mig papper och penna. Jag vill börja på första kapitlet. Jag vill inte ha överdrivet mycket miljöbeskrivningar som jag annars så lätt fastnar i. Jag vill komma på ett namn på boken. Och jag funderar på att byta namn på min huvudkaraktär.
Frank funkar nog inte längre. Just nu lutar det åt att han kommer heta Axel istället men jag vet inte.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar