När man flyttar inser man relativt kvickt just hur mycket saker man samlat på sig. Det verkar vara mer och mer för varje flytt även om man tror sig sortera ut överflödet varje gång. När man ska byta bostad får man för sig att man ska sortera bort och slänga eller i bästa fall sälja så många saker som möjligt. Man slår näven i bordet och proklamerar att nu! Nu ska nostalgin hamna i andra rummet och effektiviteten råda.
Uppe på vinden har man saker som legat i lådor sedan man lämnade sitt barndomshem men som man sparat på av sentimentala skäl. Men ska man slänga dem? Allihop? Kan jag inte spara några? Och en annan sak man spör sig i flyttröran är: När slutar saker vara bra att ha bara?
Jag tyckte jag rensade duktigt i förrådet på vinden för någon månad sen men idag, när allt ska ner sex trappor och in i bilen för att sedan flyttas ner i ännu en källare så funderar jag på om man inte bara skulle hutta hela skiten. Men så står man där och tittar ner i en illa medfaren flyttkartong och plötsligt så sköljer minnen från det förflutna över en. Gamla dagböcker från man var tretton... Kommer jag någonsin att läsa dem igen? Sannolikt inte. Vill jag att mina framtida barn en dag ska hitta dem och läsa i dem? Absolut inte.
Glas som jag fått av mormor och morfar en gång för länge länge sen som jag aldrig kommer att använda... Kan de vara bra att ha? Troligtvis inte. Skolböcker, nallar, jackor som har fattats två knappar i sex år och som man aldrig blir färdig till att fixa. Bort med det!
Ändå är jag för nostalgi och sentimentalitet. När jag träffade Leona hade jag en massa pinaler i hela lägenheten som alla var små bitar av minnen. Små triggers som vid betraktelse sände bitar av mitt sinne tillbaka till då det begav sig. Resultatet blev dock vad min käresta beskrev som "plottrigt". Och jag får väl ge henne lite rätt i det... Men faktum kvarstår. jag gillar sentimentalitet. Att ha saker framme som inte nödvändigtvis har en funktion, men mer ett minne. Det kanske inte är bra att ha, och det kan vara just det som gör den bra att ha.
Bra att ha... Det är något jag har efter min far. Det är många saker som man samlar på sig för att man inbillar sig att en dag i framtiden så kommer just en sådan sak vara nödvändig till någonting. Och då är det bra att man har en sådan pryl liggande. Eller hur? Men när dessa ting blir mer och mer skrymmande och mer och mer oanvända och mer och mer bara en del av röran så blir det dags att bara släppa taget. Det är svårt. När man lyfter upp en av dessa bra-att-ha-saker så sätter hjärnan igång och ger den ett otal möjliga användningar för framtida bruk. Vissa människor är samlare. Men jag har aldrig hört talas om människor som är slängare. Att inte knyta an till något som inte har en tydlig funktion. Eller aldrig ta med sig souvenirer hem. eller aldrig ha kvar ett minne från barndomen eller foto på nära och kära för att det bara tar plats...
Förrådet ska tömmas på ett eller annat sätt. Vi får se vad som klarar sig och vad som hamnar i en container någonstans.
Följ min blogg med bloglovin
Vi är också samlare men har ändrat beteende på senare år. Jag är inte lika extrem som Jens men vet inte om han är särskilt extrem egentligen. Det är kanske jag som har blivit himla duktig på att gallra och sortera...
SvaraRadera