Skrivpuff: Om något osynligt.

Han mindes inte hur han hade lagt märke till den första gången. Den. Han visste inte om det var en den eller en det eller någonting helt annat. Han kallade den den en den. Han hade ingen närmre definition. Det gick liksom inte. Han hade råkat på den. Den osynliga saken. Och bara det var rätt så löjligt när man tänkte på det för den befann sig på en grusplätt mellan en cykelväg och ett parkeringshus. Mitt i stan. Och vem går där på den lilla grusplätten annat än kanske en hund då och då?

Vad hade han haft där att göra då nån gång för några veckor sen? Han kunde faktiskt inte minnas. Han visste bara att han varit där och känt den. det var inte ens så att han nästan råkat snubbla över den så som man kan tänka är det naturliga sättet att råka på en osynlig sak. Han hade stannat upp, böjt sig ner en aning och sträckt ut handen och där hade den varit. Ett objekt som bara ett av hans sinnen kunde uppfatta. Det var frustrerande och fantastiskt. Det stod något osynligt bara två minuter från hans port. På en liten grusplätt vid sidan om cykelvägen. Så vitt han visste så var det bara han som kände till den.

Han funderade då och då på att berätta för någon. Men han drog sig för det. antingen så skulle det visa sig att han var galen. Eller så skulle ryktet spridas och han skulle inte längre ha den lilla osynliga hemligheten för sig själv. Eller så skulle nån myndighet få reda på det och spärra av området tills de vissta vad det var. Kanske lite väl konpiratoriskt men man visste aldrig. Det var bättre att han höll det för sig själv.

Han kunde bli lite orolig när han gick förbi. Tänk om den inte var kvar. Han visste ju inte förrän han kände på den. Att man litade så mycket på synen. Att så mycket trygghet låg i saker och tings synlighet. Det är väl för att man får reda på tidigare om ens farhågor är sanna. Tänk att inte veta om ens bil är stulen förrän man står precis vid sidan om där den ska stå parkerad. Om man ser parkeringsplatsen från ett fönster så är det helt plötsligt en annan sak. Att se från köket att bilen är stulen. Märkligt. Men den osynliga saken var alltid där. Han hade en natt gått ner med anteckningsbok och penna och mätt den. Ungefärligt och uppskattningsvis i alla fall.

Han ville inte sitta där med måttband om någon skulle komma förbi. Då var det bättre om det såg ut som om han kramade luften vid en grusplätt vid ett parkeringshus. Han skrattade lite grann över den tanken. Den osynliga saken var cirka en meter hög. Den var kägelformad och lite skrovlig till ytan på ena sidan. Den var väldigt len på andra sidan. Den sidan ut mot cykelvägen. Som en persika om en persika var hård.

Ingen hade kommit förbi då. Ingen verkade komma förbi de gånger han kände han var tvungen att gå ner för att se om den stod kvar. För att se... Det var ett konstigt sätt att tänka på det. För att känna om den stod kvar... Han gick oftare ner. Han hade försökt lyfta upp den hem till sig men den var allt för tung. Den gick inte att rucka på. Den osynliga käglan. Han hängde sin jacka på den en gång. Men det kändes bara fel. Den skulle vara osynlig. Den ville vara osynlig. Och det var första gången han hade tänkt på den som om den hade en vilja. Var den medveten? Han började prata med den och klappa den. Ständigt orolig för att någon skulle komma förbi och tro han var galen. Men ingen kom. Inga hundägare. Inga cyklister. Ingen alls. Märkligt.

Från andra sidan gatan kunde han när han väntade på bussen se att den cykelvägen var relativt vältrafikerad. Han struntade i bussen. Föräldrar med barnvagn. Skolungdomar. Hundägare. Pensionärer. Det var nästan alltid folk på den där vägen. Såklart. Det var ju mitt i stan. Han struntade i nästa buss också. Det verkade som en aldrig sinande ström av olika typer av människor använde den där cykelvägen. Han rusade över gatan och letade med utsträckta händer efter den osynliga. Men den var borta. Som om den aldrig varit. Folk stirrade på honom där han med tårar ner för kinderna trevadei luften en meter över marken. Hur han hulkade ordet nej flera gånger hela tiden. Han brydde sig inte.

Inte nu längre.


Följ min blogg med bloglovin