Att arbeta på förhållandet med tärningar.

Jag har de senaste åren haft otrolig otur med mina tärningar i rollspel. Det har blivit så överdrivet att alla i gruppen i stort sett förutsätter att så fort jag ska göra något som kräver ett tärningsslag så kommer det gå åt helvete eller värre. Jag vet inte vad det beror på. Jag har inte vetat vad jag kan göra åt detta problemet.

Så slog det mig. De andra i gruppen har sina tärningar i något finare burkar eller påsar än jag. Jimmy har ett fint träskrin, Dennis en svart och mjuk tygpåse. Möller har sina tärningar i ett whiskeyrör. Jag har haft mina tärningar intryckta i ett gammalt och slitet glasögonfodral. Tydligen inte bra.

Och jag har haft detta glasögonfodral ligga i min väska mellan speltillfällen. I mörker. Någon påpekade att det inte var så konstigt att de rullade dåligt då. Så nu har jag tagit itu med situationen. Dels så köpte jag nya tärningar. Dels så diskade jag en fin gammal syltburk och har ställt den i köksfönstret så mina tärningar får både luft och morgonsol. Förhoppningsvis kommer detta att hjälpa.

Leona tycker att jag är fjantig. Men hon fnittrar lite förtjust ändå när jag pratar om bandet mellan en rollspelare och hans tärningar. Det är inte bara att slänga och skaffa nya. Det är lite skrockfullt och komplicerat. Det är ett förhållande. Bara tiden och tärningsslagen i framtida spel kan utgöra om morgonsol och frisk luft kan reparera vad som nu varit skevt i vår symbios, tärningarnas och min.

Följ min blogg med bloglovin