Ja varför krångla till det? Det finns internetnicks, smeknamn, öknamn och allt möjligt. Jag är son, make, husse, vän, bror, kollega med mera till flera. Men när det kommer ner till minsta gemensamma nämnare i allt detta kommer man fram till Kent helt enkelt. Bara Kent. Och det är det bloggen ska vara. Inte Lord K. Inte Kindtand. Inte something cool in the title... Bara Kent.


tisdag 19 april 2011

De små ovala pupillerna ser din själ

Min sambo är bortrest i tre dagar och katterna är precis lika tillgivna och busiga som vanligt. Det skedde dock något som kanske bara är en slump igår.

Vår ena katt Kitty klättrar ibland upp i sängen men när vi går och lägger oss brukar hon inte vara så långvarig. Det är mest om morgonen som hon kan ligga och mysa med oss hur länge som helst. Igår kväll gick jag och lade mig. Jag läste en stund och då låg Kitty nere vid mina fötter. När jag väl släckte ljuset och lade mig för att sova kände nog Kitty av att jag saknade min sambo lite grann.

Försiktigt masade hon sig uppåt i sängen tills hon lade sig raklång längs mitt lår och placerade sin hjässa pressat mot ovansidan av min pekfinger och satte igång att spinna så det nästan vibrerade upp i armen på mig.

Jag brukar lyssna på podsändningar när jag ska somna men det finns något oslagbart över kattspinn i mörker. Speciellt när man känner vibrationerna. Jag använde närheten och spinnet att somna till. Det hjälpte att lyssna till det för att stänga ute allt anat som rör sig i hjärnan den där stunden precis innan man somnar.

Just husdjurs empati för sina hussar och mattar tycker jag är häftigt. Katter i synnerhet. Jag vet inte om det är för att jag är kattmänniska... Men just när man som mest behöver lite extra mys eller när något bara är fel så släpper katter den där "som-om-jag-skulle-bry-mig"-attityden de kan komma dragandes med och är världens mest tillgivna vän. Vi har blivit välsignade med katter som är väldigt sällskapliga i sig själva. Hundar har den villkorslösa kärleken men de är också otroligt bra på att känna av husse eller mattes humör och på att avgöra när det behövs ett huvud i knäet.

Vi människor har också empati för de omkring oss. Den försvåras dock av den anledning att vi lyssnar på vad folk säger och det förvirrar oss och empatin får motsatta signaler.
   "Är det nåt fel? Du verkar lite ledsen..."
   "Nej det är inget fel på mig. Fick nåt i ögat bara..."
   "Okej. Men är det nåt säger du väl till?"
   "Visst..."

Ett husdjur ser rakt igenom det där. Vi behöver någon som skärskådar oss ibland. Det är sunt för en.

Följ min blogg med bloglovin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar