Jag hade fullkomligt glömt bort just hur otroligt enerverande en kattunge kan vara. Katter lär sig så småningom att anpassa sig efter vår dygnsrytm även om de ibland är uppe en kollerunda på natten. En kattunge är i högsta grad en nattaktiv varelse.
Inatt har jag blivit hoppad på, biten i örat, slickad på ögat, ansad i skägget, sprungen på halsen, inspekterad i näsan och allmänt pussad och väckt vad som känns som tusentals gånger. I trött desperation har man tagit tag om nackskinnet och skickat ner det lilla orosmomentet på golvet. Något som sporrat den lille krabaten att bli om än mer målmedveten. Som om den tänker: "Ånej... Inte golvet inte... Jag har inte smakat på din armhåla än." Och så hoppar han upp och provar just det.
Men sen... När man vaknar av väckarklockan och ser den lille tussen tryggt ligga och sova mellan husse och mattes huvudkuddar glömmer man snabbt nattens prövningar och blir sånt där snuttig som man bara kan bli när man gosar med en kattunge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar