Nätter alltså...

Jag vet inte vad det är men nattskiftena har på senare tid känts tyngre och tyngre. Arbetet har inte blivit jobbigare men min kropp och framför allt mitt huvud pallar inte riktigt trycket. Vanligtvis har man helvetestimman mellan fyra och fem. Jag börjar slokna redan vid tolv. Se mitt porträtt.



Se hur ögonen går i kors av trötthet och hur han kämpar för att hålla dem öppna. Det syns inte så tydligt men de är lagom rödsprängda. Glasögonen sitter snett och det har han inte märkt.
Ansiktet i stort är avslappnat. Det sover redan medan resten av kroppen arbetar.

Låt mig också tillägga. Jag gör mig inte till på bilden. Det är såhär mina kollegor ser mig efter tolv på ett vanligt nattskift.