De har gjort ett gått jobb.

Det var första gången jag egentligen hade besökt Landskrona och jag var där i ett enda ärende, att hitta er. Jag fann er och ni passade mig bra och ni följde med mig hem. Jag kan faktiskt inte minnas exakt vilket år det var men det var nog 2003 eller 2004. Det var soligt och det var i en liten armébutik på ett hörn som var lite svår att hitta till. När jag väl köpt er tog jag tåget tillbaka till Helsingborg igen.

Redan nästa helg hade jag på er på ett lajv och jag skrapade stålhättorna i betonggolvet i en scen jag och nån annan spelade ut. Det blev skrapmärken på er och jag minns att jag var besviken för att ni inte såg nya ut längre. Ni såg inte snyggt slitna ut heller för det var ju bara de där märkena. Det rättade till sig snabbt. Jag bar er dag ut och dag in. Regn och solsken. Långbyxor eller shorts till. Det spelade ingen roll.

Ni har räddat mina tår under så många konserter. Dropkick Murphys har jag sett både med er och utan er och tro mig. Det är så mycket behagligare när jag vet att jag har ert skydd.

Men allt har sin tid. Sömmarna gick upp på era sidor och jag fick dem lagade, men de börjar spricka igen. Sulorna är slitna och spruckna och ni skyddar inte längre mot väta. Era insidor börjar lossna och spricka och skaver mot mina fötter. Ni har blivit gamla nu. Det är dags för er att pensioneras. Ni kommer aldrig mer beträda leriga festivaler. Aldrig mer gå längs gator och torg. Aldrig mer spännas hårt om mina anklar inför en långpromenad. Ni har gått vad ni ska.

Tack för den här tiden. Ni har gjort ett bra jobb. Mina fötter hälsar.

Följ min blogg med bloglovin