När det inte blev som man tänkt helt plötsligt.

Jag kommer precis hem från gymmet. Jag gick också precis dit. Det var stängt. Det stängde tydligen klockan tre på lördagar och som ny i hela det här träna-på-gym-grejen så kan man ju tänka att det där med öppettider är något man kollar upp innan man går hemifrån. Man kan tänka så... Jag gjorde inte det idag.

Det är inte öppettiderna som är grejen som så. Det är inte träningen heller. Det är den där snöpliga känslan man får efter att man gått och planerat något och lite sett fram emot något och liksom peppat hela dagen för något man ska göra och när man väl ska... Precis när man ska... Då går det inte.

Gymmet har stängt. Batteriet är dött. Mamma är inte hemma. Tåget går inte. Boken är utlånad... Vad som helst. För mig blir, kanske inte hela dagen, men i alla fall några timmar efter allt det som inte hände helt konstiga. Som om man gör saker som det inte var tänkt att man skulle göra eller som bäst hemlig tid. Det är svårt att beskriva i ord. Jag tänker på känslan som de röriga bitarna i en Mars Volta-låt.

Eller något liknande...


Följ min blogg med bloglovin