För mpnga år sedan hade jag en vän. En god vän som jag på något sätt mentalt synkade med när det kom till skrivande och klurigheter. Vi kunde sitta och spåna på saker i timtal eller dricka obscena mängder kaffe och låta inspirationen spridas i våra kroppar med koffeinet.
Men det gick som det gick. det blev knas på mer än ett sätt och det skar sig rejält.
Tills nu... På senare tid har jag insett att jag faktiskt saknat den vänskapen vi hade när den var som bäst. Även om jag har gott om andra vänner så just det där inspirerande, konstruktiv kritik-givande och ibland bara tramsiga har jag inte funnit.
Tills nu... Igår träffades vi efter flera års uppehåll på en fika. Han hade mustasch nu. Vi talade om det som varit och beslutade att lägga saker bakom oss och, kanske inte plocka upp där vi släppte, för det hade varit dumt. Men, bara träffas och ta en fika då och då. Se vart det leder liksom. Men det kändes bra dä vi gick genom Helsingborg. Förvånansvärt bra faktiskt.
Jag tror att vi båda behövde de där åren. Av olika anledningar. Men att vi nu båda funnit hem på något sätt. det är ett bra ställe att börja, hemma.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar