Det kommer från ovan.

Såhär i midsommartider är det passande att skriva om regn. Tack och lov blev vi besparade igår. Men som sagt... Regn hör ändå lite till på en svensk midsommar.

Jag har slutat springa i regn. Man blir lika blöt ändå. Och på något sätt så känns det lite malligare att inte låta regnet beröra en. Att bara för att det droppar från skyn så ska minsann inte jag huka mig i ett fattigt försök att ducka mellan dropparna och skyndsamt skutta mellan vattenpölarna. Sen är jag ju inte dum. Jag tar ju paraply med mig om jag ska ut i regn.

Även om regn kan lägga locket på vilken trädgårdsmiddag som helst så är regn ibland väldigt harmoniskt. Jag vet att det inte är ideala förhållanden men jag älskar att köra bil mitt i natten när det regnar. Det är mörkt, lite trafik och någon skön låt på radion. Allt som lyser är det gula ljuset från instrumentpanelen och bakom musiken hörs ljudet av vindrutetorkarna som arbetar ihållande.

Att sitta i soffan och veta att man inte har några fler ärenden och höra regnet smattra mot fönsterrutorna kan också vara lugnande. Som om regnet på något sätt sköljer bort en stressig dag. Då kan det vara trevligt att titta mot fönstret och, inte titta ut, men se på regndropparna som rinner ner för glasrutan på ett sätt som är nästan levande. De kringlar sig ner. Rinner ihop och blir en större droppe som rinner lite fortare. Tar aldrig den snabbaste vägen ner.

För det är just i de små sakerna som man kan uppskatta regn. (För oss som inte är bönder.) Det är smattret mot rutan. Det är det stilla porlandet från stuprännan på en sommarstuga. Det är gummistövlar på små barn som hoppar i pölar. Det är dropparna som ligger kvar på växter. Det är en lista på saker som kan fortsätta länge.

Men faktum kvarstår. Regn är för jävla tråkigt när det kommer vid olämpliga tider.

Följ min blogg med bloglovin