Förr hade jag ofta en känsla som jag kallade för Solitaire. Den där känslan av ensamhet och isolering. Den där saknaden efter någon, vem som helst, men samtidigt känslan av att inte duga för någon eller något. Solitaire var en slags själslig isolering. En stor saknad.
Jag har inte känt så på länge. Men vissa kvällar eller dagar nu när Leona är borta i Kristianstad hela veckor så kan jag sakna henne otroligt mycket. Som en spillra av Solitaire. Jag ser på vår ytterdörr och vet att hon inte kommer komma igenom den ikväll heller. Jävla ytterdörr kan jag tänka. Men det är ju inte dens fel att hon är på andra sidan inte bara dörren utan hela Skåne.
Följ min blogg med bloglovin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar