Om förlåtelse.

Jag är rätt så dålig på att förlåta, mest för att jag egentligen inte orkar vara sur. När jag blir kränkt eller sårad av någon så är jag först arg och sen glömmer jag liksom bort hur det kändes det där dåliga. Och så är allt som vanligt igen, för vem orkar gå runt och vara sur hela tiden? Men jag vet att jag borde bli bättre på att förlåta, för genom att göra det så är det jag som bestämmer när jag och den andra är okej igen. Den andra kanske skiter i min förlåtelse i sig men jag vill egentligen inte låta oförätter rinna ut i sanden.

Genom att bara skaka av sig saker efter en tid, hur de än sved en gång, så ger jag ju indirekt folk tillåtelse att bete sig hur som helst mot mig. För Kent han lugnar sig alltid igen efter ett tag och så är allt bra...

Jag vill inte vara långsint. Men jag vill kunna vara en så pass stor människa att jag kan antingen förlåta en oförätt innan jag hinner förminska den till det obetydliga, eller tydliggöra direkt hur icke lugnt något är.

Visst finns det människor som har satt sådana spår i mig att jag har väldigt svårt att ens tänka tanken på att förlåta dem. Men jag låter inte dem förstöra min dag. Jag ger dem inte en tanke. Inte så ofta i alla fall. Förtjänar man någons förlåtelse om man inte är medveten om man har gjort fel? Kommer jag bli lyckligare om jag förlåter människor från förr och som jag inte har någon kontakt med längre? Kanske. Det är kanske något jag får ta itu med nån gång... Men tills dess ska jag säga mina ord. Förlåta dem som förtjänar min förlåtelse vid oförätter.

Nu låter det som om jag lever världens mest konfliktfyllda liv och så är inte fallet. Men det händer oss alla... Vänner och familj, eller bekanta som gör dumma saker ibland. Alla kan inte komma överens. Alla kan inte passa ihop. Alla kan inte gilla alla andra. Men alla kan förlåta... Förr eller senare.


Följ min blogg med bloglovin